Efter Paris konstvecka, som precis som stadens modeveckor innebär ett totalt överflöd av evenemang, så känns det som jag måste tillbringa den närmsta tiden på Alternativhälsan Östermalms flyttank för sensorisk deprivation. I år slog hundratals gallerier upp stånd hos tre mässaktörer. På ena sidan av spektrat, Art Basel på Grand Palais för de mest etablerade, och på andra sidan den nya mässan NADA där gallerier samsas med modellagenturer och konceptklädbutiker som vill ha med Paris konstvecka att göra.
Och så mitt huvudsakliga mål, Paris Internationale, den nomadiska gratismässan som startades för ett decennium sedan av fem yngre gallerier som ett alternativ till mer etablerade aktörer (även om gamla franska gallerirävar som Hussenot också medverkar).
Vid sidan av mässorna så passar flera av Paris mest betydelsefulla institutioner och gallerier på att öppna nya utställningar, med hela sex öppningar bara på Palais de Tokyo och en enorm soloutställning av amerikanska Martine Syms på Lafayette Anticipations. Med andra ord: det finns att göra under tre dagars korvstoppning.
Sen till festen landar jag i Paris först på fredagsmorgonen och tar mig direkt till Lafayette Anticipations där jag kliver rakt in i konsten – i entrén är hela golvet täckt med pixliga mobilbilder på växter och detaljer från mingelbilder, långa fingrar med lösnaglar runt ett champagneglas har klippts ihop med barnbilder. Allt blir en rörig massa av vita linjer, pilar och handskrivna ord. På väggen bakom sträcker sig en enorm ihoplappad print med mer ritat och skrivet kladd upp genom huset. Jag tänker «va?» och tar hissen upp till tredje våningen till vad jag senare förstår ska vara presentationens slutklimax, men för mig blir utställningens ingång.
Rummet är gestaltat som ett stramt kontrollrum. Åtta skärmar har installerats på en vägg och ytterligare sex är placerade på ett bord framför fyra kontorsstolar. Skärmarna visar bilder från övervakningskameror, placerade på olika platser i museet. Från denna övervakningscentral får man som besökare både leka gud och reduceras till en bricka i spelet när man kikar ut över andra dumma besökare som hasar runt i museets shop, berg av kartonger från konsthallens olika lagerutrymmen men också bilder på en själv, som tittar mot skärmarna i rummet.
En våning ner visar Syms TikTok-videos på skärmar satta på högkant, som jättestora smartphones. Över emomusik à la Radiohead berättar hon om sitt liv genom click-baitiga narrativ som följer appens klassiska bekännelseformat: «then something happened – like for part 2». Installationen blir som en förlängning av övervakningsverket, där skärmdumpade bilder på Kermit, videor där konstnären röker bong, bilder på antidepp och texten «And I was still depressed :(» visar hur många i dag frivilligt bjuder ut livets allra innersta rum för omvärldens inspektion.
När jag går vidare möts jag av långa rader merch och förstår att den museishop jag sett i övervakningskameran är en del av Syms installation. Bland fult prefabricerade stolar utplacerade längs rummens väggar, provrum, kulisser, tote bags, meditationsvideor och internetklipp börjar utställningen spreta iväg och falla sönder. Det är för många idéer som konkurrerar på samma arena, man ser samma grej om och om igen, vilket gör att inget enskilt objekt blir riktigt effektfullt. Idéen «utställning-som-affär-som-kapitalismkritik» känns varken ny eller spännande – Claes Oldenburg, Barbara Kruger, Keith Harring, Elmgreen & Dragset och Tracey Emin är några konstnärer som redan har gjort det bättre. Utställningens mer spännande spår handlar istället om konstnärens lek med att vara betrakta eller betraktad, innanför eller utanför, med hjälp av kulisser och skärmar som publiken kan röra sig bakom, framför och runtom.
Därefter bär det av till Paris Internationale som sedan 2022 huserar i Paris gamla telefoncentral på Rue du Faubourg-Poissonnière, en underbar gammal sekelskiftsbyggnad nerstrippad till bara tegel, betong och naken armering. Om Syms flirtar med 90-talet så utmärks Paris International av en liknande uppfriskande nonchalans mot finish och färdiga objekt. Jag ser flera exempel på hur konstnärer lekt med assamblagetekniker som nickar tillbaka mot Karen Kilimnik eller Laurie Parsons sätt att använda rester från vardagslivet för att skapa en slags icke-konstverk.
Hos New York-baserade King’s Leap visar ryska Sveta Mordovskaya ett stökigt skulpturkollage bestående av en klappstol som tejpats ihop med ett gäng bilder, lite ludd, fjädrar, en docka, en galge och ett gäng plastpåsar. Hos trendiga Mexico City-grundade, nu LA-baserade, House of Gaga visar Josef Strau ett antal lysande golvskulpturer av lera, snurriga sladdar, gamla armaturer och deformerade galler.
Det abstrakta måleriet och de tjusiga bordskulpturerna som annars brukar dominera på mässor ser jag inte mycket av när jag kryssar runt i den okonventionella arkitekturen där man ställt väggar på diagonalen istället för att skapa små lådor för varje galleri. När jag väl hittar stöter på det så känns det omodernt och taktlöst bland de andra konstnärerna som hellre verkar vilja jobba med hittade föremål och billiga tekniker.
Kanske är viljan att arbeta med återvunnet stoff ett symptom på ekonomiskt trista tider, kanske handlar det om ädla hållbarhetsambitioner. Oavsett så är Slacker Art-montagen ett effektivt sätt att både hänvisa till och skruva på verkligheten. Som i Antwerpen-galleriet Sofie van de Veldes presentation av Amber Andrews högar av prydligt vikta skjortor som blir en kusligt söt surrealistisk skulptur med fötter och flera kattansikten. En pidestal har klätts in i löshår för att skapa ett annat litet objektsodjur.
Assemblage är övningar i formsäkerhet, det gäller att bemästra det röriga materialet om man vill skapa livfulla föremål som inte bara känns som skräpiga readymades. Vissa lyckas bättre än andra. Oslogalleriet Femtensesses visar en serie performances av Marthe Ramm Fortun, men den tillhörande installationen landar på fel sida om stökighetstolleransen. Som betraktare badar man i ett obegripligt och kaosartat blandteknikshav med järn, lera, foto, kopieringspapper och hittat material.
En av mina absoluta favoriter, Rebecca Ackroyd på Peres Projects, lyckas med några få utvalda symboler skapa en presentation som både knyter an till verkligheten och stöter den ifrån sig. Nätstrumbyxbeklädda ben har gjutits av i plast och satts på barstolar eller skruvats upp mot ett ventilationsrör. På baksidan av röret sitter ett litet foto av en kvinna som blir överfallen av en man, som biter henne i halsen. Runt fotot sitter en avgjuten fiskkäke i silver, som en ram. Det är hotfullt erotiskt laddad, men det är oklart varifrån hotet kommer. De nätiga benavgutningarna känns nästan fjällika – kanske tillhör monsterkäken de sexiga tjejbenen?
En annan röd tråd är konstnärer som leker med textiler och flirtar med modevärlden. Galleri Sperlings presenterar Malte Zenses skulptur av gamla kläder och hos Jan Kaps har Kresiah Mukwazhi skapat färgskiftande tavlor av BH-band. Andra går i mer direkt dialog med identitetsskapande lyxkonsumtion i presentationer som för tankarna till Isa Genzken eller Bernadette Corporation. I Company Gallerys bås visar Women’s History Museum två skyltdockor som sitter ihop genom en klänning samtidigt som en modevisning rullar på en TV som fått klackskor och placerats på golvet. Dessa blandas med Sixten Sandra Östbergs fotorealistiska målningar av kvinnor i leopardtights eller motorcykelstövlar och Troy Montes Michies fotokollage. I Sweetwaters superstrama duopresentation med Marina Grize och Kayode Ojo visas Pradaparfymer, klockor och kameror på flytande spegelhyllor tillsammans med fotografi, ett i många år glömt medium som tillsammans med 90-tals-vurmen gör comeback på mässan.
Vissa verkar inte nöja sig med att titta tillbaka några decennier, en rad presentationer känns nämligen totalt medeltidsinspirerade! Det mer lyckade måleriet på mässan är figurativt och visar gestalter med manieristiskt utdragna ansikten i dova kompositioner som rör sig i olika mörka fantasilandskap. Parisbaserade galleriet Lo Brutto Stahl visar den georgiska målaren Tornike Robakidze vars tavlor skildrar djävlar, skelett och spöklika gestalter. I ett annat bås har duon Asma fällt in små målningar med smala och utdragna gestalter i supersnirkliga handsnidade ramar.
Om Paris konstvecka säger något om vart konsten är på väg så rör vi oss bort från det didaktiskt politiska, det akademiska och dokumentära till förmån för en konst som experimenterar med form och öppnar för betraktarens associationer. Både 90-tals-assemblagen och medeltidsmåleriet har samma vägran att gestalta verkligheten som den är, istället handlar det om att förvränga eller skapa skeva drömlandskap där det omöjliga kan ta plats. Trots verklighetsvägran kastas alltid ankare in i vår värld, antingen genom det hittade materialet eller den figurativa stilen – det blir en slags surrealistiska gestaltningar som kanske speglar en känsla av att inget i världen är vad det egentligen utger sig för att vara.