För ett par veckor sedan stötte jag på Helena Lund Ek i hennes utställning The Pregnancy Show som hon själv hade dragit samman i ett före detta slakteri vid Globen i södra Stockholm. Hennes ecklektiska måleri fyllde varje vinkel och vrå i den ruffiga, 650 kvadratmeter stora industrilokalen. Den största målningen, upphängd med vajrar i taket, var över 3,5 meter hög och föreställer en planetliknande figur. Den minsta var, tror jag, en liten rund ljusblå målning gjord med bröstmjölk. När Lund Ek blev med barn så befarade hon att det skulle bli slutet för hennes konstnärskap. Men istället för att vänta på samtal och mejl som aldrig kom, så tog hon saken i egna händer och gjorde en utställning om det – en utställning om graviditet.
Lund Eks utåtriktad energi kan kännas ovanlig i en stelbent svensk kontext där målare förväntas fnula på i ateljén för att någon gång vartannat år få ynnesten att ställa ut på ett galleri. Hon passar inte riktig med bilden av det ensamma geniet, utan anordnar sina egna utställningar med ett måleri som inte tycks följa några regler. Hon blandar olika sätt att måla istället för att odla en kommersiellt gångbar stil, och gör konst om svåra ämnen som sorg och abort på ett både lekfullt och allvarsamt sätt.
För fem år sedan ordnade hon en utställning i Isaac Grünewalds (1889–1946) gamla ateljé, där alla målningar utfördes på samma plats där de sedan visades. Ett par år senare gjorde hon en utställning om träning på ett gym. Vernissagen var på nyårsafton – både konst och träning rymmer ju hoppet om ett nytt liv! Tidigare hade hon varit med i Modernautställningen 2018, och ställt ut på mindre ställen i Stockholm som Mega Foundation, Tegel, Mint och på numera avsomnade Johan Berggren Gallery i Malmö.
Spännande med någon som tänker i egna banor, har jag tyckt. Så vi bestämde att jag skulle intervjua henne. Venedigbiennalen kom emellan, och när vi väl skulle ses hade hon flyttat ut ur sin ateljé så vi fick mötas på ett kafé fullt av lattepappor med gallskrikande småbarn. Det blev lite rörigt och svårt att höra, men det passade rätt bra med samtalets tema.
Vi sågs senast på din utställning i Slakthusområdet där vi bestämde att jag skulle intervjua dig om ditt utåtriktade och experimentella förhållningssätt till måleriet. Men innan vi kommer in på det vill jag fråga dig om din bakgrund, och vad som gjorde att du ville bli konstnär?
Jag var inte något introvert barn som satt hemma och ritade, utan var väldigt aktiv: spelade teater, basket, fotboll, anordnade shower och sånt. [skratt] Mitt första möte med konsten var på gymnasiet då jag träffade Katarina Eismann, mamma till en av mina kompisar. Jag hade trott att konstnär var något man var i 1920-talets Paris! [skratt] Men jag var intresserad av musik och började teckna av skivomslag, scener ur filmer och liknade. Min bror, som var intresserad av filosofi, influerade mig också.
Det jag fastnade för med måleriet var att det upptog hela mig. Det är en kroppslig handling, men också intellektuell. Vilsam, men också aktiv. Det tycker jag är speciellt för måleriet. Det gav mig ett fokus. Jag kunde hålla på med det i flera timmar på ett sätt som inte påminner om något annat. Sedan upptäckte jag Julian Schnabel och Jean-Michel Basquiat. Den värld jag kom från, en förort söder om Stockholm, var så avförtrollad. Men New York på 1970- och 80-talet – det var som en förtrollad värld!
Så jag blev konstnär för att få hålla på med måleriet. Konsten passade mig eftersom den inbegriper en massa saker som jag tyckte var intresssanta – existentiella och filosofiska frågor, samtiden och historien – samtidig som måleriet blev något att hålla fast vid. Efter gymnasiet flyttade jag till Paris för att plugga, men gick mest på museer. Därefter gick jag på Nyckelviksskolan och Ölands konstskola innan jag sökte till en massa olika konsthögskoleutbildningar och kom in – i Oslo.
Varför Oslo?
Ingen aning. Det bara blev så. Jag fick lift med en kompis från Mora där jag hade sommarjobbat på Zornmuseet. [skratt] Oslo passade mig perfekt. Ibland är det som att man kommer dit man hör hemma. Det var väldigt generöst, jag hade bra professorer och exceptionella klasskamrater. Mina professorer var Dag Erik Elgin och Ane Graff som kom sista året. Jag hade även AK Dolven som lät mig hyra hennes ateljé i London över en sommar. Därifrån åkte jag vidare till Glasgow, där jag gick en utbytestermin.
Sen flyttade du tillbaka till Stockholm?
Ja. Strax innan jag tog examen 2014 så gick min bror hastigt bort. Sedan blev min pappa sjuk. Då kände jag att jag behövde vara hemma. Jag fick kontakt med galleristen Johan Berggren i Malmö. Skicka din portfolio, skrev han! Men jag ljög och sa att jag ändå skulle ner så jag kunde träffa honom. [skratt] Jag berättade att min bror just hade dött, och att jag måste jobba med det. Sedan arbetade jag med den utställningen under månanderna efter min examen, fram till öpningen i januari 2015.
Det förklarar varför dina tidiga målningar är så sorgesamma, med ett slags överjordiska människogestalter som tycks inneslutna i sig själva.
Ja mina verk från den tiden handlar om att gestalta sorg, och jag försökte orientera mig om hur andra konstnärer hade arbetat med temat: korsfästelsen, förstås, Picassos blå period och så vidare. Nadine Byrne gjorde vid samma tid ett verk som sorgen efter sin mamma. Men det var förvånansvärt svårt att hitta verk på temat.
Du blandar friskt olika uttryck och stilar, men jag upplever ditt tidiga måleri som lite mer enhetligt. Håller du med om det?
Det kan du ha rätt i. Jag arbetade i och för sig ecklecktiskt med olika material, men kanske höll jag på mycket med rött och blått och yviga penseldrag. Men jag tycker man kan se en kontinuitet, att det är gjort av samma hand och med liknande färger.
Du arbetar också med olika specifika materal som äggtempera i Crack an Egg, din utställning om abort, och bröstmjölk i The Pregnancy Show.
Många målare börjar ju arbeta med olja på duk by default. Så det är ett sätt att ifrågasätta det. Men jag är också intresserad av material som konstnärer har arbetat med genom tiderna. Det handlar om lust och nyfikenhet, men också om tematik. Att arbeta med bröstmjölk är till exempel ett litet skämt, där jag skojar med hur manliga konstnärer har arbetat med kroppsvätskor som urin och avföring i måleriet.
Är humor viktigt i din arbete?
Jag skulle inte säga att det är viktigt, det kommer bara med.
Är det mer för att roa dig själv i ateljén?
Nej, jag tycker aldrig själv att det är roligt. Men det är okej om andra gör det. Det handlar kanske också om att när man arbetar med teman som abort och graviditet så måste det till något mer lättsamt för att de inte ska bli melodramatiskt.
Du arbetar ofta tematiskt med olika ämnen, hur fungerar det?
De ämnen jag arbetar med handlar om sådant jag går igenom i mitt liv, och som de flesta människor går igenom. För mig är måleriet ett sätt att leva, det handlar om mitt liv. Så det är delvis terapeutiskt, men inte bara. Det handlar inte om mig som person, utan det är rätt universella saker. Dessutom går jag systematiskt till väga, läser in mig på litteratur om det jag arbetar med, ser på vad andra konstnärer gjort, och så vidare.
Du har tagit upp teman som sorg, abort, graviditet och så ett som jag tycker sticker ut lite: träning. Hur kom du in på det?
[skratt] Just träningsutställningen var under corona, och handlade om att gå upp på morgonen och hålla igång! Gymmen var ju stängda så då passade jag på att hyra ett och göra en utställning där. Men som [Lars-Erik Hjertström] Lappalainen påpekade så handlade den också om konst. Precis som en idrottare så måste en målare gå till «gymmet» (ateljén) för att hålla sig i form, träna upp och hålla igång muskelminnen. Både idrott- och konst handlar dessutom mycket om förbättring och förfining.
Ett skäl till att jag gör platsspecifika utställningar är att få till ett mer avslappnat möte med konsten. Jag tänker att det blir mindre laddat än när man går på museum.
Men utställningen var inte så avslappnande, utan rätt maxad. Jag var helt utmattad av alla intryck när jag gick därifrån. Som ett träningspass!
[skratt] Ja ja! Idag hade jag nog inte tagit med alla verken. Allt som var med hade kanske inte ett klart syfte. Men jag hade bara en dag för hängning.
Men det fanns väl samtidigt en idé om en maxad träningsestetik?
Ja absolut. Jag agerar ofta i opposition, i det här fallet mot idén att en konstnär ska «skala av». Jag vill istället gör nåt man inte ska.
Lars-Erik underströk att ditt måleri kan känns mer rått och oförutsägbart än mycket genomprofessionaliserad konst man ser idag.
Jag tänker att min roll som konstnär handlar mycket om att «genomföra det». Var det sedan blir kan jag inte alltid kontrollera. Ibland vill man bara sparka bakut! [skratt]
Du gör medvetet fel?
Ja! Det är ju så saker och ting har utvecklats, genom att bryta mot det konventionella.
Du arbetar på ett specifikt sätt med själva utställningen som form, kan du säga något om hur det kommer in i arbetsprocessen?
Egentligen är det ganska förfärligt att jag ofta bara har en dag för att hänga en utställning, som den på gymmet. För hur det blir på plats är så otroligt viktigt. Men jag sätter upp mål för mig själv med en utställning, det är så jag jobbar. Vissa jobbar med exempelvis offentliga uppdrag, men jag intresserar mig för utställningen som form.
Det är också ett sätt att få något gjort, inte bara sitta och vänta på att någon ska höra av sig. För det händer inte. Jag var med på Moderna-utställningen 2018 men efter det hände ingenting. Jag insåg att det var upp till mig själv om något skulle bli av. Den första utställningen jag gjorde efter Modernautställningen var i Isaacs Grünewalds ateljé som jag hyrde 2019. Jag jobbade fram verken i samma lokal som de visades i. Att göra en utställning blir också ett sätt att själv få syn på vad man har jobbat med.
När jag 2022 blev gravid så blev jag rädd att det skulle vara slutet på mitt konstnärskap. Då vände jag på det och gjorde en utställning om det istället.
Hur länge arbetade du med den?
Sedan jag blev gravid. Men nästan inget av det jag gjorde när jag var gravid kom med i slutändan. Det var svårt att hitta ett sätt att gestalta graviditeten, jag kunde inte hitta några referenser. Så de flesta av verken är gjorda efter födseln, under det senaste året. Nu har jag gått igeom en transformation, tänkte jag. Nu måste något hända i mitt måleri. Jag hade också mindre tid att arbeta, två timmar här och där när barnet sov. Då gjorde jag Epidural (2023) som bygger på ett mer detaljerat och planerat måleri.
Jag började dessutom arbeta mer utifrån litteratur än med konstnärliga förlagor. Jag läste bland annat Kathleen M. Crowthers Policing the Pregnant Body (2023), antologon Phenomenology of the Pregnant Body (2016) av filosoferna Jonna Bornemark och Nicholas Smith liksom Sandra Matthews Pregnant Pictures (2000).
Detta fick mig att se saker som jag inte visste tidigare. Exempelvis så hade jag tittat på Lennart Nilssons bilder av foster, men nu fick jag veta att de hade beställts av en läkare som var abortmotståndare och att de hade använts och fortfarande används i propagandistiskt syfte. Samtidigt har de bidragit till att vi blivit vana vid att se fostret som frikopplat från mammans kropp. Jag blev mer kritisk till mitt eget bildskapande.
Som gravid ser man den växande magen, och blir kanske i högre grad ett visuellt objekt inför sig själv. Därför blev den kritiska litteraturen och en mer sociologisk blick en viktigare ingång än andra bilder. Dessutom är man som gravid väldigt upptagen av det, det är det enda man tänker på. Men så fort man har fött barnet så vill man inte vill tänka på det längre. Man vill lägga det bakom sig. Kanske är det en av orsakerna till att så få konstnärer har jobbat med temat? I A Fruitless Search in the History of Art (2024) tar jag upp att det finns så få verk som skildrar graviditeten inifrån.
Du jobbade ju själv med temat under helt ett år efter din förlossning. Ångrade du dig någonsin och kände att du ville gå vidare med annat?
Nej, jag gjorde det ju till en del av mitt konstnärskap. Det handlar inte om min graviditet. Samma sak med utställningen, den handlar om graviditet i konsten.
Men ingången var ändå personlig?
Ja, vissa säger det. Men jag tycker inte att utställningen är ett dugg personlig! Okej, vissa målningar som skildrar den gravida kroppen som en svävande planet kanske motsvarar min egen upplevelse. «Jag är en planet», liksom. Jag tyckte det var otroligt och det ser man nog i utställningen. När nyblivna mammor kom in så fick jag ibland dåligt samvete över att jag inte hunnit göra verk om foglossning, illamående eller trötthet.
Samtidigt finns det väldigt få positiva skildringar av att vara gravid som en skapande person. Det handlar ofta om att inte kunna fokusera på sitt skapande. Det stämmer inte med min upplevelse. Jag har känt att jag har kunnat behålla mycket av mig själv, och samtidigt blivit mer effektiv. Jag känner inte igen mig i skräckskildringarna.
Kan du berätta lite mer om de tre serierna The Pregnancy Show?
För det första är det The Swimmer Series som kom till som en reaktion på vad jag uppfattar som den dåliga visuella kulturen kring graviditet. Det är mycket menlösa reklambilder. Jag ville istället skildra en aktiv kvinnokropp som är ett med fostret. Serien följer också en process som börjar i vecka sex och slutar efter förlossningen.
A Fruitful Search in the History of Art är en serie runda målningar som handlar om hur graviditet har skildrats historiskt och hur få bilder det faktiskt finns på temat. Utgångspunkten är de verk jag hittade som var sökbara på internet: från en 25 000 år gammal grottmålning till renässansens målningar av Jungfru Maria och medicinska illustrationer. Det slutar med Demi Moores omslag för Vanity Fair 1991. Men det viktiga är inte de exakta förlagorna, utan jag har velat fånga olika tidsandor. Jag arbetade i enkaustik där bivax blandas med pigment. Det stelnar direkt så man måste hela tiden värma upp färgen med värmepistol. Man arbetar i lager och det går att få till ett väldigt djup i bilden. Men detaljer är svårt, så jag fick gå på ytan med oljefärg.
Den tredje serien, Pregnancy in Relationship to Painting, är mer experimentell och handlar om att vara skapande konstnär och gravid samtidigt. Jag har lekt med tanken att målningen är som den gravida magen. Båda har en potential som är oåtkomlig och bortom ens kontroll. Det handlar om tid och tålamod, och om att låta något växa.
I sin utställningsessä tar Paulina Sokolow också upp hur graviditet kopplas till passivitet, något du har velat komma åt med simmerskorna. Det är samtidigt ett återkommande motiv hos dig. Vad betyder simmerskan?
Det handlar återigen om en analogi mellan sport och konst. Simmerskan med sin kroppsnära baddräkt är också så nära man kan komma en kropp utan att vara naken. Det är i någon mening en androgyn kropp. De breda axlarna, badmössan och de futuristiska glasögonen gör simmerskan till en sci-fi-liknande bild av en människa. Här finns dessutom en viktig symbolik kopplat till fostervattnet och livets ursprung.
Simmerskan påminner också om vad du sa inledningsvis, om hur måleriet gör det möjligt att vara både aktiv och vilande… som när man glider fram genom vattnet?
Ja, det tycker jag fortfarande är en styrka med måleriet. Jag kan också se en analogi med boxning. Jag jobbar mycket med porträtt vilket är som att gå in i boxningsringen. Det är ett arbete som kräver total koncentration där jag glömmer mig själv, en dialog med den jag porträtterar där jag inte tänker på vilka val jag själv gör i måleriet. Det intressanta med måleri är att det är en medveten handling, man är sin egen första betraktare. Men det är också en omedveten handling där det kommer fram saker man inte visste. Måleriet har så många ingångar, man jobbar med alla nivåer av att vara människa. Det är så mycket visuellt som fastnar på den där tygbiten, som ett kunskapsfält nästan. Jag vet ingen annan konstform som funkar riktigt på det sättet.
När du säger kunskapsfält tänker jag på Bulletin Board (2023) där du har lekt med idén om en anslagstavla. Vad ville du visa med den?
När jag började jobba med The Pregnancy Show så sa jag att jag inte ville göra en utställning med bara bröst och magar. Men här fick det ändå komma ut i form av runda gester och ringar. Till skillnad från andra verk utställningen så är den inte figurativ, utan handlar om gester och tankearbete. Jag ville jobba i lager. Motivet skulle vara dolt, som barnet i magen. Den har en slöja för sig. Det skulle vara oåtkomligt. Det ser ut som en hjärna eller en mage. Eller det befruktade ägget. Och sen är det anteckningar från arbetet när jag håller på med det.
Gör du oftast färdigt en målning under en session?
Ja när det gäller mina porträtt är det så. Men även andra målningar brukar jag göra färdiga vid ett tillfälle. Visst kan jag göra ändringar i efterhand, men ofta blir det inte lika bra. Framförallt porträtt blir inte lika levande om man går på dem i efterhand. Jag jobbar ju direkt framför modellen. Det är många som jobbar med porträtt idag, men de flesta är inte så bra, tycker jag. Och jag tror det beror på att de jobbar från ett foto.
Vad är ett bra porträtt?
Det är levande, jag vill få en känsla av att personen är där. Det handlar mycket om hur man gestaltar huden. När man målar av ett foto blir huden ofta död. Det beror på hur blodet rinner och hur ljuset faller. Lucian Freud och Alice Neel jobbade både med porträtt, men Freuds målningar är mer kött. De säger ingenting om de han avbildar. Neels porträtt har däremot ett psykologiskt innehåll. Hur de är utförda säger något både om den personen och om tiden då det är gjorda. Freuds måleri är mer groteskt.
Neel känns som en målare som har influerat dig?
Ja. [skratt] Det tror jag man ser. Jag har också jämfört mitt eget liv med hennes. Hon hade det tungt. Hon fick fyra barn, varav ett dog och ett bortadopterades. Hon satte huvudet i ugnen två gånger. När jag haft det svårt så har jag tänkt att hon hade det värre. [skratt] Det har gjort att jag har orkat fortsätta. Neel gjorde också sina bästa verk i 70-årsåldern, så jag tänker att jag har tid kvar. När jag är 70, då jävlar! [skratt]
Vilka andra konstnärer har påverkat dig?
Klyschigt, men när jag började på Konstakademien i Oslo så sökte jag jobb på Munch-museet. Jag bodde precis bredvid. «Ja, ja Skriet» tänkte jag. Men det var otroligt att får upptäcka Munchs arbete. Rikedomen. Det blev ett ideal för hur måleriet ska ske, kännas och upplevas. När jag jobbade med min sorgutställning 2014–2015 så hade jag stark kontakt med Munch. Sorgen gjorde att världen kändes verkligare. Det arbetet var i hög grad präglat av Munch. Mina starka färger är också influerade av honom.
När jag besökte det nya Munchmuseet tänkte jag som du: «ja, detta har man ju sett». Sen blev jag blown away av ett måleri som kändes helt levande. Expressionismen funkar! Din målning Lily of the Valley (2014) har en liknande sällsam kraft. Jag antar att du gjorde den för Johan Berggren, men den visades också på Modernautställningen. Kan du berätta om den?
Den är faktiskt från min examen, och blev sedan en utgångspunkt för utställningen på Johan Berggren. Den är gjord innan min bror dog, och fick en annan innebörd efter det. Målningen är fyra meter hög och utförd i vattenbaserad oljefärg som gjorde att jag kunde gå upp i skala utan att svimma av allt lösningsmedel. Jag har arbetat på ogrunderad duk med utspädd färg som gått upp i tyget, det påminner om vattenfärg.
Egentligen handlar verket om att säga farväl till Oslo. Det är det moderna Oslo som syns i dalen mellan figurerna. På marken ligger en mumie som symboliserar lagrena under marken, tidens gång. Lilly of the Valleyär engelska för liljekonvalj vilket är ett motiv som jag har återkommit till som en symbol för förlust. Liljekonvaljer blommar i maj, så målningen handlar om den tid på året då det skapades och fick sin innebörd.
Vad kommer härnäst, har du något särskilt tema som du är sugen på att jobba med?
Nej, det beror på vad som händer i mitt liv. När jag blev gravid insåg jag att jag måste jobba med det. Samma sak med Crack an Egg, utställningen om abort som jag gjorde på Tegel 2018. Jag hade tecknat en massa, bara för att göra bilder av det jag upplevde. Det blev utgångspunkten för en grupp nya målningar. Jag ville gestalta den kroppsliga och existentiella smärtan. Tvivlet, bortom ja eller nej-frågan som diskussioner om abort ofta hamnar i. Jag upplevde att det inte finns några offentliga rum för att tala om det. Jag menar, har det gjorts några utställningar om abort i Sverige? Eller graviditet? Jag har inte kunnat hitta det. Vad gäller graviditet så kommer jag nog att jobba vidare med det, ämnet är inte uttömt.
Vad säger du om ett museum hör av sig och vill göra den utställningen?
Ja tack! [skratt] Budget, tid, lite hjälp. Det vore skönt att slippa göra allting själv!
Traditionellt har måleriet varit ett manligt territorium, även om det förstås funnits kvinnliga målare. Men idag är det nästan kvinnorna som dominerar, och är de som driver måleriet framåt. Känner du att du är del av en rörelse?
Det är tudelat. Som konstnär känner man sig ofta ganska ensam. Men jag ser ju att det är en annan tid, och jag är ju främst i dialog med målare som är kvinnor. Men strukturerna har inte ändrats. På många sätt har det blivit sämre med privatiseringar och mindre kritik. För att kunna diskutera måleri startade jag och Astrid Kajsa Nylander Painting practice där vi bjuder in kollegor för samtal. Det är det främst kvinnliga konstnärer som medverkar, det är en slags rörelse.
