15 december – Frans Josef Petersson

Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster väljer det mest intressanta från konståret 2013. Varje dag från den 1 till den 24 december publiceras ett nytt bidrag. Idag: Frans Josef Petersson.

Vilka var de mest intressanta utställningarna, händelserna och publikationerna 2013? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret som gått. Nummer femton är sammanställd av Frans Josef Petersson, som är konstkritiker i Kunstkritikk och Aftonbladet.

 

UTSTÄLLNINGAR

 

 

Paul Klee, Static-Dynamic Gradation, 1923.
Paul Klee, Static-Dynamic Gradation, 1923.
  Paul Klee, Making Visible, Tate Modern, London.    

«Klee ger intryck av att vara liten och lekfull i allt han gör», skriver Hugo Ball i Flykten ur tiden, «i kolossens tidsålder förälskar han sig i det gröna lövet, en stjärna, en fjärils vingar…» Paul Klee drog en linje mot nazismen, men kraften i hans bilder växer ur glädjen i den skapande impulsen. Utställningen på Tate Modern kan ses som en eftergift åt den politik som har gjort museet till Londons främsta turistmål. Men genom att placera det lekfulla hos barnet på den symboliska platsen för det mest värdefulla, erbjuds ett faktiskt alternativ till cynismen och föraktet för det svaga som åter har slagit rot i kulturen. På Tate visas också Mira Schendel, i en ambitiös utställning som speglar ett intresse i tiden för konkretismen, bortom den anglo-amerikanska historiografins kanoniserade konstnärskap och rörelser. Både Klee och Schendel tvingades fly från sina adopterade hemländer (Tyskland respektive Italien) på 30-talet. Klee dog i Bern 1940, medan Schendel emigrerade till Brasilien där hon verkade fram till sin död 1988.

       
 
Ane Hjort Guttu, Freedom Requires Free People, 2012, HD video.
Ane Hjort Guttu, Freedom Requires Free People, 2012, HD video.
  Samhället utan egenskaper, Tensta konsthall, Stockholm.

Utställningen var inte invändningsfri, men kraften i dess anklagelseakt stannade hos mig under året. Vi måste överge nostalgin och hoppet, var budskapet, och se samtidens tillstånd för vad det är. Men betyder tankens frigörelse från politiska drömmerier, att vi måste omfamna «desillusionen som estetisk form»? Det är mindre säkert. Att barnet erbjuder ett sätt att «tänka historien och framtiden» är en intressant idé (här kunde nämnts Giorgio Agamben som källa)*, men borde det inte också erkännas att utbytet mellan barnets lek och konsten utgör en högst indistinkt tankesfär i det historiska ögonblicket? Anne Hjort Guttus intervju med Jens, 8 år, tillhörde de mest angelägna verken. Insisterandet på konsten som historiskt-kritiskt projekt var en styrka, liksom utställningens samhällskritiska och mer reflekterande verk.

*«Leksakslandet. Reflektioner över historien och leken» ur Infanzia e storia finns för övrigt på svenska i OEI # 48–50 (övers. Gustav Sjöberg).

       
 
Ida Ekblad, fra Banksalen. Foto: Nasjonalmuseet / Børre Høstland.
Ida Ekblad på Museet for samtidskunst, 2013.
  Ida Ekblad, Nasjonalmuseet/Museet for samtidskunst, Oslo.

Till Ida Ekblads retrospektiv på Museet for samtidskunst hade gjorts ett verk på plats, där hjulen på kundvagnar hade använts för att framställa färgade avtryck på dukar placerade direkt på golvet. Målningarna med sina virrvarr av linjer ställdes sedan ut tillsammans med vagnarna, vilka stod utplacerade i rummet och var fyllda med metallskrot. Hjulen hade dessutom försetts med trycktyper, och i vissa fall bytts ut mot ett slags cylinderformade valskonstruktioner. I avtrycken efter hjulen stod poetiska meddelanden att läsa. «Du ska alltid följa begäret hos linjen, punkten där den önskar att träda in eller dö bort», heter det i ett citat av Matisse i Jean-Luc Nancys The Pleasure in Drawing (2013). Konsten är otänkbar utan «njutningen i att följa» som öppnar mot glädjen i linjens «födelse mellan hand och papper», menar Nancy. Ekblad visar en möjlig väg bortom konstens tillrättavisning i «projektet».

 

HÄNDELSE

 
Sten Hanson.
Sten Hanson.
  Sten Hanson gick bort under året, och hans ännu uteblivna reception kunde kvalificera som en av årets märkbara icke-händelser. Visst har det på senare tid kommit böcker, gjorts utställningar och ordnats festivaler. Men den samlade kraften av Hansons poetiska, musikaliska och konstnärliga arbete – från debuten som poet 1959, över 60-talets konkretism och text-ljudkompositioner, till aktiviteterna vid Fylkingen under efterföljande decennier –, väntar fortfarand på att kritiskt genomlysas i sin fulla nationella och internationella betydelse. Det bristande intresset för den inhemska, experimentella, konsthistorien är ofta iögonfallande, men något mindre än en brett anlagd museiretrospektiv borde i detta fall vara otänkbart.

 

PUBLIKATIONER

  Old Crary   Jonathan Crary, 24/7. Late Capitalism and the Ends of Sleep, Verso, 2013.

«Till skillnad från de flesta andra fåglar har [den vitkronade sparven] förmågan att hålla sig vaken så länge som sju dagar under migrationen (…) Under de senaste åren har den amerikanska försvarsmakten spenderat stora summor pengar på att studera dessa djur (…) Vad vetenskapen är på jakt efter här är… att minska kroppens behov av sömn.» Så inleds Jonathan Crarys kulturhistoriska essä om sömnens slut, där den framtida sömnlösa supersoldaten förutspås bli förelöpare till konsumentens kroppsliga integration med kapitalismens produktionscykel «24/7». En läsning som formar sig till ett försvar för skyddslöshetens och utsatthetens betydelse för gemenskapens bevarande: «Snarare än att vara autonom eller självtillräcklig, så kan individer inte förstås annat än i relation till det som är utanför dem (…) Bara kring detta tillstånd av sårbarhet kan det finnas ett öppnande mot de beroenden genom vilka ett samhälle upprätthålls.»

       
  Danius   Sara Danius, Den blå tvålen, Albert Bonniers förlag, 2013.

«Det visuella är ett ord som leder tankarna till ett subjekt som visualiserar», heter det i en central distinktion i Sara Danius Den blå tvålen, «Men det synliga… leder tankarna i motsatt håll, till själva objektet. Det synliga är förknippat med den yttre världen och dess omedelbara närvaro.» Danius ambitiösa, och vad jag kan bedöma ytterst väl genomförda, idé har varit att skriva en synlighetens historia, eller mer bestämt en synlighetens historia genom den realistiska romanen. Men den rafflande framställningen av hur realismen inte så mycket speglar som åskådliggör, försinnligar eller, kort sagt, synliggör världen, rymmer många tankefrön som kan gro också hos den som intresserar sig för de materiella bildernas historia. Den realistiska impulsen i den moderna konsten, och strävan efter att öppna mot ständigt nya aspekter av den synliga världen, ger ett historisk perspektiv inte minst på de senaste årens vurm för det icke-mänskliga i den samtida konsten.

       
  unnamed   Gert Aspelin, Sandskrift, Kalejdoskop, 1988; Lars Olof Loeld, Lykta Ledsyn, Carlsson Bokförlag, 2013; Rune Hagberg, Händelser, JHB Förlag, 2008.

«En upplevelse från försommaren 1972 blev en avgörande brytpunkt i mitt målarliv. Då drabbades jag av en häftig svindel inför åsynen av det triangulära erosionssåret i branten nedanför Kiviks marknadsplats.» Sådan är upptakten till Gert Aspelins mångåriga utforskande denna backes «svällande form» som 1988 presenterades i Sandskrift, vars klara intelligens och språkliga engagemang överträffar det mesta som jag läste om konst under året. Konstnärers eget skrivande är en angelägen sak, inte minst i diskussionen om konstens akademisering, och varför inte ta en titt på några föregångare i den inhemska utgivningen? Lars Olof Loeld är en av de konstnärer som mest konsekvent har arbetat med poesin som form, från de illustrerade René Char-översättningarna i För att intet må ändras (1974) och ett oräkneligt antal häften med egna dikter och bilder under 80- och 90-talen, till de senare årens förlagsutgivna volymer som årets Lykta Ledsyn på Carlsson bokförlag. Loelds alkemistiskt influerade poesi- och formvärld låter sig inte sammanfattas på några rader, men: titta, bläddra, läs! Min avslutande rekommendation i denna samling är den informelle målaren och teoretikern Rune Hagbergs kompromisslösa konstnärsmemoarer, Händelser, som jag läste under året och som verkligen förtjänar ett mottagande i den yngre generationen (en belysande essä om Hagbergs av Jonas (J) Magnusson, liksom konstnärerns egen «Papper», ingår för övrigt i det senaste numret av OEI # 62 On paper).

15

Leserinnlegg