Idag, fredagen den första mars, är det äntligen dags att slå upp dörrarna till årets upplaga av Luleåbiennalen. Förra gången hade man både skålat vernissage och finissage vid den här tiden på året, men denna vända ska Luleåbiennalen för första gången få se våren knoppa i Norrbotten. Även utställningens titel omfamnar övergångsperioden: På tröskeln till 1:1.
– Det är första gången biennalen är uppe från vinter till vår, vilket innebär väldigt dramatiska förändringar av landskapet. Ett av konstnären Fadlabis verk, som just nu sitter uppe vid Luleås isbana, kommer att flyttas under utställningens gång då isen smälter bort under våren, berättar Bruno Alves de Almeida, en av biennalens två konstnärliga ledare, under torsdagens presskonferens.
Och visst var det just där allting startade, på Luleås Isbana 1991. Mellan 1991 och 2013 drevs Luleåbiennalen av konstnärsgruppen KILen för att sedan återuppstå igen i Konstfrämjandets regi 2018. Ändå är årets konstnärliga ledare Aude Christel Mgba och Bruno Alves de Almeida de första curatorerna baserade utanför Sverige att gestalta biennalen. Duon har samarbetat sedan 2018 då de deltog i De Appel Curatorial Program i Amsterdam, och har tidigare utvecklat projekt tillsammans i bland annat Nederländerna, Brasilien och Kamerun.
Detta internationella arbete sätter definitivt prägel på programmet. Årets upplaga inkluderar flera internationella konstnärskap, som Inas Halabi från Palestina, den tvärdisiplinära gruppen INTERPRT eller den brasilianska konstnären Daniel de Paula verk som gjorts speciellt för biennalen och reflekterar över extraktion och gruvarbete.
– Eftersom vi inte kommer från regionen, har vi inte försökt berätta vad Norrbotten är. För oss har det varit viktigt att skapa en curatoriell vinkel som snarare handlar om att länka regionen med andra. Människor i Norrbotten vill inte få regionen presenterade för sig, de vet redan vad som händer här. Vi är inte experter på Norrbotten, och har inga egentliga erfarenheter härifrån. Vår biennal handlar om historier från andra platser som kan genljuda här, säger Bruno Alves de Almeida.
Ändå hittar vi även lokala konstnärer på årets lista: Jenni Laiti från Jokkmokk och Outi Pieski från Ohcejohka/Utsjoki i Finland visar verket Ovdavázzit, känt från finska paviljongen på den 58:e Venedigbiennalen. Och Kalixbaserade Jenny Nordmark har skapat en platsspecifik installation för Kirunas nya stadshustorg. Den består av 12 dörrar från stadens tidigare stadshus som revs 2019 som en del av den pågående stadsomvandlingen.
2022 års biennal gick under parollen «Hantverk och konst», i år vill man istället rikta blicken mot arkitekturen. Under torsdagens långdragna pressträff berättade curatorerna hur de velat skapa rum i rummen, bland annat genom Daniel de Paulas spatiala struktur, ett slags mötesrum, mitt i Luleås konsthall, ett tält av duon PhosFATE (Mohamed Sleiman Labat och Pekka Niskanen) eller en rumslig ljudinstallation av Umeå Arkitetkthögskola – Fallet som tystnade – som ska påminna försvunna rytandet från vattenfallet Stora Sjöfallet.
– Vi ser det som en kontinuitet att gå från konst och design till konst och arkitektur, för precis som att hantverk är viktigt i regionen är frågan om hur platser gestaltas central och angelägen här i Norrbotten, berättar Aude Christel Mgba, medan Bruno Alves de Almeida tillägger att årets biennal kommer att skilja sig från förra upplagan vad gäller ton och hur rummen är gestaltade.
Biennalen är spridd över hela Norrbottens vidsträckta landskap med nedslag i Luleå, Boden och Kiruna. Klockan 13:00 idag invigs biennalen med en aktivering av Jenny Nordmarks verk på Kirunas stadshustorg, och med en presentation av Daniel de Paulas offentliga verk som kommer att vara på plats i stadsbiblioteket först under biennalens avslutningsdagar.
Imorgon, lördag, presenteras den del av biennalen som visas på Luleå konsthall och Galleri Syster, och på söndag avslutas öppningshelgen med en visning av de verk som ställs ut på Havremagasinet i Boden och på Bodens centralstation. Luleåbiennalen håller öppet till den 26 maj.
