När Afrang Nordlöf Malekians nyligen ställde ut på Bonniers konsthall fastnade jag för ett antal utsökt dekorerade lejonsvansar för människobruk. Tidigare har han gjort allt från en kommunistisk kokbok till ett performance i form av en iransk hemmafest där publiken får vara med. På Bonniers konsthall kulminerade den lekfulla queerpolitiken i ett dansspel där en sol utför en striptease framför en publik av lejon.
Nordlöf Malekian, förra årets mottagare av Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendium, har hunnit med en hel del sedan han gick ut Mejan 2022. När han nu ger ut sin första bok så spelar de uråldriga persiska symbolerna Lejonet och Solen återigen en central roll. Sagan om den kvinnliga och manliga solen (2026) är ett slags konstnärlig poetik där korta prosastycken ringar in en myt om ett icke-binärt skönhetsideal som konstnären, via historiska texter och samtida teori, spårar flera hundra år bakåt i tiden.
Den historiska bågen löper från den iranska Qajardynastin (1792–1921), där skönhetsidealet uppstod, fram till idag. Nordlöf Malekian analys är uttalat antikolonial: «ilskan, irritationen och ångesten över europeiska tolkningar av iransk sexualitet och seder omvandlade begärets strukturer genom att skilja homosocialitet från homosexualitet». Det är skönhet som geopolitik.
I den första av bokens två delar skildras en skapelsemyt där lejonet sjunger fram solens födelse, utveckling och fördunkling. Berättelsen är tät och rik på bilder. Ju närmare vår egen tid den kommer desto tydligare blir det hur västliga skönhetsideal trängt undan vad vi idag läser som queera uttryck.
I den andra delen – gjord tillsammans med konstvetaren Nour Helou – aktiveras motbilder genom korta prosastycken och bildmaterial från Arab Image Foundation i Beirut. Intill texterna finns porträttfotografier som bär spår av det androgyna Qajaransiktet – «runt som månen, med mandelformade ögon, en liten näsa, mun och lockigt hår» – bredvid konsthistoriska referensbilder som bland annat visar eleganta hovdamer med sammanvuxna ögonbryn överdådigt klädda i siden och juveler.
Bokens material bär på en enorm kraft, men det dåligt satta typsnittet i svart på vita sidor känns tyvärr som motsatsen till den queera solen «allsmäktiga glans». Men kanske är det mindre viktigt, för Nordlöf Malekian har skapat en övertygande litterär gestaltning av hur normerande skönhetsideal alltid har upprättat gränser för vad som är möjligt att se och göra. Boken är långt mer än en fiktionalisering av det förflutna – den är ett komplext uttryck för konstnärens förmåga att skapa kraftfulla motbilder i en tid då skönheten sällan behandlas med det allvar den förtjänar.
Vad ska man göra med en förtrollande vacker lejonsvans av fransar och kristaller? Bär den, dyrka den och bli någon annan, säger Nordlöf Malekian.
