Den brinnande stolen ger meg känslan av att överhöra ett internt skämt, bara gripbart för dom som är införstådda med det. Och det är här att förstå som en kvalitet, något som inviterar till öppen spekulation snarare än att alienera utställningsbesökaren.
Got a little problem
So help me if you can
The thing I wanna know is
Is God a man?
– The Snivelling Shits
Utställningen ger meg känslan av att överhöra ett internt skämt, bara gripbart för dom som är införstådda med det. Och det är här att förstå som en kvalitet, något som inviterar till öppen spekulation snarare än att alienera utställningsbesökaren.
All den stund jag står anklagad för att ha bildat skola genom att sylta in självbiografiskt innehåll i mina texter kan jag knappast undanhålla dessa yttre fakta; Jag sitter på tåget mellan Bergen och Oslo och har gett upp att försöka använda telefonen eftersom vi är inne i en tunnel halva tiden, jag har sovit dåligt, och trots att jag har landets mest tillfredställande sexliv – jadå, innan jag klev på tåget, och ögonblickligen när jag kliver av det också – så är det inte att komma ifrån att jag för ögonblicket är ganska sur, alltså, jag är det. Jag har någon slags infekterad böld i ansiktet som jag försökte ta knäcken på med nål och brännvin i går kväll, och det gick inte så bra; den har bara blivit större och rödare och befinner sig på kanten till att ödelägga livet mitt fullständigt. Det kom bara sån där stinkande gulaktig vätska ut av fanskapet, men det är tydligt att det ligger en tjock trögflytande gulgrön sörja någonstans där inne på djupet. Dålig mage har jag också, min avföring är krämig, varken lös eller fast, och den luktar som en blomsteräng. Det är det som har hållit mig vaken halva natten – en effekt av att jag envisas med att missbruka tabasco och vitlök när jag lagar mat. Man kan inte se några tydliga spår i den av min för övrigt sunda kosthållning, hard core vegetariskt för det mesta, eller det absurda kvantum av fibrer som skulle garantera för att det egentligen skulle vara helt annorlunda, men jag har i uppriktighetens namn inte studerat skiten så jävla noga heller.
Jag skulle mycket hellre vara någon annanstans. Och ändå hellre vara någon annan. Stryk det sista förresten; man ska vara försiktig med vad man önskar sig, och varför skulle jag vilja avstå från denna perfektion? Indeed, en dålig mage och noll sömn är bagateller i förhållande till det extatiska tillstånd jag vanligtvis går runt i. Men nu kan det kanske vara nog med experimentellt litterärt baserat självrefererande avantgarde-nonsens som jag, när det kommer till stycket, ändå bara skriver på ren trots; det är ganska barnsligt av mig, jag vet det, och jag har trots allt en jobb att göra. Låt oss börja med att se på vad som faktiskt befinner sig i rummet, det som låter sig beskrivas utan att man lägger några värderingar i det.
Golvet är svart och blankt. Väldigt blankt. Så blankt att det reflekterar det blanka och svarta taket, eller rättare, dom blanka och svarta kvadraterna som sitter i ett strikt rutmönster i taket. I det ena hörnet ligger en stol och brinner. Den brinner kontinuerligt, det går en gasledning in i den. I det diametralt motstta hörnet hänger extremt många lysrör från taket i en slags parodi på en kristallkrona. Detta är scenariot, det som faktiskt fysiskt befinner sig i rummet. Resten är upp till mig. Och vad jag vet. Eller vad jag misstänker. Vad jag tror.
Och vore det frågan om en första introduktion skulle det vara annorlunda, men nu har jag anledning till att relatera till det blanka och svarta som en form av artistiskt varumärke efter att ha sett en magnifik svart vägg av mannen på Standard för lite mer än ett år sedan. Också då var reflektionen påtaglig, och det svarta blev nästan borta i allt det blanka, men här utnyttjas det hårdare till en självreflekterande fördel i och med att det tar hela rummet som resonansbotten. Svärtan understryks ytterligare av kontrasteffekten som uppstår genom dom två på varsitt sätt extrema ljuskällorna som befinner sig i rummet. Och jag menar att jag har sett varianter på bägge flera gånger förr i loppet av dom sista tio åren. Ja, jag skulle t o m kunna nämna namn, men det bär mig emot och det är heller inte så viktigt.
Men den brinnande stolen är så klart det mest intressanta här; den ligger liksom omkullvält på golvet och lågorna slår ut från kanten. Det är både mystiskt och effektfullt, det naturliga fokuseringspunktet. Hur många stolar har inte kastats runt i modernismens historia? Vad var det första jag tänkte på? Om vi spolar tillbaka bandet ett par dagar till ögonblicket för vernisagen, efter att jag har sagt Hej till Kim Hiortøy i rummet intill, armbågat mig förbi rödvinsbordets trängande massor och sett stolen brinna där inne… Kosuth? Naumann? Eller dom roterande stolar min gode vän och kollega Fredrik Anderberg konstruerade under sitt första år på Kunstakademiet i Trondheim en gång på 80-talet? (Han ringde mig faktiskt för första gången på en evighet, eller i alla fall väldigt länge, dagen efter att utställningen öppnade. Tillfälligheter va? Sure, absolut. Lika tillfälligt som cancer. Men jag glömde att nämna den brinnande stolen för honom)
Men typiskt nog tänkte jag inte på vare sig Kosuth eller Naumann, men på Chairs missing, uppföljaren till Pink Flag, av det aviga och sedermera olidligt pretentiösa konstskolepunkbandet Wire från 1978. Bra platta, även om jag håller Pink Flag som den bättre av de två. Och det gör jag trots att Chairs missing egentligen har bättre låtar; oemotståndliga klassiker som Dot Dash, och I am the Fly, till exempel. Omslaget visar en komplett intetsägande interiör i ett rum dominerat av gråtoner. I tråd med titeln finns det ingen stol där. Och den koppling jag gör har heller inte så mycket med det fysiska objektet «stol» att göra, som en besläktad, icke uttalad, subversiv strategi – känslan av att överhöra ett internt skämt, bara gripbart för dom som är införstådda med det. Och det är här att förstå som en kvalitet, något som inviterar till öppen spekulation snarare än att alienera utställningsbesökaren. Placerat i detta rum med sitt blanka tak och ändå blankare golv där allt reflekteras i en bottenlös svärta blir det nästan gripbart. Och stående i ett av dom tomma hörnen med blicken rätt ned där jag ser mina egna ben försvinna in i överkroppen åt fel håll, och reflektionen av den andra kroppen som kommer allt närmare med ett vänligt leende blir jag det nästan själv.
(Alle foto: Steinar Sekkingstad)
Till Dag Solhjell;
Du har selvfølgelig helt rett, og denne gangen tar jeg selvkritikk – min utålmodighet er å regne mer som en defekt heller enn ett varemerke, dog – og kan bare vise til ett tidligere utsagn fra uken som gikk; Alle kan ha en dårlig dag. Og denne dagen hvar skikkelig kjip, noe som dessverre farget av seg allt for mye på teksten. Denne ble faktiskt tatt allt for kjappt, og alltfor lettvindt. Og selv om jeg ikke nødvendigvis ville fokusert på de aspekter ved denne installasjonen du tar for deg i ditt inlegg er det liten tvil om att det finnes langt viktigere ting enn rødvinsbordet å ta opp her. Den ubehagelige følelsen av att noe helt forferdelig nettopp har skjedd i dette rommet, f.eks, som Øystein Hauge er inne på. Eller dette rommet som en iscenesatt arena for ukontrollerbar frustrasjon. Og, hvis vi velger å tenke oss denne stolen i en skole, siden det er den typen stol; kan vi lese inn ett aldri så lite hint till massakern i Columbine og liknende hendelser? Sånn er det; denne utstillingen fortsetter å generere tankerekker i bakhodet mitt, lenge etter att jeg sattt på toget til Oslo, sint, lei meg og under all mulig press, med det hengende over meg att denne anmeldelsen måtte bare komme seg ur verden slik att jeg kunne begynne på neste. (Jeg pleier å illustrere dette ikke uvanlige fenomen med ett stykke dialog fra CSI, der hva-han-nå-heter spør Grissom; “What do you after work?”, på hvilket Grissom svarer “More work”) Man skal være forsiktig med å klage over att man har mye jobb i denne lille nisjen, så det passer jeg meg for, men det leder noen ganger till att jeg bommer. Ikke så forferdelig ofte, men det skjer, og det skjedde denne gangen. Jeg er lei meg for det. Det er sant. Og jeg er oppriktig glad for att du sier fra. Det er også sant, for da skjerper jeg meg – av de to anmeldelser jeg skrev i dag er utvilsomt den jeg skrev etter å ha lest ditt inlegg mye skarpere enn den jeg skrev før. Godt. Tommy Olsson ønsker dere alle en strålende tirsdag kveld.
Øystein Hauges anmeldelse av samme utstilling i Bergens Tidende:
Øystein Hauge, En fullkommen forbrytelse, Bergens Tidende
Til Tommy Olsson. Et av dine varemerker som kritiker er en viss utålmodighet i forhold til kunstverk. Du legger lite vekt på beskrivelse av verket og dets tilrettelagte omgivelser (da regner jeg ikke med trengselen rundt rødvinsbord etc på åpninger). Jeg savner for eksempel at du i denne utstillingen tydeligere hadde bemerket kunstnerens kombinasjon av den hvite kuben og den svarte boksen – de hvite vegger sammen med det sorte tak og golv. Det kan bidra til å undersøke om det er et bestemt budskap i rommets scenografi. I den hvite kuben blir kunstverket belyst av en lyskilde som selv ikke er en del av kunstverket, men som er en del av kubens faste utstyr, og som henter sin energi utenfra. I den svarte boksen kommer lyset fra kunstverket selv, alle andre lyskilder er mørklagt. I denne installasjonen, kommer lyset fra kunstverkene selv, men den energien som skaper lyset er demonstrativt fremstilt som å komme utenfra rommet. En påfallende tykk og lang gass-slange kveiler seg ut fra veggen og til stolen. En strømkabel fører til en stor åpen koffert med startere, og ut fra et digert nøste av fargede ledninger går det en kabel til hvert enkelt lysstoffrør (der det også er gass som “brenner”). Både slange, kabler og koffert må oppfattes som deler av det kunstneren ønsker å fremvise. Hele rommet, og gangen utenfor er uten andre lyskilder enn de som kommer fra kunsten, glassdører til tilstøtende rom er maskert igjen med sort plast. De to objektene, som jeg har vanskelig for å se som selvstendige kunstverk slik jeg får inntrykk av at du gjør, har sitt eget lys, som i den svarte boksen, men de henter på en fremhevet måte sin energi utenfor. Den brennende gassen gir også en egen lukt og en egen type varme til rommet, ulik den man ellers finner i utstillingsrom.
Kombinasjonen av de hvite og sorte flater i rommet utfordrer den hvite kubens renhet, men skaper også en utrygghet hos betrakteren om rommets vertikale dimensjoner – hvor er underlaget jeg trår på, hvor høyt over meg er taket? Gridmønsteret i taket gjør takets status enda mer ambivalent.
For meg blir derfor dette et gesamtkunstverk, der kunstneren har tatt kontroll over alt i rommet, men allikevel understreker sin avhengighet av noe utenfor det. Som betrakter står man der, i lyset av kunsten, men i et rom med egenskaper som skaper usikkerhet om dets – og dermed også om kunstens – grenser. Det inviterer betrakteren til å reflektere over kunstens autonomi, over lys og mørke, og over utstillingsrommets ustabile status mellom verk og ramme, mellom tekst og paratekst, og altså over kritikkens sjangermuligheter. Det tenker
Dag Solhjell
Tommy Tommy!