Frans Josef Petersson är sedan 2014 svensk redaktör för Kunstkritikk. Han är född 1977, boende i Stockholm och mångårig medarbetare på Aftonbladets Kultursida.
Iris Smeds utställning på Bonniers konsthall är en exorcism av den nyliberala undantagsmänniskan.
Anders Widoffs två utställningar i Stockholm visar att det finns alternativ till den magistrala konsten.
Författare som Ursula Le Guin, Valerie Solanas och den danska poeten Inger Christensen sätter tonen för en ovanligt lovande svensk konsthöst.
Frank Bowlings retrospektiv på Tate Britain tvingar oss att tänka om relationen mellan form och politik, måleri och historia.
Norrköpings Konstmuseums utställning är en forskningsinsats som ger oss en fördjupad, mer nyanserad och levande förståelse av det moderna måleriet.
Från en endagsutställning i Skåne till en nordisk biennal i Örebro och en Guldlejonbelönad filmare i Stockholm. Den svenska konstsommaren har börjat.
Vad kan hennes militanta uppriktighetspolitik lära oss idag?
Trots att Curt Asker var lika nyskapande som de kanoniserade Land art-konstnärerna är hans plats i konsthistorien fortfarande en öppen fråga.
Den svenska vårsäsongen domineras av några av Norges mest uppmärksammade konstnärer. Och på Nationalmuseum återskapas den danska guldåldern.
Eva Löfdahl för in en filosofisk dimension i den marknadsdrivna stadsbyggnaden i Norra Djurgårdsstaden.
På Luleåbiennalen blir det nordliga vintermörkret en okänd variabel som vi bara kan närma oss på ett trevande sätt, genom poesin.
Vid snart 80 års ålder lyckas Lars Kleen förnya sitt medium med varje nytt verk. Hans senaste utställning iscensätter den globala uppvärmningens effekter i skulpturens form.
Lys er immaterielt, men utstillingen om fenomenet på Astrup Fearnley Museet framstår som en rekke enkeltverk med skalkede luker imellom.
Utstilling om makt og undertrykkelse på Tromsø Kunstforening sitrer av smittende fysisk ubehag.
Hvem tager ansvaret på sig, når verden synes at løbe amok? Kåre Frang tegner et præcist portræt af tidens flossede nervesystemer.
2026 framstår Isa Genzkens assemblage som uppriktigt vackra ikoner. Skönheten blir något att hålla fast vid när världen inte längre kan greppas.
