Att urskilja någon tydlig tendens på konstnärliga examensutställningar brukar vara svårt, och även på Kungliga Konsthögskolan finns en mängd metoder och tekniker representerade. Samtidigt är det faktiskt möjligt att peka på en tematik som återkommer hos flera, om än inte alla, konstnärer: ett intresse för mystiska och ibland rent ockulta erfarenheter.
Nadine Byrnes självorganiserade sekt är det mest uppenbara exemplet, men även konstnärer som Arvid Wretman och Therese Enström uppehåller sig vid med mer eller mindre översinnliga motivsfärer. Kanske finns det fog för att tala om utställningen som ett exempel på ett förnyat intresse för det andliga i konsten.
Katalogskribetenten Sinziana Ravini utnämner i alla fall konstnärerna till «de sista romantikerna», och lyfter fram en vilja att «ta sig ur postmodernismens relativistiska och nihilistiska världsyn och faktiskt tro på något». Men att ställa tro mot icke-tro är problematiskt, då det är svårt att tänka sig ett konstverk som inte inbegriper en dialektisk rörelse mellan de båda attityderna. Och om dessa konstnärer tar avstånd från något är det väl inte i första hand postmodernismen som icke-tro, utan snarare tron på samtidskonsten som politiskt operativ kategori i samhället.
Ta en konstnär som Oscar Furbacken vars mikroskulpturer och koppargrafik för tankarna till de detaljerade studier av nordisk natur som gjorde Ann Böttcher uppmärksammad för några år sedan. Men där Böttcher vill undersöka frågor om representation och politik, syftar Furbackens arbete i första hand till att väcka förundran inför naturens sinnrika uppbyggnad. En liknande attityd – mer affirmativ än kritisk – återkommer hos Johan Wik, vars monumentala våldsvideo inspelad med höghastighetskamera bjuder betraktaren möjlighet att studera det mänskliga köttets onduleringar vid mötet med en välriktad smäll på käften.
Men detta slags hyperrealism är knappast typisk för en utställning som annars tenderar mot det som undandrar sig visuell gestaltning. Som Mikelis Lapsas dova målningar som uppehåller sig vid bilden som frånvaro eller brist. Eller Magnus Dahl som under utställningens öppettider sitter avskärmad från verkligheten samtidigt som en apparatur läser av hans hjärnverksamhet, lagrar informationen för att sedan skicka den ut i natten.
Ändå kan man nog tala om en gemensam skepsis inför konstens epistemokritiska möjligheter: oavsett om man uppehåller sig vid representationens begränsningar eller utforskar dess tekniska och materiella möjligheter, så verkar här inte finnas någon förväntan om att de egna bilderna ska bidra till att göra världen mer begriplig. Vilket på ett sätt är en mindre romantisk, kanske mer verklighetsförankrad, attityd än den som i konsten ser ett medel för ökad förståelsen av tillvaron. Inte desto mindre bjuder utställningen på en lärdom: att ta sig an ett esoteriskt ämne är en sak. Att låta verkets form genomsyras av en mystik som fångar betraktarens intresse är en annan.
Ett av de mer lyckade verken i detta avseende är Nanna Nordströms performativa installation av vardagliga ting staplade och balanserade på varandra: verkets maskineri ligger i öppen dager men slår ändå in en kil mellan tingen och det språk jag använder för att beskriva vad jag ser. En effekt som väcker både munterhet och ångest, och som fungerar – oavsett betraktarens tro eller icke-tro – eftersom dess betydelseskapande gester inte är maskerade utan markerade. Miraklet, inte som mysterium, utan som rutin.
