Det är en ovanlig upplevelse att se Martin Gustavssons två utställningar som just nu äger rum i Stockholm, dessutom i samma byggnad. På en av våningarna i sitt hus arrangerar Konstakademien Un Chant Ecarlate, på en annan visar Galleri Flach In No Particular Order. Det är som att vara med om samma utställning två gånger, fast ena gången från utsidan, den andra inifrån. Motivkretsen är likartad: blommor och kroppar med en nästan hallucinatorisk erotisk air över allting – emellanåt kanske till och med över homofobins yttringar, som när Gustavsson får martyrers sår att te sig som onaturligt placerade kroppsöppningar.
I utställningen hos Flach ligger betoningen på det visuella. Den homoerotiska ikonografin är återgiven genom förstulna blickar eller ett hjälplöst stirrande på den intressanta detaljen; man förstår att det hela tiden är blicken som gör objektet till någonting annat än vad det kanske är för de andra. Det som får blicken att titta är vad som ger sammanhang åt målningarna, som just därför kan, som titeln säger, hänga utan speciell ordning. Det är också ett tillvägagångssätt som betonar det slumpartade mötet. Den andra utställningen, Un Chant Ecarlate, är ett mästerverk: där är kärleken män emellan inte bara tematiserad och återgiven, utan åtrån blir själv till konst: efterhand tar verken över betraktarens sensibilitet, adlar den till sensualism så att vistelsen i installationen äger rum i Gustavssons begärsvärld, med den skillnaden att betraktaren nu rör sig bland målningar istället för bland kroppar. Vilket omvandlar begäret på ett nästan platonskt vis från att rikta sig mot kroppen (inte minst anus är väldigt framträdande) till att sukta efter vad som väl måste kallas skönhet. Jag är fortfarande skakad av upplevelsen.
De två utställningarna är en chans för oss stockholmare att komma ikapp Gustavsson, som inte sedan 2007 har haft en soloutställning i stan. De här två är inte heller nya. Un Chant Ecarlate visades första gången på Dak’Art biennalen i Senegal, 2018, och In No Particular Order visades på Göteborgs Konstmuseum 2011. Den gången var det 120 målningar, tror jag; nu 50. Alla är i formatet 101×66 cm och hänger kant i kant i två rader på väggarna. Distansen mellan betraktare och verk är accentuerad, det går i princip att stå på ett ställe och svepa med blicken över målningarna, följa strömmen av motiv från en och samma visuella miljö. Om det finns en historisk inspiration så skulle jag gissa på Montaignes essay Om vänskap, som är ett klassiskt försök att förstå kärleken mellan män. Inte som grekisk gossekärlek, inte som broderskärlek, inte far och son – men inte heller riktigt som kärlek mellan man och kvinna – utan en kärlek som inte enbart riktar sig mot kroppen, utan mot allt omkring den. Det är en kärlek som låter jaget upphävas i den andres vilja, fast ömsesidigt, så att den älskande fördubblar sig i två kroppar. Om detta kan kombineras med sex, påpekar Montaigne, är det naturligtvis ännu mer fullkomligt.
Dessutom var Montaigne inspirerad av en målare som likt Gustavsson gjorde en dubbel utställning: å ena sidan målade han «kroppar hoplappade av olika lemmar, utan bestämd form och utan annan ordning än rent tillfällig». Dessa målningar fanns i utkanten, i mitten lämnade konstnären plats för en minutiös komposition. Jag uppfattar också In No Particular Order som ett slags ramverk, eller snarare ett skal, och Un Chant Ecarlate som dess insida. Medan den första sluter konsten tätt till väggarna, intar den andra utställningen de centrala delarna av sitt rum. Målningarna hänger fritt från taket i två rader som vinklas mot varandra. Mellan de två raderna uppstår kvadratiska rum mellan fyra målningar. Varje duk är målad på bägge sidorna, och är tillräckligt tunn för att släppa igenom såväl ljus som linjer och färger. Medan målningarna som hänger på väggen utesluter baksidor och kroppsrörelse kring bilderna, och i vissa fall betonar sin opaka bakgrund genom att ge kropparna en viss transparens, framhäver de här målningarna mitt i rummet sin egen genomskinlighet. En annan detalj som aktiverar utställningsrummet är att bildrummet är så gott som utplånat. Istället är det duken som kropp som har sitt mystiska djup, ett slags tjocklek i transparensen, ett sken. Det är som han hade målat med hänförelsen som en färg. Den gör mig rädd att bli galen.
Un Chant Ecarlate kan översättas till «en rosa sång» eller «ett scharlakansrött sjungande». «Rosa» är kanske att föredra för sin semiotik, men om det är intensiteten och skörheten, utsattheten, den nästan sjukdomsartade åtrån man vill åt, så passar «scharlakansrött» bättre, som ju även är färgen på en feber. Och «sjungande» lyfter dels fram målningarnas närvaro som någonting som pågår, och en viss distans, som ett sjungande i fjärran eller lite tyst alldeles i närheten.
Att gå i Gustavssons utställning är fantastiskt. Efter ett tag är det som om själva ljuset i dukarna, dessa märkliga ljuskroppar, bedövar hörselsinnet: jag är idel öga och hud, jag glider fram mellan målningarna «tyst som en sträng vaselin», som Jean Genet sa. Det faktum att dukarnas andra sida kan anas får en att gissa och föregripa vad som kan finnas där, tills man inte riktigt är säker på att man ser vad som är, utan kanske bara fantiserar. En av kropparna har på ena sidan slak penis, på andra erigerad. Det kan urskiljas från bägge håll, vilket gör att kuken framträder med samma andliga tyngd som lotusblomman, som lär kunna vara blomma och frukt samtidigt. Och precis som lotusen har sin hypnotiska arom så har den här utställningen en förtrollande kraft som jag inte kan komma på något annat ord för än skönhet. Och här och där slår man emot svarta övermålningar: censur. Homofobin tränger igenom och gör sig gällande även för den som är i paradiset.
Det första västerländska tänkandet om konst kopplade den just till förhållandet mellan erotiskt begär och skönhet. Skönheten själv skulle enligt Platon vara ett begärsobjekt som inte släcker begäret när det når sitt objekt, utan omvandlar det till ett tänkande som det fortsätter att egga. Det är väl kanske inte riktigt vad som händer här, men begäret verkar fortfarande omvandlas utan att nå ett klimax som förbränner det. Det omvandlas till sensibilitet eller sensualism istället för sex eller tänkande. Inför en målning av hela manskroppar – bland annat en med distinkt svarta badbyxor som liksom perverterar censurens gester – på ena sidan av duken beströdda med ett tunt gyllene skimmer, fullständigt smälter jag och min motståndskraft rasar samman. Det är för vackert, allting! Det här sinnestillståndet koncentrerar sig inte på just den målningen, utan är, som Montaigne skrev, en «allomfattande» kärlek av «generositet och skönhet». Jag går runt och är rörd till tårar. Det är som en förälskelse, men ändå inte riktigt. Det jag känner är nämligen en enastående vällustig kyskhet: jag vill ingenting annat än förbli i åtråns förtrollning. Allt är ömhet. Jag ömmar för världen, som ter sig mild mot mig; men i mig är det själva sensibiliteten som är öm som om den hade blivit överstimulerad eller överkänslig. Ömhet som en markering av sensibilitetens gräns och världens generositet. Martin Gustavsson har fått fram det vackra, och jag är osäker på om jag någonsin har sett det förr. Inte på det här viset i alla fall. Hans utställning är en erfarenhet som åtminstone för mig kan visa sig vara livsavgörande.
