Frida Orupabo har ögonen på dig. Men vad finns det att se hos henne? Orupabo är det norska stjärnskottet som gått från socionom med inflytelserikt Instagram-konto till internationellt hyllad konstnär på sju år. Efter utställningar i London, New York och Trondheim så är On Lies, Secrets and Silence på Bonniers konsthall hennes första institutionsutställning i Sverige.
Med klippdocke-collage av funna bilder som framförallt föreställer svarta kroppar, med repetitiva filmer och ett suggestivt krackelerat mantra som mässas fram sätter Orupabo fingret hårt på det koloniala och rasistiska arv som styr dagens perception, i och utanför konstlivet. De förnumstiga utställningstexterna som talar om för mig vad jag ska se säger att det handlar om hemmet, om det intima och att växa upp. Jag vet inte. Det är angelägen politik, men tillslut är jag inte ens säker att jag förmår uppfatta det som förväntas. Vad finns här att upptäcka på egen hand?
Om det ännu inte har skrivits en essä om blicken i Orupabos verk borde det göras omedelbart. Man anar två nivåer. Vi kan kalla dem stora blicken och lilla blicken. Den stora allseende blicken möter betraktaren i den grimaserande ljusinstallationen Of Course Everything is Real (2024) som inleder utställningen, och återkommer sedan i de 2,5 meter höga klippdockorna Big Girl I och Big Girl II (2024) vars ögon följer dig genom den stora salen där verken interpunkteras av vita kuber och piedestaler. Den här blicken tittar på dig och strukturerar utställningen. Den är uppfodrande och har ett tydligt ärende. «Jag ser dig», tycks den säga, «jag ser vad du är och vad det system du åtnjuter har gjort.» Nåväl, det är ju sant. Det går inte att förneka. Men det är knappast någon nyhet och bilderna som sådana känner vi sedan tidigare.
Mer intressant är då den andra, lilla blicken. I snudd på alla Orupabos verk finns ett öga som plirar, en öppning som gapar, något som skådar. Här närmar vi oss något mer intensivt. Ibland anas sorg, uppror, motstånd eller möjligen lekfullhet och begär. En närvaro som skulle kunna likna en dynamisk subjektivitet skymtar. De där lagren som bygger upp en människa. Paret som kysser och bara har ögon för varandra i den stora fotogardinen Them (2024) eller det underkuvade rövhålet i fototapeten Lead by the Nose (2024) som ändå sturskt öppnar sig mot fönstret och gatans verklighet. Det är en uppstudsig blick från uppsamlade människospillror som fått nytt liv och tittar ut helt för sin egen skull.
Den aspekten av Orupabos utställning uppskattar jag när jag kan se den. Särskilt i den makabra Unidentified Hangers(2024), sju klädhängare av aluminium i ett slags bystformat med tryck av svarta ansikten hängandes på en klädstång. Några ser strypta ut, någon undrar vad hon gör där, en annan är kanske rädd, någon glad. Verket bryter sig ur resten av utställningen kanske eftersom konstnären här lämnar sitt ikoniska klippdocke-collage bakom sig. Här möter man därmed dessa människors blickar utanför det spår som annars är så uppkört. Det finns blickar som vittnar om liv bortom rasismens stereotyper – och antikolonial plakatpolitik.
Men för det mesta framstår verken i utställningen som stumma. Det kan bero på att deras meningsskapande processer sker i flera motstridiga och överladdade spridningsrörelser. Å ena sidan ställs betraktaren inför den rasism som genom århundraden har transformerat levande kroppar till ting, och samtidigt de antirasistiska motrörelser som oförtrutet arbetar för att låta dessa kroppar, dessa liv, vara mänskliga och värdiga. Å andra sidan möter man en mångtydigt estetisk spridning. Bilderna hämtar sin kraft från Instagrams kvadratiskt glättiga form, från surrealismens äckel, erotik och transgression (det är svårt att inte tänka på Luis Buñuel och Georges Bataille, på Unica Zürn och Hans Bellmer), från den anglosaxisk teoretisk-poetiska diskurs som utställningstexten hänvisar till (Judith Butler, bell hooks, Adrienne Rich med flera) och collagets form och historia. För att nämna några av utställningens ankringspunkter.
Att stå på många ben och förvalta dem brukar vara ett signum för täthet och kvalitet men hos Orupabo leder spridningen till stumhet. Ja det är snyggt, ja det är effektfullt, men jag vet inte vad jag ska göra med det. Det är vad det är. Jag går snabbt vidare. När dessa verk hämtar mening ifrån och rör sig mot så många signifikanter skapar det ett skenbart djup. Orupabo tar in väldigt mycket men hennes collage kan inte härbärgera detta överflöd i sin drivna och glättiga form. Hon är på en och samma gång övertydlig i sitt bildspråk, det känns som att någon skriver mig på näsan, och subtil i detaljerna. Tolkningen som utställningstexten och det bekanta bildspråket anvisar skriver över humorn, glidningarna och öppningarna som ibland uppstår i sammanklippningarna.
Dessa två delar är såklart motsägande. För mycket och för spridd mening och samtidigt för entydig och för föreskriven mening. Här hade möjligen bildernas materialitet och utställningens arkitektonik kunnat stödja ögat och låtit betraktaren närma sig verken bortom de manualliknande instruktionerna, men rekvisitan, de kyligt vita piedestalerna, det kalla aluminiumtrycket, leder åt andra hållet. Jag gissar att tanken är att sätta den återtagna svarta kroppen i den höga konstens piedestallandskap men effekten blir att avståndet ökar. Den repetitiva rösten till filmen I’m Depressed (2024) mässar svårtytt och upphackat genom salarna: «I’m depresssed … I don’t have peace of mind» Det kryper mig under skinnet men jag värjer mig samtidigt och skakar av mig obehaget för att bli istället bli irriterad. Ja tack, jag vet att jag ska bli berörd. Att allt är så exakt, så rent, så perfekt presenterat gör att upplevelsen förskjuts till en tillrättalagd och entydig politik.
Referenserna mångfaldigas men det känns som jag sett allt redan och kan min läxa. Det finns en del att se i Orupabos utforskande av blicken och de lager som bygger människan och ibland bränner det till i enskilda verk. Men överlag tittar jag på collagen som jag tittar i mitt Instagram-flöde och utställningen känns ungefär som jag gissar att det skulle kännas att läsa om, säg, Aimé Césaires Le discours sur le colonialisme (1950) tre gånger i följd. Lojt. Med ursinnig men avtagande vrede. Klippdockorna rör inte min blick och jag tror knappast de kommer att fastna.
