Vårens retrospektiv med Salla Tykkä (f. 1973) på Wäinö Aaltonens museum i Åbo är den första större museiutställning som arrangeras kring hennes arbeten. Utställningen, som öppnade i februari, ger konstpubliken möjlighet att få en överblick över ett konstnärskap som varit centralt för den finländska konsten under hela 2000-talet, en mitt-i-karriären-genomlysning, som ger inblickar i seendets teknologier och filmmediets praktiska konstuttryck.
Många minns Tykkä som ett stjärnskott på konsthimlen i början av 2000-talet. Då fick hon ett starkt genombrott med verket Lasso (2000), som var hennes slutarbete från magisterprogrammet på Bildkonstakademin i Helsingfors. Denna kortfilm visades på Venedigbiennalen 2001 och har sedan dess spridits både via filmfestivaler och till museisamlingar. Den fick ganska snabbt två uppföljare, Thriller (2001) och Cave (2003). Alla knyter starkt an till en långfilmstradition, och är som att se en nyckelscen, utan någon följande upplösning. I alla tre filmerna är huvudpersonen en ung kvinna som gör en inre förflyttning i form av en fysisk upplevelse. I Lasso är det voyeurens blick vi följer, i Thriller bevittnar vi barndomens slut och i Cave följer vi vandringen från sinnets djupa mörker mot det okända ljuset.
– Den berättelse som finns till grund för Lasso, och för hela trilogin, är min upplevelse av de filmer som jag såg på TV som barn. Western-filmen var den underhållning som erbjöds, och jag förbryllades över den passivitet som alla kvinnliga roller getts i relation till de manliga aktörerna. Det säger Salla Tykkä till Kunstkritikk när vi träffar henne över en kopp kaffe i Helsingfors några veckor efter vernissagen.
– I mitt slutarbete, Lasso, ville jag komma åt nivån av ett fantiserande med en vardaglig skildring som kontrasterades mot något overkligt, något oåtkomligt. Thriller och Cave har inte samma direkta intensitet, de har andra styrkor och bygger på andra narrativa förvecklingar och skeenden, säger hon.
Föreställningar om det universella
I Åbo har Tykkä valt att visa de tre kortfilmerna som filmvisningar vid specifika tidpunkter varje vecka. Det är ett sätt att betona det filmhistoriska ursprunget och projektionen som ett eget medium med en särskild estetik. Det är också ett sätt att avskilja dessa tre verk till en egen helhet, något som öppnas upp för seendet endast vid vissa tillfällen.
Med denna utgångspunkt byggs den övriga utställningen ut i två riktningar: till de tidiga verken som visar en helt ung konstnärs arbeten, och till de nyare, större projekten, vars internationella spridning kommit igång de senaste åren. Här handlar det åter om en serie verk, även om de inte direkt kopplas samman.
– De nyare projekten började med att jag läste John Ruskins texter om skönhet och estetik, för ungefär 10 år sedan. Hans besatthet vid det sköna och sublima uppfattade jag som ett uttryck för makt i vår västerländska kultur, och beslöt mig för att göra en serie verk om olika manifestationer av de ideal som denna estetik har producerat. Det blev verk om en jättenäckros, om Lipizzanerhästar, om rumänska gymnaster och om vyerna över Alperna. Från början hade serien arbetsnamnet White, den vita färgen, men det blev till slut en uppbruten serie med olika former av dokumentära uttryck.
Ruskins ideal om det sublima kommer i Tykkäs verk till uttryck på två sätt. Det ena är strävan efter den kontrollerade formen, likt uppfödda förädlade hästar eller strängt tränade unga kroppar. Det andra är tanken på kulturellt styrda projektioner, upplevelsen av det som går på gränsen mellan det naturligt uppfattade och det teknologiskt producerade, likt idén om hur det vackra landskapet ser ut. Betraktaren förs närmare realismen genom lager av pittoreska föreställningar om det universellt sköna.
I verket Giant (2014) är det flickkroppen som formas genom extrema gymnastiska rörelseserier till total smidighet och följsamhet. Formandet sker i monumentala arkitektoniska manifestationer av diktatoriska samhällsformer. Kameran följer gymnasternas rörelsemönster och åtföljs av kommentarer om de rumänska flickornas upplevelser. Det mångskiktade verket vann det prestigefyllda priset Canon Tiger Awards på Rotterdams internationella filmfestival 2014.
Det som inte är synligt
Det nyaste verket är Untitled (White – Alps) (2019) filmad under en luftballongfärd och ackompanjerad av diskussioner med olika vetenskapsmän som alla forskar i något som inte är synligt för det mänskliga ögat. Verket är ett experiment kring seendet och icke-seendet, kring det som ser ut som något evigt, men som ständigt är i förändring. Tiden är en stor del av grundfilosofin i verket, som tog närmare fyra år att producera.
– Jag har alltid tänkt att fysik är den vetenskap som konkret kan påvisa skillnaderna mellan det reella och det föreställda. Verket var tänkt som en roadmovie, en dokumentation av en långsam resa. Samtidigt handlar det om seendet, du är i en rymd och tittar och tittar, men ser egentligen ingenting. Luften, rymden syns egentligen inte. Landskapet skapas i bilden och du kan säga att bergstopparna är vackra, att solens ljus bryts genom linsen på ett visst sätt. Men dessa föreställningar skapas genom mekaniska reproduktioner. Verket visas som en digital video, men vi var av tekniska skäl tvungna att filma med filmkamera. Det finns vissa lagbundenheter som gör att verket ser ut som det gör.
Det verk i utställningen som kanhända allra bäst summerar Salla Tykkäs arbeten är Retrospektiv (2016). Det är en svartvit projektion som visar en demonstration av olika typer av kamerautrustning som konstnären arbetat med under sin konstnärskarriär. Rösten berättar, händerna visar. Det är en sammanfattning, en lugn, nästan lakoniskt avmystifierande, systematisk och instruktiv genomgång av mekaniska redskap för avbildning.
– Att vara konstnär kräver att du väljer konsten varje dag, säger Tykkä om sin praxis genom tjugo år. Det dagliga valet av konsten förverkligas och förmedlas i hennes arbete som professor i rörlig bild vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi. Samtidigt föds nya produktioner. Ett slags ”porträttfilm” är på gång, med nyligen avslutade inspelningar i Italien. Den mest intensiva internationella karriären har kanske avtagit, men inte det intensiva arbetet.
– Som konstnär måste man jobba mycket, man måste älska det man gör. Kanhända är en internationell karriär viktig för ens status, men i slutändan handlar det om att försöka producera verk vars värde man själv är säker på, avslutar Tykkä.
