Kroppar, kroppar, kroppar, överallt kroppar. Svävande, flygande, sammanlänkade eller isolerade. En maxad visuell kaskad som täcker varje yta på ett sätt som påminner om medeltida kyrkomåleri eller det myller av liv man ser genom ett mikroskop. Små avgränsade världar bakom glas och ram, människor som protozoer eller gudomliga, tidlösa väsen.
Lisa Jonassons tredje utställning på Galleri Magnus Karlsson erbjuder inte så mycket nytt för den som är bekant med hennes inriktning under det senaste decenniet. Det är nästan svårt att tänka sig en konstnär som mer konsekvent har insisterat på vad som måste vara ett extremt tids- och tålamodskrävande arbete där varje mikroskopiskt bildelement klipps ur färgat papper. Möjligen skulle hennes arbete kunna jämföras med Fredrik Söderbergs minutiösa akvareller eller Gunnel Wåhlstrand fotorealistiska tuschmåleri, för att nämna ett par andra konstnärer i samma generation.
Samtidigt finns det något skavigt hos Jonasson som är svårt att sätta fingret på. Ytligt sett så borde hennes starka färger och avgränsade former inbjuda till enkla läsarter, men i realiteten är det inte så lätt att omsätta hennes bilder i meningsfulla språkliga utsagor. Den som nöjer sig med en glad stund på galleriet kan få det, men för oss som inte kan låta bli att vilja förstå hur konsten fungerar så erbjuder hon ett väsentligt tuggmotstånd.
Jag snabbspolar i mitt minne för att försöka förstå var Jonasson – som gick på Kungliga konsthögskolan under åren kring millennieskiftet – kommer ifrån. Detta var en tid då konsten höll på att överröstas av curatorernas babbel, och där varje konstnär förväntades kunna sammanfatta sin «praktik» i några snabbmatsliknande sentenser. Det pratades och pratades och pratades, samtidigt som ingenting vettigt tycktes sägas.
I denna kontext var vi många som längtade efter ett mer genomtänkt, meningsfullt eller i alla fall mindre torftigt sätt att tala och skriva om konst bortom koryféernas fejk-kritiska närlingslivsklyschor. Många konstnärer graviterade mot poesi eller artist’s writing med tanken att den postmediala konstens kritikalitet skulle återuppstå på språkets nivå.
Jonasson arbetade med ett slags Jenny Holzer-doftande affischverk, och gav ut romanen Texten (2003) författad tillsammans med konstnären Andjeas Ejiksson. Några år senare var hon och Matti Kallioinen redaktörer för ett helt bildbaserat nummer av tidskriften Geist – som i övrigt var emfatiskt textbaserad – och cirkeln tycktes sluten: från bild till text till bild och tillbaka igen. Ändå är det som att Jonasson har fortsatt skriva i smyg…
Detta är inte så konstigt, människor skrev ju med bilder i tusentals år innan fenicierna uppfann alfabetet för 3000 år sedan. Även om vi idag har blivit vana vid mediala sammanblandningar så är det nog ingen överdrift att påstå att distinktionen mellan bild och text är konstitutiv för den moderna människans tankeförmåga och föreställningsvärld. Även när text och bild förs samman så hålls de ofta isär för att bekräfta och illustrera varandra, men hos Jonasson kastas denna överenskommelse omkull i vad som kan liknas vid ett slags visuell grafomani där ett piktogram läggs till nästa i ett lineärt förlopp, utan att någonsin landa i ett sammanhängande narrativ.
Varför gör hon på detta viset? Skälet tycks handla om makt. Jonasson tillåter ingen trygg plats för språket att bemästra bilden, samtidigt som hon ser arbetet med bilden som en kamp: «Jag försöker vara bildens mästare, men i slutändan så vinner bilden. Till slut blir den mästare och jag tjänare». (utställningsfolder, Magnus Karlsson, 2016). Jaget vill bemäktiga sig bilden, som gäckar förståelse genom att besegrar det språk som utgör gränserna för jaget värld. Viljan till makt externaliserad i form av en bild.
Verklighetsutflykt, som utställningen heter, består av tre typer av verk: platta collage, reliefbilder av svarvat och målat trä med inslag av collage, samt skulpturer eller reliefer gjutna i brons. I collagen framträder kampen tydligast genom att Jonasson tycks improvisera fram en allt mer komplex förstörelse av bildernas läsbarhet som bilder, samtidigt som de hämnas genom att återuppstå som dekorativa objekt. Ibland känns resultatet lite internt, som en konversation som inte riktigt angår mig som betraktare.
På motsatt ända av spektrat finns bronsavgjutningarna av enskilda figurer eller ansikten; fragment, tänker man, ur någon av de mer omfattande bildverken. Vissa av bronserna är väldigt vackra, ett slags pausfåglar, men i slutändan är de kanske mindre intressanta än de mer svårgripbara collagen och relieferna. Framförallt med relieferna så har Jonasson hittat ett säreget uttryck i gränslandet mellan två- och tredimensionella former.
I första rummet hänger den ovala Främmande makt mellan de kvadratiska Innanmäte och Till botten med problemet (alla 2024). Innanmäte ser ut som en skiva vattenmelon vilket leder tankarna till Gaza, medan figuren i Främmande makt har en orm som sticker upp ur skallen likt ett periskop. Är det Nato som sticker fram sitt lömska tryne i den svenska toalettstolen? Eller övervakningskapitalismen som följer med även under våra allra mest privata stunder? I Till botten med problemet ser ett sjunkande rosa «X» ut som Svampbob Fyrkants korkade sjöstjärnekompis. Man tänker kanske på en annan enfaldig och knubbig figur som hotar att dra oss alla i fördärvet…
Men att tolka Jonasson på det sättet riskerar att bli spekulativt intill meningslöshetens gräns. Om man istället ser hennes arbete som ett försök att konstruera ett visuellt språk, så skulle de betydelsebärande elementen – piktogrammen, färgerna, de distinkta klippen – utgöra den semantiska delen. Grammatiken, alltså reglerna för foga ihop de semantiska elementen i meningsfulla utsagor, skulle vara betydligt svårare att sätta fingret på.
Den enda regeln verkar vara att det inte finns några regler, för i Jonassons bilder är det som om allt svävar i ett tillstånd bortom grammatik och gravitation. Kanske är det därför figurerna ofta binds samman av små rör eller ledningar som tycks möjliggöra ett utbyte mellan dem? Om det inte finns något som håller samman dem så måste de likafullt hållas samman.
Jonassons upptagenhet vid kroppar handlar kanske om att komma nära det hon är förtrogen med, och ta fasta på händerna som klipper, klistrar formar och sätter samman. Resultatet är en strängt upplyst värld befriad från melankoli och historia, och befolkad av kroppar med en både gudalik och primitiv förmåga att anta nya former. Collaget Andra människors känslor hela tiden (2022) får mig att tänka på håriga varulvsansikten och drömmen om förvandling. Du sköna, nya, hoppfulla, skrämmande värld!
I utställningens presentationstext skriver Jonasson att bilder får mening först i efterhand: «Så länge det finns ögon kommer bilder läsas, och varje gång på ett nytt sätt». Idag får konsten ofta rollen av ett maktmedel där estetik och politik, form och innehåll, antas ingå i naturgivna samband som gynnar den egna saken. Jonasson bjuder istället in oss att «jamma med» i bilderna, det är därför de blir spännande att titta på. Som all konst värd namnet så är de ett språk för en verklighet som ännu inte hunnit ikapp.
