Kohta konsthall börjar sin vårsäsong med Ordered Equivocations, en utställning av den ryska konstnären Olga Chernysheva, vars verk har beskrivits som typiska för den postsovietiska nostalgin och melankolin. Kohta är en ny konstplats i Helsingfors som startats av en grupp konstnärer och curatorer. Med denna utställning visar de att deras program kommer att befatta sig med samtidskonstens särskilda sätt att spegla nutidshistorien.
Chernysheva ställer ut både kolteckningar och verk från den pågående serien Screens. Denna består av väldigt korta videor filmade i en tagning som skildrar olika händelser och situationer som annars lätt skulle passera obemärkta. I en video ses personer som väntar på en tågperrong en synnerligen grå dag, i en annan visas ett hörn av en park eller ett torg. I en mer intim scen fladdrar ett nattlinne i hörnet av ett dystert bostadshus. I en sociologisk observation av dagens arbetsmarknad ses en grupp gästarbetare som väntandes i hopp om ett jobbtillfälle.
Ibland blir kontrasten mellan det förflutnas storslagenhet och samtidens litenhet slående, som på skärmen som visar omkringblåsta plastpåsar vid pyramiden i Giza. Men oftast förknippas den melankoliska atmosfären till ett skeende med människor eller djur, såsom i en video om en brevduva, eller en annan om en kråka vars bo plötsligt blottas när trädet i en park trimmas.
Skärmarnas vertikala format är standardiserat, påminnande om ett A4-papper, och ändå faller de skildrade händelserna utanför standardbegreppens ramar. I själva verket trotsar de varje försök till klassificering. Varje kort videosekvens åtföljs av en kortfattad bildtext, som utgör en nödvändig del av helheten.
Kombinationerna av text och bild liknar en utgångspunkt eller ett utkast till ett synopsis. Hängande på rad bildar de ett slags intim biokammare, som en serie brev adresserade till åskådaren. Det korta formatet verkar egendomligt gripande, och varje skärm förefaller uttrycka en sorts sensmoral. I min mening påminner de även om noveller i så vitt skilda genrer som Blaise Pascals Pensées eller den ryska emigrantförfattaren Nathalie Sarrautes Tropismes, eller ännu hellre en unik blandning av de två: både ett credo att efterleva och ett kortvarigt möte med en minimal händelse.
Chernyshevas kolteckningar utmärks av samma slags intimitets. Återigen möts vi av vardagsscener, såsom en pendlares rygg reflekterad i ett spårvagnsfönster eller ett fragment av en rulltrappa i tunnelbanan. Likt skärmarna tycks teckningarna ställa frågan hur det egentligen går till när någonting framträder som synligt, och motsatt, hur det sedan tonar bort. Filmmetoden att tona in och ut förvandlas till en mer allmän, nästan filosofisk konstpraktik. Synlighetens magiska händelse översätts från intet till något, och åter från något till intet.
I Olga Chernyshevas arbeten är staden både en scen och en ekosfär. Dess mänskliga invånare liknar djur, och på samma sätt liknar djurinvånarna ibland människor. Brevduvans mod och ihärdighet motsvarar dessa egenskaper hos den tappraste sovjetiske kosmonauten.
Chernyshevas Moskva är en sorgsen stad; den är inte glamorös, som den nya ryska eliten skulle hävda, och i hennes verk syns inga lyxbutiker eller dyra bilar. Istället avbildas perifera ting, sakerna i marginalen, som både den nya och den gamla eliten försummat, men som likväl utgör vardagens textur: livet på jorden så som det fortsätter att levas bortom synhåll för resenärer i rymdfarkoster och blänkande nya bilar.
