Efter mycket förhandsspekulationer om huruvida Kungliga Konsthögskolan i Stockholm skulle återgå till traditionen med en inhemsk konstnär som rektor, står det nu klart att det istället blir en konsthallschef som kommer att leda den konfliktdrabbade skolan på Skeppsholmen. Sara Arrhenius, för närvarande chef för Bonniers konsthall och tidigare direktör för Iaspis, föreslås bli skolans nya rektor med start 2017.
Tidigare i år meddelade den dåvarande rektorn Marta Kuzma att hon ämnade avgå i förtid för att istället tillträda tjänsten som prefekt vid School of Art vid Yale University, USA. Detta efter en lång tids öppet missnöje där Kuzma kritiserades för att toppstyra skolan, skapa en osäker arbetsmiljö och orsaka uppsägningar. Kuzmas rektorstjänst varade endast 2 år.
Konflikten är inget som Arrhenius lägger särskilt mycket tanke på i detta läge, och på frågan om hur hon ser på Marta Kuzmas avgång svarar hon diplomatiskt.
– För att förstå läget på skolan känns det viktigt att först och främst prata med alla involverade och förstå vad som har hänt. Jag tycker att det saknas en samlad bild av vad skolan ska och vill göra. Det vill jag arbeta med, säger Arrhenius till Kunstkritikk.
Som chef för Bonniers konsthall sedan 2005 har Arrhenius etablerat en av Stockholms mest synliga konstinstitutioner, med en inriktning på internationella grupp- och soloutställningar varvat med mer experimentell performance, film och seminarieverksamhet. Något som hon anser vara formativt för hennes utveckling som chef och en viktig kompetens för rektorstjänsten är att hon varit med under uppbyggnadsfasen av Bonniers konsthall.
– En viktig erfarenhet jag tar med mig till Mejan är hur man bygger upp institutioner för konst. Jag har efter många år på både Bonniers konsthall och Iaspis hittat metoder för att sätta igång förändringsprocesser och skapa strukturer för konstnärlig verksamhet och kunskapsproduktion. På båda platserna har jag arbetat nära konstnärer och deras processer, vilket jag vill fortsätta med. Jag vill också ta med mig intresset för att arbeta tvärdisciplinärt och fortsätta öppna skolan till att ta del i ett större sammanhang både internationellt och i en bredare samhällsdebatt.
Några mer specifika visioner för skolan vill Arrhenius inte beskriva i nuläget, utan hon säger sig först och främst vilja lyssna in vad studenter och personal har att säga.
– På ett nytt uppdrag vill jag inte komma med färdiga lösningar, jag vill först spendera tid på platsen och i verksamheten, fastslår hon.
Det senaste året har sett flera kriser på svenska konstinstitutioner, inte bara på Mejan utan också på exempelvis Gävle Konstcentrum, Kalmar Konstmuseum och Lunds konsthall. Sara Arrhenius tror att det kan vara ett uttryck för institutioner i förändring, men också på en förändrad inställning hos kulturpolitiker.
– Ser man på Gävle, Kalmar och Lund så har politiker helt andra mål för verksamheten än de konstnärliga ledarna, och vill detaljstyra på ett sätt som bryter det respektfulla avstånd man tidigare hållit mellan politiker och utövare, säger hon.
– Men förändring skapar alltid turbulens och frågor. För mig är det viktigt att se Mejans särart, den kunskap som institutionen har byggt under lång tid. Samtidigt får skolan inte fastna i sin egen historia utan måste utvecklas. Man ska ju utbilda framtidens konstnärer och kärnan i verksamheten måste vara att en förutsättningslös diskussion vad konst och konstutbildning kan vara.
Tidigare i år rapporterade The Guardian om en rad initiativ som dykt upp under senare år där konstnärer och andra aktörer skapat sina egna konstskolor som en protest mot de höga avgifterna och den snäva undervisningsformen som de traditionella utbildningarna i konst anses ha. Arrhenius är positiv till dessa initiativ och hoppas kunna använda den kunskapen på Konsthögskolan.
– Jag tycker det är intressant med initiativ som görs utanför de etablerade utbildningarna. Frågan vad en konstutbildning bör vara ställs på sin spets på ett konkret sätt i en verksamhet som föds ur ett behov. Idag när många konstnärer arbetar på andra sätt än den traditionella studiopraktiken så behöver man andra bildningsgångar och undervisningsmetoder. Det är viktigt att kunskap om de praktikerna finns på en konsthögskola, säger Arrhenius.
Konstnärlig forskning är ytterligare en gren som Arrhenius vill utveckla på skolan.
– Jag tycker det vore intressant att se om man kan samla forskningen mer och samarbeta med fler kunskapsbärande institutioner runt om i världen och i Sverige. Viktigt är också att den forskning som görs på skolan inte blir en isolerad del av verksamheten, utan att den blir en tillgång även på grundutbildningen.
Den turbulenta politiska utvecklingen i världen anser Arrhenius bör adresseras, och talar om inklusion och hur detta ska föras in mer in utbildningen på sikt.
– Social snedrekrytering är ett problem och det tror jag konsthögskolan måste arbeta med. Ett sätt kan vara att jobba för att bygga upp ett stipendieprogram exempelvis för de internationella studenter som kommer från länder utanför EU och som idag måste betala för sin utbildning. Att driva ett aktivt öppet program med föreläsningar och utställningar är ett också sätt att synliggöra skolan och på längre sikt bredda rekryteringen av studenter. Viktigt är också att skolan är med som opinionsbildare i dessa frågor, menar hon.
Vilken egenskap är viktig för en ledare av en konsthögskola idag?
– Att bygga långsiktigt och våga förändra. Att på ett övertygande sätt argumentera för konstens ställning och plats i samhället idag, betonar Arrhenius, som i höst är aktuell som curator för grupputställningen Insomnia och en separatutställning med Susan Philipsz, båda på Bonniers konsthall.
