Istället för gravar är en tankeprovocerande utställningstitel. Det låter som en plan-b, att man plötsligt kommer på att även de som ännu inte har dött måste beredas lämplig plats. Utställningen inkluderar verk av ett tiotal konstnärer och är inrymd i ett skyddsrum i Söderhamn 25 mil norr om Stockholm, som två av konstnärerna köpte av Fortifikationsverket för 2000 kronor. Vad konsten har att spela mot är en lokal iordninggjord för den dagen katastrofen kommer och för de som inte dog direkt.
Sverige hade en god beredskap under efterkrigsåren. Men när kalla kriget tog slut och samtids-konstens epok inleddes, så trodde man att krigshotet var över och att gränserna var på väg att försvinna. Försvaret avvecklades, skyddsrummen såldes ut och konsten globaliserades. Mer spårlöst försvann själva diskursen. Ord som «befolkningsskydd» och «civilvärn», «skyddsrum» och «luftskydd,» förmedlar idag en sällsam poetisk klang från någonting fjärran. Och under samma tid togs kulturpolitikens formulering om att «motverka kommersialismens skadeverkningar» bort, vilket lämnade oss värnlösa mot den marknadsstyrda eventkulturens massförströelsevapen.
Bergrummet är kallt och fuktigt, och inte särskilt lämpat för konst. Eller, snarare: det är inte lämpat för konstkonsumtion. Direkt innanför ingången ställs vi inför försvarstemat: Krav Maga Intensive Course I-III (2016) av Rebecka Bebben Andersson. Det är bilder som påminner om Andy Warhols dansinstruktioner, fast med avtryck av blodiga händer som segnat ned för väggen. Krav Maga är ett israeliskt självförsvarssystem för närstrid utan vapen, där teknikerna i hög grad riktar sig mot områden som brukar vara otillåtna i sport: fingrar i ögonen, slag på halsen, pungsparkar. Bredvid Anderssons andra verk i utställningen, Kuk (2016), som är ett stickvapen men med en kuk istället för ett blad, går tankarna till #metoo, eller mer generellt till allt våld som män riktar mot kvinnor.
Direkt i anslutning till Andersson visas Tova Mozards video Nothing Is True (2018). Två poliser står med armarna i kors med en min av att övervaka vad som sker på en offentlig plats. Men det är tomt, och de står bland träd och buskar. Ändå blir effekten inte en vision av det som ska skänka skydd och trygghet i fredstid, utan av något som snarast ter sig hotfullt för civilbefolkningen. Starkast effekt får nog filmen ändå i utställningen. Alla svårigheter med att se den – kölden som tvingar bort en innan man har kommit igenom dess 45 minuter, ljuset som tränger in uppifrån och hindrar en från att se var bilden börjar och slutar – får mig att intensivt tänka på alla umbäranden som man måste stå ut med i ett skyddsrum. Istället för att bli ett tillkortakommande accentueras det fantastiska i att det överhuvudtaget finns konst under de här omständigheterna. Och det gäller faktiskt även utanför skyddsrummet, inser jag. En påminnelse om att konsten inte består i det som konsumeras, utan i det som får den att finnas till, finnas kvar, trots marknadens skadliga villkor.
Att curatorena Joakim Forsgren och Erik Anderman väl vet att utnyttja lokalen blir påfallande allra längs in i berget, där de visar Lotta & Tommy Mårtenssons verk Odling (2018, pågående). De odlar sallad och rädisor i vatten med växtnäring istället för i jord, och med LED-lampor istället för sol. Vilket säkert kan vara bra i ett nödläge. Visuellt är det inte mer storslaget än en klen grönsakshylla i ett litet snabbköp, men när man går in i detta ljusa, varma rum med dessa små odlingar har det kraften av en scen ur en Cronenberg-film. Det här bådar inte gott, tänker man och vill bara därifrån, ut ur situationen. Aldrig har jag känt en katastrof hota som i åsynen av dessa salladsblad.
Utanför deras odling, nedställd på en tågräls, finns en stor målning av Linnea Rygaard, där de vita formerna mot mörkare botten tränger fram som ett symmetriskt kors. Det skulle kunna vara en planritning av en byggnad, men den har också, åtminstone i sammanhanget, attacken hos ett krucifix, rakt ut i rummet mot mig. Ett vrickat ljudverk av Mikael Goralski tränger sig på: kristen orgelmusik med sång, mixad baklänges likt ett rofyllt tungotalande som ändå får mig att höra namnet Jesus då och då. Det är som att en märklig andlig kammare för en främmande kult har upprättats mitt i skyddslokalen. Efter sången kommer det en hallucination från 1950. En pastor såg i syner och skrev ner dem som en domedagsprofetia, där Sverige angrips av främmande figurer som pratar mycket dålig svenska: «Sedan fick jag se Nyköpings stad översvämmas av främmande härar och dessa marscherade i tre riktningar och den ena riktningen såg jag gick mot Katrineholm. Sedan fick jag se anfallen ifrån luften. Den vita gestalten drog sig undan, ställde sig bakom mig och jag fick se anfallen, som de i verkligheten blir. Och jag hörde rösten ropa: Kumla, och så jämnades Kumla med marken med ett fruktansvärt dån. Det var massor med flygplan, som kom». Osv.
Jodå, pingstkyrkan fick ett uppsving efter pastorns främlingsfientliga domedagsvisioner som väckte folks törst efter väckelse. Att kyrkan inte fungerar så bra som skyddsrum stod dock klart redan när katedralen i Lissabon rasade under jordbävningen 1755, vilket sågs som en vederläggning av religionen. Men då som nu räckte det med att skrämma folk för att kunna stiga fram som räddare. Och det slår mig att ett gott civilförsvar kanske skulle kunna stävja de politiska rörelser som idag lever av att sätta skräck i folk med hot om invasion och öppna gränser. Tänk om skyddsrum och vapenmakt skulle visa sig lika väsentliga för den sociala sammanhållningen som upplysning? Om kriget som konst har man tänkt länge, men varför inte tänka konsten politiskt som en del av befolkningsskyddet istället för som en marknad? Goralskis verk heter Dom över Sverige (2018), och kanske är det en dom över de som har verkat för utförsäljning och nedrustning av välfärden och kulturpolitiken.
