Frans Josef Petersson är sedan 2014 svensk redaktör för Kunstkritikk. Han är född 1977, boende i Stockholm och mångårig medarbetare på Aftonbladets Kultursida.
Den svenska konstvåren bjuder på en hel del konkretism, och fortsättningen på en politisk rörelse som kan leda till ett mindre fördomsfullt konstliv.
I julkalendern sammanfattar våra egna skribenter och inbjudna gäster det intressantaste från konståret 2017. Idag: Frans Josef Petersson som är svensk redaktör för Kunstkritikk.
Magdalena Malm prioriterar personangrepp och vilseledande formuleringar över saklig debatt om Goldin + Sennebys gestaltningsförslag.
Det hade varit intressant om Magdalena Malm kunde förklara vad Goldin + Sennebys verk säger om Statens konstråds idé om den offentliga konsten på 2000-talet.
Att folk inte protesterar mot Goldin + Sennebys cyniska verk i Göteborg visar hur vi har resignerat för ett samhälle där ojämlikheten är tillbaka på 1800-talets nivåer.
Beth Laurins utställning på Index är inte en retrospektiv, utan ett provisorium som uppfinner det tillfälliga svaret på sin egen fråga.
Documenta 14 är på väg att gå till historien som en utställning vars svaga genomförande bara övertrumfas av dess brist på administrativ överblick och ledning.
Igår enades Kulturnämnden om att det bör byggas ett nytt konstmuseum i Malmö. På lördag öppnar en utställning som vill övertyga stadens befolkning att stödja beslutet.
Den svenska konsthösten får sin prägel av att de yngre generationerna nu på allvar börjar ta över som chefer och intendenter på institutionerna.
Den danske curatorn Lars Bang Larsen, specialist på psykedelisk och experimentell 60-talskonst, blir adjungerad intendent vid Moderna Museet i Stockholm.
Årets Skulptur Projekte Münster står för en socialt förlamad och marknadsanpassad offentlig konst av det slag som utställningen en gång i tiden startades för att motverka.
Årets Venedigbiennal är ett viktigt argument för konstnärernas rätt att sova på jobbet och hela planeten genom dans. Men en helt övertygande vision om samtidskonsten är den inte.
Lys er immaterielt, men utstillingen om fenomenet på Astrup Fearnley Museet framstår som en rekke enkeltverk med skalkede luker imellom.
Utstilling om makt og undertrykkelse på Tromsø Kunstforening sitrer av smittende fysisk ubehag.
Hvem tager ansvaret på sig, når verden synes at løbe amok? Kåre Frang tegner et præcist portræt af tidens flossede nervesystemer.
2026 framstår Isa Genzkens assemblage som uppriktigt vackra ikoner. Skönheten blir något att hålla fast vid när världen inte längre kan greppas.
