Frågan om ett nytt konstmuseum i Malmö har debatterats i decennier. Sedan 1937 har museet varit inhyst i Malmöhus slott där man bara kan visa en bråkdel av samlingen som omfattar 40 000 verk från 1500-talet till idag, med konstnärer som Sigrid Hjertén, Anders Zorn och Carl Fredrik Hill. Museet har även köpt in en betydande del nordisk samtidskonst sedan 1980-talet.
Förra året beslutade Malmös kulturnämnd att förlägga museet till stadens gamla kasino, beläget i Kungsparken mellan Stadsbiblioteket och konserthuset Malmö Live. Byggnaden blev ledig strax efter att kommunen efter förstudier kommit fram till att museet borde ha ett centralt läge, och de senaste 1,5 åren har museet bedrivit en tillfällig verksamhet i det bedagade nöjespalatset.
Ytterligare ett stort kliv i processen togs förra veckan. Under en presskonferens offentliggjordes en internationell arkitekttävling som ska mynna ut i förslag på renovering av den befintliga lokalen och en ny tillbyggnad vid sidan av. Kasinot i sig är nämligen för litet för de 6500 kvadratmeter utställningsyta som efterfrågas (vilket kommer bli mer än tre gånger vad museet har nu). Tillbyggnaden måste också klara högt ställda krav på säkerhet och inomhusklimat.
Bygget beräknas kosta 650–750 miljoner och finansieras av Malmö stad. Men projektet kommer med ett stort problem då staden inte planerar att betala för driften som beräknas kosta 30 miljoner om året. För det ändamålet har man upprättat en fond för privata donationer som måste uppgå till minst 200 miljoner – ett belopp man inte har nått upp till än.
Att just den operativa verksamheten betalas med privata medel är förstås mer illavarslande än om någon välgörare skulle få namnge en museiflygel. Löften om att få vara med och stärka stadens attraktionskraft står dessutom i bjärt kontrast med den prestigelösa verksamhet som redan nu bedrivs på platsen. På väg in till presskonferensen möttes jag av två skulpturer av Malmökonstnären Matti Sumari: en vagt bekant gestalt formad av funnen metall anspelar på det munkkloster som låg här på 1400-talet. Innanför dörren påminner en böjd lyktstolpe om en festprisse som satt sig ned för att vila. Gestaltningar med en tydlig udd mot pengaväldet.
Bottenvåningen har också utvecklats till en plats för en prövande verksamhet med utställningar, samtal och fester. På torsdagar har man även hållit öppet med sittplatser och kaffe för den som velat jobba eller plugga, och sedan lyssna på lunchsamtal med olika inbjudna gäster.
Undersökningar om «framtidens museum» och hur man lockar nya besöksgrupper är inget nytt. Men jag har aldrig sett frågorna konkretiseras på samma sätt som i den stora salen där den murriga heltäckningsmattan har märken efter pokerbord och blackjack-maskiner och gamla fototapeter ska påminna om New Yorks tunnelbana.
Till detta har adderats lite samtidskonst, som Viktor Timofeevs Abecedary Clock, (2020-2025) som hänger ovanför den gamla bardisken. Verket fungerar som en digital klocka men med bokstäver som ständigt förändras och förvrids, så att de gradvis blir allt svårare att läsa, kongenialt med ett rum en gång designat för att glömma bort tiden. Och kanske en symbol för konstmuseets strävan att hålla jämn takt med sin egen tid?
Att platsen känns inbjudande och inspirerande tror jag har att göra både med dess storlek, alla får plats, och dess obestämbara status som ett bedagat nöjespalats där gardinerna slitits ned och dagsljus och grönska flödar in. Det finns ingen förutbestämd koreografi för hur man ska föra sig i ett sådant rum. Det här är en öppenhet som kan vara svår att bygga sig till, men när jag befinner mig på platsen så blir jag säker på att det är detta som arkitekterna måste försöka.
På presskonferensen underströk stadsarkitekten Finn Williams lovande nog att han inte vill se ett generiskt skrytbygge, utan något som visar genuint intresse och förståelse för platsen. I ett första steg sker en prekvalificering där arkitektbyråer kan anmäla intresse. Därefter väljs åtta byråer ut för intervju, varav fem går vidare till skisstävlingen. Vinnaren utses sommaren 2027 av en jury bestående av elva personer, däribland Inga Lace, från konstmuseet Almaty i Kazakstan, och den Londonbaserade arkitekten Asif Khan som bland annat ritat Tselinny Centre, också i Kazakstan.
Malmö konstmuseum har länge varit lite av en bortglömd aktör i stadens konstliv, där Malmö konsthall och Moderna Museet är mer tongivande. Saken har inte underlättats av att man varit tvungen att korsa en vallgrav, ta sig förbi en uppstoppad giraff och parera barngrupper på väg till akvariet i slottets källare för att överhuvudtaget nå fram till konsten. Förhoppningsvis kommer i alla fall det problemet att vara löst om allt går enligt plan och det nybyggda museet öppnar 2031.
Men sedan måste relevansen komma från konsten, och förhoppningsvis är de magasinerade delarna av samlingen lika storartade som man har argumenterat för i alla dessa år. Och jag hoppas som sagt att även den nuvarande pop-up-verksamhetens öppenhet går att bygga in i det nya museet. Om inte annat för att ett utforskande förhållningssätt och gräsrots-inflytande skulle kunna vara en motvikt till potentiella eftergifter mot finansiärerna och stärka museets oberoende.
