Det första jag slås av är färgskalan – eller snarare, avsaknaden av den. Grått, svart, sand, brunt, beige och stålblått. Nästan varje verk i Konstfacks masterutställning i konst rör sig inom samma tonregister, som om det fanns en gemensam överenskommelse om att inte störa för mycket. För andra året i rad visar konststudenterna sina examensarbeten på Färgfabriken, samt, nytt för i år, på närbelägna Platform Stockholm.
I Färgfabrikens projektrum har Theodor Anders enorma skulptur Eye (2025) – en stålkonstruktionstratt, eller en lins som delvis klätts med vitt tyg – klämts in i ett mindre rum, ändå känns det rätt luftigt. Strukturen är lätt, delvis hålig, och balanserar skört på ett litet ägg i trä. Den passar väl ihop med Zoi Johanssons jordiga reliefer, där frigolit, lera, mdf och gips har arbetats fram till vad jag först tror är bankad brons eller karvad sten. I den största av dem rör sig tre gröna gestalter i profil genom ett slags mörk skog, där blomster och ansikten tittar fram ut dunklet. Det är ett rikligt måleri med ett patos som för tankarna till de mexikanska muralisterna. Men där Rivera och Orozco fyllde väggarna med ideologi så är Johansson mer gåtfull och drömsk.
Flera konstnärer visar en tydlig dragning mot det bearbetade hittade objektet. Det rör sig inte om readymades, utan snarare om föremål som inte fått vara i fred: som skruvats isär, klätts om, transformerats och frikopplats från sin historia, vilket ger dem en ny, iscensatt aura. Lovie Peoples har satt specialpassade plastkondomer på uppskurna bruna soffbitar. Ibland är bitarna placerade direkt på marken, ibland på piedestaler gjorda i metall. Tjusningen ligger i mötet mellan materialen – det plastiga, det mjuka, det hårda – och deras omöjlighet som bruksföremål.
Det finns generellt en stark tilltro till att själva bearbetningen i sig är ett tillräckligt argument. Men arbetet, hur minutiöst det än är, räcker inte alltid för att generera spänning. När objekten blir alltför inställsamma, uppstår istället ett slags tyst artighet: en konsensus om att materialet «bär på något», utan att man riktigt förstår vad. En konstnär som inte fastnar i det överdrivet respektfulla förhållandet till det återvunna objektet är Inês Varandas. I verket Hold (en-tous-cas) (2025) på Platform har ett paraply förvandlats till en laddad pilbåge som hotar skjuta av rakt genom rummet och bidrar till lite drama där det annars är ganska stramt och återhållsamt.
Text verkar vara ett gemensamt intresse för många av årets studenter, men inte i form av konstnärsstatement eller pedagogiska väggtexter (vilket ibland hade varit skönt att ha till hands). Istället söker de sig till det poetiska eller litterära – som om språket ska fungera parallellt med det visuella, inte förklara det. Flera konstnärer har skapat egna affischer eller broschyrer där berättelser, fragment eller diktliknande texter ramar in eller förskjuter läsningen av verket. Som ett komplement till sitt tvåkanaliga videoverk har Ailin Mirlashari utformat en trycksak i dagstidningsformat. Tidningen samlar «snicksnacket från torget» och lösryckta textbitar med «röster som minns för mycket & de som inte minns allt», tillsammans med dokumentation från medborgerliga samråd och protestmaterial kopplat till nedmonteringen av Husbys infrastrukturer. Intill Laurens Rohlfs stora reliefskulptur som ser ut som en väg eller bokstaven «A» eller en våg – formen skapar ett slags multistabil «kanin-anka»-perception – står en pall med foldrar som kan vecklas ut till en affisch där släktord och allitterationer screentryckts på papper och inuti är fylld med små berättelser .
Även den gemensamma utställningsfoldern saknar klassiska verkbeskrivningar. Istället har varje konstnärer fått svara på frågor som «How did you get here?» och «What time zone are you in?» i vad som kallas en «travel guide». Svaren är korta, vaga, ibland lekfulla, och ramas in av ensamma ord utspridda över sidorna – ett språk som glider undan snarare än pekar ut. Det finns något sympatiskt i detta grepp: en ovilja att kontrollera tolkningen. Samtidigt riskerar det att bli ett manér – en lättklädd vägran att ta ställning till vad verken faktiskt säger.
Om skolan tidigare har utmärkt sig genom politisk konst och tydliga slagord, så har dessa studenter en annan hållning där det tvetydiga och nedtonade får ta plats istället. Däremot råder en tydlig öppenhet inför material och uttryck. Skulptur, installation, video, ljud, fotografi, måleri och textil fyller utställningsrummen med ett slags positivt prövande energi – som det ska vara på en examensutställning. Även om många verk matchar varandra rent estetiskt så vecklar de ut sig i olika medium. I Smedjan på Färgfabriken hittar jag Ljubomir Popovićs dokumentärt matande videoverket Less than unity (2025), filmat i olika övergivna hus på Balkan. Och Rebecka Bergman har placerat högtalare i en cirkel som spelar upp olika röster som läser Predikaren 1:2. Alla resultat är inte helt övertygande, och utforskandet sker ibland på bekostnad av precision eller skärpa, men alla verkar drivas av en sympatisk experimentlust.
När jag rör mig mellan ruffiga grusplaner, tegelväggar och stängsel känns det som att den industrisentimentala platsen inte bara ramar in utställningen utan speglar den. De allra flesta av konstnärerna har arbetat med material som metall, gips och plast och det lågmälda, hårda sitter också i väggarna. Å ena sidan är utställningen en sammanhållen, nästan koreograferad upplevelse, där varje installation söker sin plats i en större helhet. Å andra sidan infinner sig en viss likriktning. Det är svårt att undgå känslan av att verken, med några undantag, inte bara existerar i en industriell miljö, utan också formmässigt har internaliserat något av industrins principer: funktionalitet, avskalning och kontroll. Det skapar ett språk som är effektivt, men också lite sterilt, där inget objekt är i konflikt med ett annat.
En studie genomförd av Science Museum Group i Storbritannien som analyserade över 7 000 produktbilder från 1950-talet till idag har visat att färgvariationerna i vårt samhälle minskat dramatiskt, särskilt inom teknik och heminredning, men också när man ser på arkitektur och mode. Det som tidigare färgkodades för att signalera identitet, funktion eller lekfullhet har ersatts av en estetik som ska utstråla tidlöshet, neutralitet och premium – termer som ofta döljer en kommersiellt driven konformism. Konstfacks masteruställning får mig att undra om även konsten är på väg mot en värld där färg och vräkig uppstudsighet långsamt rationaliseras bort från systemen.
Artikeln korrigerades onsdag 21 maj, klockan 16:50.
