Institutionaliserad street-art? Egentligen inget konstigt. Kanske har jag fel, men känns inte hela föreställningen om street-art och graffiti mer upptagen med konsten som institution, än de flesta upptänkliga uttryck för den så kallade institutionskritiska konsten?
Hursomhelst tenderar varje utställning med konstnärer som förknippas med street-art att kräva en sorts identitetsproblematisering. Detta gäller också för grupputställningen Mynningsladdaren, curaterad av Carolin Falkholt på Röda Sten Konsthall i Göteborg.
För Falkholt handlar det om att utnyttja konstinstitutionen för att hitta nya perspektiv på graffittins uttryck och diskutera relationen mellan gatans regler och konstinstitutionens. Nu har hon alltså gjort en stor utställning där också många av verken är upptagna med relationen mellan ett innanför och ett utanför – mellan handling och representation. Men som vi ska se släpper vissa verk ibland taget från just detta dialektiska dilemma och andra kvaliteter artikuleras.
Vi börjar med det bästa verket. En klättervägg är uppsatt i Röda Stens stora sal «katedralen». Under den en dörr in till ett mindre galleri. Här visas en video där vi får följa en klättrare bestiga väggen. Verket saknar titel men är undertecknad AMAM (alltså en av flera grafittimålare som passerat konsthögskolan och utvecklats «konceptuellt», som det brukar kallas av de som trilskas med att förknippa en högre konstutbildning med hjärnan och det outbildade med kroppen).
Kameraobjektivet pendlar mellan helbild av väggen, och detaljerade närbilder på klättrarens långsamma rörelser lodrätt uppåt. Närbilderna är sannolikt tagna från en kran, men effekten av att komma nära är motsatt den konventionella klättringsfilmen. Vanligtvis brukar en försöka hitta vinklar som skapar maximal svindelkänsla för betraktaren. Men här tycks både kamera- och montagearbete gjort allt för att skapa en helt alldaglig affekt, där ett vertikalt liv på väggen förefaller lika självklart som ett horisontellt på marken. Den estetiska kvaliteten i installationen ligger dock i hur filmen fiktivt förflyttar tyngdkraften 45% i förhållande till hur en som betraktare upplever klätterväggen fysiskt i rummet. Istället tvingas en som betraktare förhandla om sin relation till rummet och tyngdlagen i en rörelse som leder från att betrakta väggen till att underställa sig filmens allt annat än lättbegripliga förskjutningar av rummet, tiden och tyngdlagen.
Om klätterverket i kraft av just installation betonar konstverket som något som det är omöjligt att skapa sig ett tryggt kritiskt avstånd till, men som en sedan kan läsa av som representation, så fungerar videoverket Mr. Collins främst på just representationskritikens nivå. Här möter vi en dansande kropp i en närmast kolsvart tunnelbanetunnel (?). Det enda en ser är kroppens konturer, maskerade med självlysande tejp. Återigen ett verk som betonar de koreografiska aspekterna av street-art. Här pendlar njutningen i graffittipraktiken från att vara någonting fysiskt farligt eller olagligt, till att ske i mörker. Och för en kort sekund så glömmer jag faktiskt alla konventionella föreställningar om vad gatukonsten representerar för att koncentrerat följa rörelserna likt en abstrakt animation. Men snart kastas jag tillbaka en mer analytisk läsning, där kameran fungerar som en ställföreträdande Herre i begäret på erkännande: «Daddy, look what I can do».
Genom att belysa klättring och dans i detta street-artsammanhang uppmärksammas också de performativa aspekterna av de «vanliga» graffitimålarnas kroppar. Detta är något som också är absolut centralt i NUGs expressiva bomberi på tredje våningen, som han här utvecklat till ett samarbete med BLUE, under titeln Dödslack. Röda Stens råa interiör visar sig dock döda all den intensitet NUGs metod haft i den kritvita kuben eller tunnelbanan. För dilemmat, och utmaningen med att göra denna utställning just på Röda Sten, är att institutionens historia är kantad av intressanta konflikter och vandringshistorier kring graffitins roll på och i det gamla pannhuset. Det bör alltså understrykas att Röda Sten, för den som inte varit där, interiört bär spår av mycket målande, och på gården utanför finns en av få «lagliga väggar» i Sverige. Frågan om graffitti är i alla bemärkelser en del av Röda Stens kulturarv, utan att för den skull dess utställningsprogram haft ett specifikt fokus på just detta. Det viktiga med att NUG presenteras just på Röda Sten är att bombandets affektiva väsen visar sig inte bara finnas hos själva målarens expressivitet utan också i både det fysiska, diskursiva och juridiska sammanhang inom vilket det sker. Affekten som uppstår kommer alltså inte bara från den levande mänskliga kroppen, utan från dess konfrontation med ett visst sammanhang, genom vilken konstverkets miljö tillfälligt uppstår.
Om NUG undersöker det utlevande, okontrollerbara, närmast extatiska i bombandet och dess sammanhang, så förflyttar AKAY fokus till det mekaniska och analytiska i själva målandet. Hans serie Instruments of Mass Destruction handlar helt enkelt om simpla maskinella uppfinningar som sprejar mönster på väggar. I en av filmerna möter vi en målare som sätter samman sin maskin med en cykel, för att sedan stanna vid en vägg och låta den måla en regnbåge. Snyggt och tight filmat utan krusiduller. Om «vanligt» spraymålande är en form av elgitarrsolo, så utförs är AKAYs av en hemmasnickrad Commadore 64. Detta är en form av tillbaka-till-framtiden-konst som går helt i linje med en mediearkeologisk trend, men framförallt flörtar verket närmast pinsamt överdrivet med en krigsföringskonst som undviker att gå i närstrid.
I utställningen lösgörs graffiti en del från dess mytologiska funktion i hiphoppens idévärld. Undantag finns dock. PIKES stora «pixlade» träskulptur knyter samman den posthumanistiska tendensen med hiphoppens historia, en koppling som fått sitt kanske tydligaste uttryck i dansstilen Robot. Här har vi en skulptur som i sin form kopplar samman denna dansstil med samtida post-digitala uttryck och med vad som ibland kallas «new aesthetics», det vill säga digitala utslag i det fysiska. Skulpturen betonar alltså de omänskliga dragen i den elementära värld där graffittin tidigare, och i någon mening fortfarande huserar. Indirekt är det som om den ställde frågan: är hela hiphopen i allmänhet och breakbeat i synnerhet en produkt av en komputational föreställningsvärld, även om det också ett barn av analoga bandspelare och grammofoner?
Likväl är AMAMs klätterverk det enda i utställningen som upprättar en gräns mellan det kroppsliga handlandet och dess representation inom själva konstrummets väggar. Övriga verk handlar antingen om något som är just utanför konstrummet, eller så är det bara överfört till konstrummet som fond eller material. Det senare gäller till exempel för EKTAs och WIARIUS väggmålning Metamorfos på entréplan, ett monumentalt bildarbete som mest för tankarna till en hemmablandning av en Louis Vuitton-väska på vit botten eller Loranga, Masarin och Dartanjang fast helt i avsaknad av dess drastiska humor. Det faller både affektivt och illustrativt platt. Vari består denna ansträngning?
AKAY bidrar också med pastellmålade Jakttorn, uppställda i skogen, och sedan fotograferade. De fotografiska printarna har sedan tapetserats längst katedralens ena långsida. Att tornens former är hämtade från olika domartorn, placerade ute i skogslandskap är lätt att förstå tanken med. Men det svajiga fotografiska arbetet som ligger bakom överföringen till konstrummet gör idéns bokstavlighet tragiskt enkelspårig och resulterar i ett konceptuellt fotografi av sämsta slag. Det är nästan så en längtar efter baskern, förlåt, jag menar hoddien. Nästan. Det blir helt enkelt både för konceptuellt platt, visuellt trist, och kritiskt förutsägbart.
Mynningsladdare är en utställning med ett uttalat försök att komma till rätta med romantiska föreställningar om «det autentiska» och «det autonoma» inom graffitikulturen. Detta må vara ett hedervärt försök, särskilt med tanke på att utställningen inte är curaterad av någon professionell curator som vill «visa street art i gallerirummet», utan av just Carolina Falkholt som konstnärligt arbetar just i gränslandet mellan konstvärld och graffitivärld. Styrkan i försöket med denna genreutställning ligger i verkens betoningar av olika aspekter av gatukonstens praktiker. Ändå lämnar jag utställningen med en känsla av självstigmatisering, och jag vet ärligt talat inte om jag ska skylla det på konsten eller på mig.
