Trots alla de framsteg som gjorts när det gäller kvinnors deltagande i konstlivet är konst och föräldraskap ett ämne som det är märkligt tyst om. Ibland är ämnet föremål för utställningar eller publikationer i feministisk konsthistoria, men det har inte lyckats penetrera det bredare konstlivet. När det väl diskuteras är det ofta som ett konstnärligt tema och inte inom ramen för de faktiska och praktiska problem som drabbar konstnärer som får barn.
2020 intervjuade den brittiska konstkritikern Hettie Judah över 50 konstnärer om deras erfarenheter av moderskap och fann att föräldrar uteslöts från konstlivet på flera sätt. Det kunde handla om uppdrag som ställdes in, att inte få tillstånd att skjuta upp sina studier när de väl blivit antagna till en konsthögskola eller att hantera förväntningar på att konstnärer alltid ska vara flexibla och kunna resa.
Studien ligger till grund för Judahs bok How Not to Exclude Artist Mothers (And Other Parents) (2022) där hon beskriver konstnärsföräldrars upplevelser, tittar på exempel på inkluderande initiativ i olika länder, och föreslår specifika lösningar för hur konstvärlden kan reformeras.
Jag talade med Hettie Judah på telefon när hon satt på ett tåg från Berlin till Köpenhamn där hon talade om sin bok på Overgaden i onsdags. I morgon, 17 februari, håller Judah en föreläsning och modererar en paneldiskussion på Moderna Museet i Stockholm. Därefter fortsätter hon till Göteborg och Oslo för att framträda på olika platser där.
När bestämde du dig för att skriva den här boken?
Jag har länge varit intresserad av moderskap ur ett konsthistoriskt perspektiv. Men fröet till boken såddes 2018, när jag började läsa studier om könsfördelningen i konstlivet och undrade vilka faktorer som låg bakom siffrorna. Till exempel var cirka 66 procent av de sökande till masterstudier inom konst och design kvinnor, medan 68 procent av de konstnärer som representerades av kommersiella gallerier i London var män. Perioden efter utbildningen, när man knyter kontakter med gallerier, infaller ofta när man är kring 30–35, vilket vanligtvis även är den period i livet då människor bestämmer sig för att bilda familj. Så jag var intresserad av om det var en faktor. Och det visade sig naturligtvis att det var det.
Jag har stött på synen att om man väljer att bli mamma så tar man inte konsten på allvar. Vad är det som gör det svårt att kombinera just konstlivet med föräldraskap?
Det finns en allmän föreställning om att en konstnär är en ensamstående vit man i 30-40-årsåldern som är tillgänglig dygnet runt. Man kan inte föreställa sig att en konstnär också kan vara mamma. Det finns inga strukturer för det. Detta har naturligtvis att göra med synen på kvinnliga konstnärer historiskt. När kvinnor började få tillträde till konstakademier i slutet av 1800-talet fanns det en idé att om man skulle bli en seriös konstnär kunde man inte ha barn. Senare innebar det modernistiska avantgardet ett liv av fri kärlek, resor och en allmänt bohemisk tillvaro, vilket inte var särskilt kompatibelt med familjeliv. Det fanns inte heller utrymme för barn inom det feministiska avantgardet. Konstnären Carolee Schneemann kände starkt att hon inte ville ha barn. Hon befann sig redan i en svår situation i egenskap av kvinnlig konstnär: «Jag hade ett berg att bestiga», skrev hon i essän «Anti-Demeter» (1995) där hon beskriver den förlust av jaget och identiteten som hon kände när hon var gravid.
Men saker och ting har väl förbättrats?
I Storbritannien bara väldigt nyligen. En av de saker som verkligen inspirerade mig till att skriva boken var att jag under de senaste fem åren har sett fler unga konstnärer vara öppna med att de är föräldrar. 2020, när jag skrev essän «Full, Messy and Beautiful», som bygger på min ursprungliga studie, så ville många av de konstnärer jag hade intervjuat vara anonyma. Men under de ungefär sexton månader som det gick mellan essän och skrivandet av boken ångrade sig många och lät mig använda deras namn. Jag talar här om konstnärer med offentliga karriärer. På gräsrotsnivå tror jag att moderskap diskuteras mer öppet.
Just nu är du på bokturné i Europa. Är det stora skillnader mellan de olika länderna? I vilken utsträckning är problemen universella?
Det har varit väldigt intressant att prata med människor i olika länder. I Storbritannien, till exempel, är barnomsorgen ett stort problem. Jag var nyss i Berlin, där det inte är så. En sak som dock verkar universell är tiderna för konstevenemang. Vernissager hålls vanligtvis mellan klockan 18 och 21. Det är där nätverkande sker, där man träffar curatorer, gallerister och andra konstnärer. Om du är inte har möjlighet att gå på saker kvällstid så blir du isolerad från konstlivet.
En annan intressant sak är att när vi talar om konst och omsorgsarbete så tänker vi ofta på unga mödrar med spädbarn eller barn i förskoleåldern. Vilket är förståeligt eftersom mycket av diskursen drivs av nyblivna mödrar. Men många av kvinnorna i min studie är äldre, och det finns många fördomar om kvinnor i fyrtio- och femtioårsåldern. Vi har för vana att tänka att nya konstnärer är i tjugo- och trettioårsåldern, men de kan också vara medelålders. Vi utesluter människor som har tagit en paus från konstlivet. Det är viktigt att tänka på detta strukturellt, till exempel genom att ta bort åldersgränserna för priser och residensvistelser.
Har du träffat många pappor på din bokturné?
Jag höll en heldagsworkshop för konstnärsföräldrar i Zürich häromdagen. Tre pappor kom, av totalt fyrtiofyra personer. Även när evenemangen inte uttryckligen har varit för mammor, så är det oftast kvinnor eller icke-binära personer som dyker upp. Så det har varit en ganska blygsam mängd, men även det är en bra början.
Någon i boken föreslår att man ska lista sina barnens födelse på sitt CV. Tror du att den här frågan också handlar om ett behov av att vara mer tillmötesgående när det gäller alla typer av livssituationer, till exempel sjukdom, psykisk ohälsa eller om man har behövt ta ledigt från konstvärlden av ekonomiska skäl?
Absolut. Jag älskar det förslag jag talar om i boken, av Darren O’Donnell från det Toronto-baserade performancegruppen Mammalian Diving Reflex, att vi i stället för den obehindrade rika vita mannen skulle kunna utgå från att alla är sårbara på något sätt. Detta handlar inte bara om rättvisa, utan om att berika konstvärlden genom att spegla mångfalden av mänskliga erfarenheter.
Vilka specifika förändringar skulle du vilja se när det gäller hur föräldrar behandlas i konstlivet?
I det manifest som jag 2021 sammanställde tillsammans med en grupp konstnärer anges de viktigaste punkterna. En riktigt enkel sak är att tänka på vilken tid man har evenemang. Bjud till vernissage klockan 11 på en lördag och servera te och bakverk! Mycket av detta har att göra med omtanke och flexibilitet. Dessa åtgärder kräver inga extra pengar, bara eftertanke.
