Inga ludditer

Skypesamtal och sad girl memes blandas på ett självklart sätt med bronsavgjutning och skiktmåleri i årets Masterutställning på Bildmuseet i Umeå.

Ellen Angus, Keep Calm and Cary on Hackney!, 2017.

Årets Masterstudenter vid Konsthögskolan i Umeå är den första generationen på skolan som inte har genomgått hela sin utbildning i Umeå. Så gott som alla studenter i avgångsutställningen på Bildmuseet har läst sin kandidatutbildning annorstädes. Bolognaprocessen har nu fått konkret genomslag i utbildningar, över hela landet och frågan inställer sig: ger den korta tiden på skolan (2 år) något påtagligt avtryck i studenternas slutarbeten?

Några tendenser märks faktiskt omedelbart i utställningen i form av verk som undersöker Umeå som plats, som Simon Gran Danielssons ready-mades och avgjutningar av befintliga platser runt om i staden. Här finns även ett verk som And the Future Never Comes av Razvan Anghelache, som varje dag genomför en språk- och nystartsperformance där han via inbjudna personer får svensk språkträning och utbildning i hur man startar och driver företag i Sverige.

Även det poetiska verket This is Where the Sun Sets av Jessika Björhn arbetar med platsen, främst utifrån stadens marknadsförda identitet med romantiska solnedgångar och kvällssol.

Jonas Malmberg, Bye bye Bluebird, 2017.

KÄNSLORNA FILTRERAS VIA DIGITALA MEDIER

Fool’s Gold är titeln på årets utställning och rektorn Swetlana Heger, som dessutom är professor på skolan, har varit ytterst ansvarig för genomförandet. Heger beskriver titeln som ett sätt att ständigt ifrågasätta sociala värdesystem och uttryck, och det är i allra högsta grad vad många av studenterna har gjort. Inte oväntat är det den digitala bilden som de flesta väljer att ifrågasatta eller spela med i sina verk, vilket inte minst syns i måleriet.

Jonas Malmbergs dystra målningar i blåtonad gråskala är vid första ögonkastet porträtt av växlighet och djur. Penseldragen är tunna och lagren är många. Det visar sig att målningarna är baserade på fotografier som har manipulerats i Photoshop, och sedan utförts som ett motstånd mot det digitalas perfektion och precision. Lagren kan skönjas både på ytan och på målningarnas sida där de har lämnats kvar som små färgstänk.

Det digitala är idag så närvarande att Malmberg väljer att främst rikta in sig mot den intuitiva och borttynande hantverksprocessen, där beslut inte tas via extern kodning av ettor och nollor utan genom kroppslig påverkan av synapser och axoner i målarens hjärna.

Installationsvy med Cia Ringertz verk Transmitting 1 (2017) i förgrunden.

Annika Stridh har också inkluderat måleri i sina installationer, men det är främst det stereotypt uppbyggda flickrummet som är hennes ämne. Hon bygger upp rumsligheter baserade på virala fenomen som sad girl memes och crying girl memes, där bilder av gråtande kvinnor eller flickor används i kombination med text, och sprids via sociala medier.

Bakom Stridhs designade rum finns ett tvångsmässigt drag, som bland annat uttrycks genom en lång klänning halvt nedstoppat i en papperskorg. Den perfekta inredningen och speglarnas placering skapar kopplingar mellan objektens känsloliv och sociala mediers curaterade lifestyle-innehåll, som enligt allt fler studier gör människor djupt olyckliga. Stridhs två rum Good Grief och Scrub till ya bleed är dessutom platser för ett framtida performance i form av Skype-samtal med fokus på starka känslor via det digitala.

Annika Stridh, Good Grief, 2017.

VÄCKER FRÅGOR OM INTEGRATION

Razvan Angelache är uppvuxen i Rumänien, och genomför under utställnings-perioden ett performance som väcker många intressanta frågor. Varje dag får han språklektioner i svenska samt rådgivning kring företagsetablering i Sverige. Det material han utgår från ligger på ett pälsinklätt bord mitt i utställningen, och är hämtat från bland annat Konstnärsnämnden. 

Ovanför pälsbordet och de två personerna som är insjunkna i relativt lågljudda diskussioner om grammatik och glosor, hänger ett medvetet taffligt byggt nät av reglar och skruvar som man fler än en gång tvekar att gå under. Omedelbart ställer verket frågor om assimilering och integration i ett europeiskt projekt som i flera decennier uppmuntrat den rörliga arbetskraftsmigrationen, samtidigt som Europas kulturella gränser blivit mer nationalistiska och svårpenetrerade.

Men det än mer intressanta lagret av verket är kombinationen av trygg och mjuk päls och de hotfulla reglarna i taket. Det är ett konkret sätt att arbeta med förstärkta uttryck som signalerar både trygghet och hot, samtidigt som Angelache tacklar en cynisk verklighet där de möjligheter som finns ryms i själva de hotfulla strukturerna.

Anna Olaes Parker, thank u, fren, 2017.

SYMBOLER SOM ÄR SVÅRA ATT AVLÄSA

Även Anna Olaes Parkers objekt utgår från olika virala memes. I thank u, fren använder hon imperfekta smileys som bli till välgjorda textiltryck, neonskyltar och målningar. Hennes förlagor är så kallade wholesome memes, som spelar mot förväntningarna på att klassiskt virala bilder ska fungera humoristiskt. Wholesome memes uttrycker istället anti-humoristiska men positiva, hälsosamma ändamål.

I likhet med flera andra verk i utställningen så arbetar Olaes Parker med den kontrast som uppstår när det immateriella och digitala möter äldre konstnärliga medier och processer. I hennes fall är det ibland svårt att avläsa det virala kodspråket som genomsyrar de olika objekten, och hur de spelar mot sina förlagor.

Ett annat arbete som förvränger förhållandet mellan nya och traditionella medier är Jonas Silfversten Bergman måleri, som nyligen tilldelats Fredrik Roos-stipendiet för 2017. Silfversten Bergman utgår från symboler som är vanliga i transportindustrin, för att signalera hur ett paket ska förpackas eller hanteras. Dessa tecken manipuleras både med hjälp av kopiator, dator och screentrycksverktyg i kombination med penselmåleri, och bildar vad som kan beskrivas som en cut-up av klassisk suprematistisk estetik.

Jonas Silfversten Bergman, Doubled Up but Still Unresolved (serie), 2017.

Döljs bakom de materiella uttrycken

Fool’s Gold är kulmen på fem års studier i fri konst, varav två på Umeå konsthögskola. Namnet på utställningen kanske är mer pregnant än vad någon vill erkänna. För även om studenternas processer inte framstår som illusoriska i estetisk eller konceptuell mening, så är de digitala tematikerna ofta dolda bakom verkens materiella uttryck. Eller visar detta i själva verket att det digitala och analoga idag är fullt ut integrerade i det konstnärliga arbetet?

För denna generation studenter, där majoriteten är födda på 80- och 90-talen, står det digitala och hantverksmässiga i alla fall inte i motsättning till varandra. De är inga ludditer. Att det digitala är ständigt närvarande är knappast förvånande. Det överraskande är snarare att traditionella eller rent av arkaiska tekniker – som bronsavgjutningar och skiktmåleri – fortfarande är så viktiga, trots att de flesta ägnar sig åt djupt idébaserade eller digitala arbetsprocesser.

Jessika Björhn, Eureka Transcend (stillbild ur video med bildspel), 2017.

En hoppfull mångfald

Två verk som skiljer ut sig är de performances som Razvan Anghelache och Ellen Angus genomför varje dag i utställningen. De är på många sätt varandras motsatser. Där Anghelache arbetar med konkreta verktyg för att hitta pragmatiska vägar till visdom i Europa, så är Angus en utopist. Hon leker med den handfallenhet som många kan känna inför stora infrastrukturförändringar, genom att skapa rituella, absurda handlingar som riktar blicken mot individens litenhet och ekonomismens triumf. Angelache performance visar snarare på hur konstnären kavlar upp ärmarna och hanterar den cyniska verkligheten.

Det är svårt att säga att den korta tiden på skolan skulle ha gjort något specifikt avtryck i studenternas arbete. Möjligen med undantag för de verk som vittnar om en fascination för Umeå som plats, och som kanske hade varit mindre kraftfullt gestaltad efter fem år i staden. Men i likhet med de traditionella teknikerna så framstår upptagenheten vid platsen som ett sätt att ställa de rörliga och digitaliserade arbetsprocesserna mot en mer handfast verklighet. Att utbildningen ändå ger upphov till så olika konstnärliga uttryck ger hopp om en av mångfald bland de framtida konstnärernas positioner och strategier. 

Simon Gran Danielsson, Left Behind (i förgrunden) och The Opening (i bakgrunden), 2017.

Leserinnlegg