Nyligen hörde jag den engelska författaren Rachel Cusk tala om hur hon avundas bildkonstnärer men aldrig själv skulle kunna vara en. Hon är för välorganiserad och renlig för att kunna ha en ateljé full med färgfläckar och bråte. Det var en förvånande stereotyp beskrivning, men den kanske handlade om vilken slags konstnär hon skulle vilja vara. Bilden jag fick för mitt inre var Julia Selin.
Selin var med i Malmö konsthalls stora exposé över Malmös konstliv, I staden växer ett fält, 2022, och är en av grundare till Alta, en ateljéförening och utställningsverksamhet som är tongivande i staden. Men när hon nu ställer ut på det nyöppnade galleriet Thomas Wallner i oljehamnen är det hennes första soloutställningen i hemstaden sedan 2016.
Om jag tidigare skulle beskrivit Selins måleri med ett enda ord skulle det ha varit «smetigt». De stora dukarna i jordiga eller blodiga färgskalor har ofta mönster som påminner om kärlförgreningar, rötter eller ytan på en skogstjärn. Att det mest framträdande i målningarna har varit deras mättade, organiska uttryck har gjort att tillblivelsen – den alldeles säkert kladdiga ateljétillvaron – har känts inbyggd i dem.
Men i den här presentationen är det som om onödigt slagg har silats bort och en ny släthet träder fram. Selin verkar fortfarande gestalta någon slags förbindelse mellan kropp och världsalltet, men målningarna framstår som mer koncentrerade och hårda. Ibland gestaltas förbindelsen konkret, som i It’s entropy, said the particles (alla verk 2024) där en hand rör vid sin reflektion i ett svart vatten, men oftast är människokroppen bara antydd.
Den stora röda målningen Born out of chance out of slime out of water visar en glödande vertikal linje med små trådar som löper utåt sidorna som en mikroorganism eller ett blixtnedslag. Vertikala rörelser återkommer i utställningens största målning, Our names dissolved into the universe, i form av tre vita strimmor som delar upp den svarta bildytan. Även här finns mindre linjer som löper ut från de större schakten, det kanske handlar om kosmisk strålning, eller luftstrupar och lungor.
Att Selin för in avbrott som stoppar känslan av flöde i målningarna är ett annat element som jag uppfattar som nytt. Det förtätar och ger specificitet, något att orientera sig mot. I Widespread love skapar ett vitt band över en svart stjärnhimmel en känsla av att stå alldeles innanför en av Saturnus ringar. Och titelverket The fire said: kiss me now! Soon it’ll be too late, som visar vad som verkar vara stråk av lava eller eld mot en svart bakgrund, består av två bildfält där det ena kanske är en inzoomning av det andra.
Thomas Wallner öppnade sitt första galleri i Malmö för över femtio år sedan, och återvänder nu efter några år på Österlen. Det finns i princip bara ett annat kommersiellt galleri i Malmö, Ping-Pong, så detta är ett välkommet tillskott till konstlivets ekosystem. Wallners utställningsrum är långsmalt med en glasvägg ut mot vattnet som separerar kajen från centralstationsområdet. Selins målningar hänger mitt emot varandra, och de avlånga, stora dukarna ger en känsla av att klämmas mellan tronande jättar. Även de mindre målningarna är skickligt hängda. Ett mindre stjärnhimmelsmotiv där de blåvita punkterna framstår som ädelstenar i en klippvägg hänger högt upp på väggen, smygande som en öm överraskning. Det är svårt att överraska med måleri, men Selins utställning känns precis och lätt, som om en ballast har släppts och sjunkit bort.
