Edith of Finland

Edith Hammar tar oss till 1950-talets queera Helsingfors.

Edith Hammar, ur Portal, Förlaget, 2023.

I Edith Hammars avbildningar av androgyna människor är lust ett återkommande motiv. Hens svartvita teckningar överflödas av normbrytande sexuell energi. Det är oförblommerat queer, men det radikala i Hammars konst är inte sex per se. Det transgressiva finns snarare i den känsla av ro och trygghet som infinner sig då verkens pilska karaktärer kommer samman. Deras lust hämmas inte av den kristna traditionens skam och störs inte heller av någon patriarkal maktdynamik. Åtrån tar sig inte uttryck i brådskande brunst, och trots att Hammar ofta visuellt refererar till Tom of Finland, så avbildar hen inte klichéer som snabba anonyma hook ups. Det är aldrig bråttom någonstans, utan det finns oändligt med tid att njuta och vara kinky. 

Då Hammar åtar sig serieformatet blir däremot tidens gång en ofrånkomlig del av helheten. Borta är de lustfyllda visionerna i vilka tiden står still. I den meditativa debutboken Homo Line (Förlaget M, 2020) flänger Hammars alter ego mellan Helsingfors och Stockholm i ett tillstånd av kronisk hemlängtan och vill «tillbaka till 4-ever». Hen har ångest över framtidens krav och önskar att «forsen ska gå bakåt». I uppföljaren, den nyutkomna serieromanen Portal (Förlaget M, 2023), utforskar Hammar liknande våndor genom fiktionen.

Den intrigdrivna berättelsen utspelar sig i ett vintrigt Helsingfors. Huvudpersonen Elia är 20-någonting och har trötta ögon: hen orkar inte stanna sent på bästisarnas hemmafest och väljer allt oftare att ensam åka skridskor istället för att delta i filmkvällar eller ta kontakt med kompisar. «Håller du på att bli deprimerad igen?» frågar vännen Kiril över en kopp te. Elia svarar med ett undflyende «nä?» och låter bli att berätta den egentliga orsaken för sin frånvaro: vid isrinken har hen upptäckt en portal till det tidiga 1950-talets Helsingfors och lärt känna snygga och coola Elin «Eki» Koskela som kör en glänsande Moskvitj och ger ut en queer undergroundtidskrift.

Hammars serier må ha en annan atmosfär än hens upproriska och glädjefyllda teckningar, men visuellt är de i princip  identiska. De kolsvarta linjerna och den utmärkta balansen mellan detaljrikedom och avskalat uttryck består. På ett uppslag kontrasteras ett enkelt porträtt av Eki i profil med en mycket exakt ritning av Båtsmansgatan innan Rödbergens alla trähus jämnades med marken. Och även om Elia och Eki båda representerar det slags person som kommit att bli Hammars kännetecken – androgyn, kortklippt, iklädd långbyxor och kängor – går det att uttolka deras respektive tidsperioder ur sådant som sättet på vilket luggen faller.

Övergången från ordlösa verk till serieberättande är i stort lyckad, och Portal är synnerligen vackert och kärleksfullt utförd. Det är bara i dialogen som det ibland är knepigt för Hammar att till fullo kommunicera karaktärernas emotionella djup. De queera hjältarna i hens konstverk har outgrundliga och roade miner av samma slag som pryder arkaiska skulpturers ansikten. I Portal väljer Hammar att inte dramatiskt avvika från detta uttryck, varmed alla gestalter genomgående avbildas med stängd mun. Det ser snyggt ut, men hämmar på de mer känsliga ställena. 

Edith Hammar, Portal, omslag, Förlaget, 2023.

Ett viktigt tema i både Homo Line och Portal är det ständiga hot om fysiskt våld under vilket människor tillhörande en sexuell minoritet lever. I Portal är homofobin närvarande i så väl Elias nutid och Ekis 1950-tal. Då Kiril berättar om att ha blivit attackerad på sitt gym flödar tårarna, men kroppspråket och minen är i övrigt neutral. Likaså avslutas den klimaktiska sexscenen mellan Elia och Eki förvånansvärt abrupt. De djupaste dalarna och högsta topparna är tell istället för show. Vidden av de känslor som leder till Elias eskapistiska och drömlika besök hos Eki förblir något av ett mysterium. 

Homo Line lyfter Hammar fram att «homosex är […] en oundviklig del av Finlands historia». Portal handlar om just detta, och är ett utmärkt tillskott i den alternativa historieskrivningen som tar minoriteternas förhållanden i beaktande. Den är släkt med Heidi Airaksinens genomsympatiska queerdeckare Vierge moderne (Arktinen banaani, 2021) som utspelar sig i 1930-talets Helsingfors, och för även tankarna till Helsingfors konstmuseums utställning Könsförvirring (2019-20) som bestod av queera postkort och fotografier från tidigt 1900-tal. Även Kiasmas Tom of Finland-retrospektiv från tidigare i år gör sig påmind: dess stora problem var den totala avsaknaden av redovisning för Touko Laaksonens konstnärliga inflytande, och Portal gör mig övertygad om att det var en miss av episka proportioner att inte på något sätt inkludera Hammar i utställningen. 

Hammar, som är utbildad vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm, tycks mer uppskattad i Sverige än i sitt  eget födelseland, och Portal är med all rätt nominerad till det nya svenska hbtqi+-litteraturpriset Prisma som delas ut i december. I Finland har inte finalisterna i Sarjakuva-Finlandia-tävlingen för seriealbum ännu tillkännagivits, men det är uppenbart att oddsen för Portal att ta hem huvudpriset borde vara låga. Kirils svarta hår som fladdrar i vinden och Elias och Ekis sista beröring är i sig skäl nog. 

Edith Hammar, Tändstickor, tusch på papper, 85 x 130 cm, 2020. Verket visades i Moderna Museets utställning Svenska förvärv, 2022.