På ett vis är det förvånande att Anna Bohmans presentation av nya verk av Astrid Svangren fäster så stor vikt vid att hon är målare, för utöver några enstaka färgfläckar så finns här inget måleri alls i traditionell mening. Istället har hon arbetat med textilier och skulpturer i en presentation med fyra beslöjade figurer samt textila assemblage i starka färger. I det inre rummet finns något så oväntat för Svangren som en serie helt svarta verk av hästhår och hattflor, där de tunna håren som ser ut som rinnande tårar.
Sedan tidigt 2000-tal har Svangren gått från att arbeta med figurativt måleri till ett allt mer abstrakt installationsbaserat flöde. Mer konkret så har hon gått från att måla på glas och andra hårda underlag till att arbeta med formbara material som tyg, cellofan, silkespapper, ofta med skimrande inslag i färger som gult, rosa och lila som för tankarna till Bonnards soldränkta interiörer och trädgårdar (där en skugga alltid lurar runt hörnet).
Inte desto mindre så understryker Anders Kreuger – som har skrivit utställningstexten – att Svangren alltjämt «tänker som en målare», samt att «öppen form och materialexperiment» är en del av «måleriets villkor idag», vilket ju stämmer. Men här finns också ett mer konkret inslag, nämligen figurerna, som vad jag vet inte har synts till i hennes arbete under de senaste femton åren eller mer, och som gör att utställningen känns som kliva in i hennes måleri från tidigt 2000-tal. Med den skillnaden att det nu är rummet som är underlaget, medan penseldragen är sensuellt draperade tyger. Och istället för att teckna figurerna så har Svangren skulptera dem i frigolit och monterat dem på träställningar, vilket gör att de för tankarna till provdockor från något övergivet och hemsökt skrädderi.
För att beskriva hur utställningen fungerar kan man föreställa sig hur verkligheten skulle upplevas om den plötsligt pausades och omvandlades till en bild av sig själv. Ett sådant fryst liv skulle nog ändå kännas välbekant, som ett fotografi ungefär. Relationen mellan föremålen och individerna, liksom deras placering i rummet, skulle följa en familjär logik vars grundläggande sätt att fungera vore enkel att avkoda. Hos Svangren är det som om motsatsen händer. Istället för att verkligheten blir en bild (eller en målning) är det som om måleriet omvandlas till en tredimensionell version av sig självt. Resultatet kan liknas vid en fullskalig modell av verkligheten som ser ut ungefär som den brukar, men fungerar på ett helt annorlunda sätt, genom liknelser, intensiteter, markeringar och förflyttningar.
En skillnad mot tillvaron som vi vanligen upplever den är de orörliga människorna är grovt tillyxade, och att de istället för kläder är täckta med lager av tyger, papper, bivax och andra material som säger något om deras sätt att fungera i rummet. Detta är inte möblerat på vanligt sätt utan nästan tomt, vid sidan av några lösryckta element utan praktisk funktion placerade här och där. På en vägg hänger ett stort vattenfall eller möjligen en dekonstruerad galaklänning i veckad, hudfärgad chiffong med upplösta sömmar och stänk av blodröd färg högst upp. På de andra väggen hänger vad som liknar dignande fruktklasar eller ansamlingar av koagulerad färg.
Enligt den vanliga verklighetens sätt att fungera skulle dessa inslag kunna symbolisera att vi befinner oss ute i naturen eller i en paradisisk trädgård. Men här gäller inte de välbekanta gränserna varken mellan figurerna eller den omgivande miljön. Att figuren längst in i rummet har torkade blommor infogade i maskorna på sin genomskinliga slöja behöver inte tolkas som att hen har blommiga kläder, utan det kan lika gärna betyda att hen står på en äng där blommorna metonymiskt betecknar den plats hon befinner sig på. Och ängen behöver inte vara en yttre omgivning, utan kan lika gärna vara hens inre upplevelse. Kanske är blommorna inte blommor utan snöflingor?
Jag kommer att tänka på myten om Persefone som rövades bort och tvingades spendera en del av året i underjorden, då det blev mörkt och kallt, och all växtlighet dog, och en del ovan jord, då den fruktbara årstiden återkom. Det finns en besläktad ton av våld och saknad i utställningen, inte minst vad gäller den figur i form av ett litet barn som med uppsträckta armar tycks gripa sig efter någon som inte längre är där för att ta emot det.
Samtidigt är det lätt att halka in i vardagens logik och tillskriva verken en mening eller ett berättande som inte finns där. Det är inte ens självklart att figurerna ska ses som separata individer som befinner sig på olika platser i samma rum utan det kan också röra sig om samma individ som avbildas vid olika tidpunkter. Är de lager av tyg som figurerna har draperats i ett sätt att visa hur mycket tid de samlat på sig? Fler lager, mer tid, äldre individ? Man skulle kunna se utställningen som en rysk docka som visar hur de tidigare versionerna av oss själva finns kvar inom oss. Vanligen ser vi oss själva och det barn vi en gång var som samma person, men med Svangren kan vi fråga oss om vi inte lika gärna kan betraktas som olika individer.
Svangren har också berättat hur hon vill återknyta till barndomens levande seende, och ur det perspektivet känns den lilla figuren inte övergiven utan triumfatorisk. Det «v» som bildas av dess uppsträckta armar återkommer i nätformerna längst in, kanske som ett tecken på förmågan att vara öppen för sin egen process. I den fem rader långa utställningstiteln beskriver Svangren sin metod rätt väl: «…reflektion, projektion och upprepning finns / minne och ljuselixir finns inte». Jag tolkar det som att den första delen beskriver hur verken fungerar rent materiellt, och att den andra delen handlar om den speciella glömska som styr målarens hand. «Ljuselixir» tror jag syftar på det magiska tänkande som sämre konstnärer ibland ägnar sig åt, men som hos Svangren får ge plats för det metodiska pysslandet.
Svangren bor i Köpenhamn och ställer inte ut så ofta i Sverige, så att hon regelbundet dyker upp på Anna Bohman är ett välkommet inslag på ett galleri som visat en del intressanta och experimentella måleriutställningar på senare år (se här och här). Här är det som om Svangren tar spjärn mot sina tidiga verk för att ta ett kliv framåt. Att hon återvänder till figurationen kopplas till ett större mått av negativitet än man har sett i hennes arbete från senare år. Det finns en tystnad mellan figurerna, en bortvändhet som talar om katatona reaktioner på pandemier och folkmord. Det vore kanske förmätet att beskriva det som en sann bild, men den är i alla fall inte falsk, utan storartad, vacker, skrämmande, sorglig och märkligt upplyftande.
