«Med detta brev kräver vi – konstnärer och kulturarbetare verksamma i Sverige – att svenska kulturinstitutioner tar sig an frågorna som uppdagats i samband med Black Lives Matter». Så skriver en grupp anonyma konstnärer och kulturarbetare i ett brev som den 1 juli skickades ut till totalt cirka 200 privata och offentligt finansierade konstinstitutioner, gallerier, konstnärsdrivna verksamheter, organisationer och konstskolor i Sverige. Brevet gick även ut till tidskrifter som Kunstkritikk, liksom Paletten där det också publicerades.
Brevet hänvisar till två artiklar publicerade i Kunstkritikk av forskaren Temi Odumosu och konstnären och curatorn Santiago Mostyn, och presenteras som en «uppmaning till handling» för att «förstå de konkreta verkligheter som BIPoC-personer» upplever idag. Begreppet BIPoC står för Black, Indigenous, People of Color, och dök enligt New York Times upp på Twitter för första gången 2013. Bland brevets punkter listas både större mål som att «decentralisera vitheten och den västerländska kanon» till konkreta åtgärder som att utforma antirasistiska policies och se över anställningsvillkoren för BIPoC-personer på svenska konstinstitutioner.
– Jag förstår helt ilskan och frustrationen i BLM-rörelsen och det är skamligt att konstfältet i Sverige är så homogent och uteslutande som det är. Jag hoppas verkligen att vi framöver får se verkliga förändringar – jag kommer arbeta för att vi ska göra allt vi kan för den sakens skull, skriver Stina Edblom, konstnärlig ledare på Göteborgs konsthall, i ett mejl till Kunstkritikk. I övrigt är det få av de institutioner som Kunstkritikk har varit i kontakt med som har adresserat punkterna i brevet. Många hänvisar till tidsbrist och semestertider.
Edblom nämner nätverket Klister som en möjlig väg för små och medelstora konsthallar att samverka och utbyta erfarenheter för ett aktiv förändringsarbete. I övrigt beskriver hon ett flertal åtgärder som påbörjats innan 2020 för att utveckla «kunskapsnivån bland personal på konsthallen och i förvaltningen kring frågor om rasism, representation och dess strukturer».
Till skillnad från liknande upprop i till exempel Norge, så har gruppen bakom brevet valt att vara anonym för skydda redan utsatta personer. De svarar på frågor via en mejladress och skriver till Kunstkritikk att eftersom BiPOC-konstnärer och kulturarbetare har osäkra arbetsvillkor kan de riskera konsekvenser om de uttalar sig offentligt. Det var också därför de valde att publicera den engelska översättningen av brevet på den franska portalen Documentations.art som har anonymitet som en del av sin publiceringspraktik, skriver de.
Gruppen är kritisk till att det hittills «varit extremt tyst» på den svenska konstscenen i frågor om diskriminering,och hänvisar bland annat bland annat till Piet Zwart Institute i Rotterdam som delade ett statement i solidaritet med Black Lives Matter på sin hemsida, där mer långtgående åtaganden för skolan också presenterades. Något liknande har inte hänt i Sverige, betonar de.
Brevet använder det i Sverige omtvistade begreppet «ras», något som gruppen inser riskerna med, liksom det prekära i att översätta idéer om «vithetsnormer» från USA och Storbritannien till Norden som har en annan historia kring kolonisering och rasism.
– Ändå tror vi att något kan läras från över trettio års kritisk rasteori och vetenskaplig analys av vithet. Till exempel, i ett samförståndsdrivet samhälle som Sverige, där neutralitet och likhet är kraftfulla disciplinnormer, så framstår hänvisningar till universalitet och estetiskt omdöme, för oss, som envetna försök att upprätthålla ett vitt privilegium. Även om vi erkänner vikten av att kritisera vithetsnormer i den «allmänna diskursen» i regionen, erkänner vi också det brådskande behovet av att decentrera vithet i diskussioner om ras. Seminarier kring «vit bräcklighet» (white fragility) – säkra platser för vita människor att diskutera ras med varandra – är bland de mer tveksamma åtgärder vi har sett nyligen, skriver gruppen och säger sig vilja fortsätta att hålla uppsikt över det svenska konstlivet, och även bidra till att föreslå policyförändringar för att motverka diskriminering och uteslutning från institutionerna.
– Genom att se på större institutioners anställningspolicies kan vi föreställa oss att framtida frågor och framtida dialoger skapas, där institutionernas strävan att gå framåt och förändras inifrån ger resultat, eftersom de hålls ansvariga inför den offentlighet som de tjänar. Det är ett långsiktigt, diskret och känsligt förändringsarbete, som inte kommer att ske över en natt, understryker de.
S_2 viser problemet tydelig her. Absolutt ingen argumenter, ingen data, ingen forståelse av det store bildet.
Det eneste «argumentet» er et buzzword som er så generelt at det kunne blitt brukt til hva som helst, med påfølgende formaning om at institusjonene liksom plikter å sette i gang 50års-planer! Klin kokos.
Istedenfor å faktisk gjøre demokratiske endringer den langsomme og forsvarlige måten skal vi heller hoppe på en trendy moralisme som ikke klarer å rettferdiggjøre sin egen eksistens gjennom noe annet enn den fryktbaserte makten den tilegner seg med tomme floskler som utnytter andre mennesker.
Dette er på ingen måte en sunn tendens i den raske omveltningen av institusjoner og det offentlige ordskiftet. Det åpner opp for et prinsipp som tilsier at alt kan være annerledes i morgen, da denne argumentasjonen ikke har noe fundament, og da er det ironisk nok like sannsynlig at det er godhetsapostlene selv som ender opp i saksen.
Når man ikke har noen konsistent filosofi eller vitenskap å støtte seg på, og i tillegg mangler enhver form for argumentasjon, er det kanskje på tide å innse at man ikke kan sjefe folk rundt med sin magiske tenkning og nærmest religiøse besvergelser.
Dette er et annet spill, hvor den eneste regelen er at godhetsapostlene aldri kan tape. Si nei!
As a response to the comment named S; the lack of representation is just damn real, and a lived reality in the current climate, and culture institutions can of course shape up and commit to long term changes (30, 50 years) that goes beyond identity politics which would be healthy, but often it just becomes a mask for actually not doing anything at all.
Interessant hvordan man kan legge krav på det «gode» for å få gjennom helt kunstige (og rasistiske, ironisk nok) forandringer i institujsoner.
Ikke har man data, vitenskap eller filosofi til å underbygge den kontinuerlige ødeleggelsen av stabile institusjoner heller – det er ren og skjær moralisme som er vanskelig å være uenig i uten å bli stemplet.
Slik kan man altså fremstå som man «bare vil ha rettferdighet» mens man samtidig knebler andre til taushet og skaffer seg mer og mer makt internt.
Man utgir seg for å kritisere maktstrukturer når det eneste man gjør er å etablere en enda mer totalitær og urettferdig maktstruktur som ikke kan argumenteres mot (uten betydelig fare for antagonistens sosiale og karrieremessige liv).
Dette er grunnleggende udemokratisk og beklageligvis svært splittende.
Både fordi denne bevegelsen insisterer på å dele alle inn i båser av arbitrære egenskaper som kjønn, etnisitet, «rase» osv, og fordi den på sikt umuliggjør dialog med konstruktive løsninger.
Det er en bevegelse som bryter ned uten å bygge opp. Den er full av selvmotsigelser og logiske kortslutninger, men vi skal altså bare akseptere det – man vil jo ikke være et dårlig menneske, må vite.
Som DiAngelo selv sier: «the work never ends». Er du ikke rasist er du «ubevisst rasist» – er du uenig er det fordi du har «internalisert» bekymringsverdige holdninger, er du kritisk er du «fragile», er du feil farge eller kjønn er du «priviligert» og kan ikke uttale deg osv.
Det er emosjonell manipulasjon med retorikk som sitt sterkeste våpen, altså rent sofisteri.
Man kunne håpe folk tok seg mer tid til å spore den historiske linjen som denne moderne «ikke rasist, men veldig rasebevisst!»-ideologien er fundert på. At ideologi med uttalte politiske mål skal bli en standard alle forventes å rette seg etter er en eneste stor fallitterklæring for fri tanke og fri kunst. Dessverre.
Det er lov å si nei, og det er lov å være uenig. Når de kommer for å ta deg må du bare huske at ordene deres ikke har mer vekt enn du tillegger dem.
Det er vondt å bli karikert, stemplet og hetset, men vi har alle et ansvar for å ta disse destruktive og splittende kreftene ved hornene.