En retrospektiv kan bli dödskyssen för ett konstnärskap. Narrativ cementeras, estetik kapslas in och sena verk kan framstå som trötta omtagningar när de exponeras mot äldre nyckelverk. Marie-Louise Ekmans stora retrospektiv på Moderna Museet 2017 undvek detta, mycket tack vare det breda urvalet – måleri, grafik, textila verk, glasskulpturer, vitriner, filmer, möbler, muralmålningar. Att hon under hela sin karriär arbetat parallellt inom teater, TV, film och radio framstod som en strategi för att hela tiden förskjuta och transformera teman som löpt genom konstnärskapet: uppluckringen av vardag och normalitet; konstnärsrollen; dysfunktionella familjerelationer; könsöverskridanden.
När den 80-åriga Ekman nu visar nya arbeten på Konstakademien så framstår hon som mer målmedveten än någonsin. Definitivt grandios. Den fyra meter höga ljuskronan Chandelier (2025) tronar ensam mitt i en av de spatiösa salarna där den glänser barnsligt mot det stjärtrosa golvet. Armaturens vita glasrör sträcker sig långt ut i rummet och ändarna har krönts med figurer som genom åren agerat i Ekmans absurda psykodramer. När hunden, sängen, brakskiten och de andra nu tilldelas roller som ljuskällor i ett inredningsföremål signalerar de enbart en stil, i vilken alla subversiva ambitioner utplånats. Verket är som gjort för en Operafoajé. Grandios var ordet.
En gigantisk muralmålning täcker ena långsidan i den angränsande salen. Den föreställer ett tomt rum utfört i centralperspektiv med fyra dörrar som knappast leder någonstans. Ett klassiskt Ekman-motiv där en obestämd interiör erbjuds som projektionsyta. Hemmet? Scenen? Ateljén? Sjukhuset? Alla samtidigt, förstås. På golvet nedanför breder ett gytter av fotografier på en ung Ekman ut sig. Greppet grundar utställningen i hennes formativa år under de kulturradikala 60- och 70-talen. Att besökarna tvingas gå rakt på bilderna gör att 68:a-nostalgin tack och lov tonas ner.
Ensamhet har länge varit ett bärande tema i Ekmans måleri. Om arbetet med teater och film varit ett sätt för henne att samla en grupp kring lekfulla idéer så har måleriet sällan skildrat kollektiva processer eller gemenskap. Där en långfilm som Barnförbjudet (1979) och TV-serien Målarskolan (1990) leker med könsroller och berättarperspektiv, så är karaktärerna i hennes måleri separerade från andra och tomma partier i form av väggar och fasader förstärker känslan av isolering. I flera av de nya verken är detta mer påtagligt, intensifierat. Har ensamheten blivit mer akut? Det har att med göra att ytorna också vuxit i storlek, då Ekman för första gången valt att gå upp rejält i skala.
Man, penna och streck (2023) föreställer en huvudlös manskropp med svarta byxor och strumpor mot en ljusgrön bakgrund. Ur halsen lyser rödrosa kött. Kroppen är omslingrad av en gigantisk, gul blyertspenna som drar ett knivskarpt streck i luften. Det är en enkel bild, ren, full av enfärgade ytor. I andra målningar exponeras istället en blond kvinna i röd klänning mot en ljusbrun bakgrund. I Kvinna och kroppsdelar (2024) står hon med ryggen vänd mot oss och tittar på hyllor av krackelerade torsos och huvuden. Det stora formatet gör att Ekmans naivistiska stil, som tidigare hämtat så mycket av sin energi ur det humoristiska, nu upplevs som ödslig.
I den minsta utställningssalen har Ekmans ateljé fått smälta samman med rummet. På enkla fällbord har hon placerat dokument, skisser och fotografier jämte allehanda krimskrams, färgburkar och samlarobjekt. Det känns sunt att hon avmystifierar sig själv på det här viset. Hon döstädar. På golvet har hon ritat och skrivit slarvigt, det är stort och smått. I mitten av rummet ligger en utrullad målarduk på vilken hon gjort ett kollage spontant i farten, får man anta. Hon tycks bara kört på, in i det sista.
Målningarna i det här rummet bär också på mer material och det är svårt att avkoda alla spår på grund av kakofonin som råder. Men det är inte meningen att man ska begripa allt här. Frosseriet i sjukhusfärger har säkert sina orsaker. Men kroppar utan huvuden, ansikten utan ögon, skor utan ben? Ofta är det nog högst konkret: så här känns det i mig just nu!
Vad Ekman gör är att etablera en «sen stil»: de större formaten blottar en ny typ av uppriktighet, och erfarenheter som tidigare maskerats bakom absurdism och motsägelser framstår nu som helt rationella. I Dam i grön klänning (2025) ligger en kvinna och störtblöder från halsen. Ovanför henne svävar vad som upplevs som självklarheter ur hennes liv: en gråtande korv, en mun utan ljud, en kniv som vill skära. Så ter sig ett monumentalt avslut på ett liv i konsten och vansinnets tjänst.
