Kunstverkets status, 1
Rett før sommeren omtalte Tommy Olsson Damien Hirsts kuer på Astrup Fearnley-museet som et jævla mesterverk. Vi kunne ikke dy oss, og ba ham om å utdype sitt syn på mesterverk-begrepet. Her er svaret, med eksempler fra billedkunst, musikk og bøker.
Det skjedde rett før sommeren at jeg i en tekst om Damien Hirsts utstilling på Astrup Fearnley omtalte Mother and child divided som et mesterverk – ja et JÆVLA mesterverk til og med. Hva var det som gikk av meg? Hva tenkte jeg på? Sånt gjør man da ikke. På skolen har vi tross alt lært at det ikke finnes noen mesterverk. Det er en del av et håpløst foreldet kunstsyn, det vet jo alle. Det tok heller ikke lang tid før folk i min nærhet begynte å påpeke dette for meg. Som om det var noe jeg ikke visste. Like forbanna tenker jeg på visse arbeider som mesterverk. Ikke så mange, men nok til at det blir litt foruroligende. Og for mange til at det går an å avfeie. Spørsmålet er jo om det bare handler om personlige favoritter, og altså er en helt subjektiv sak, eller om det faktisk finnes verker som transcenderer seg selv og lyser med en knusende selvfølgelighet, liksom på et annet plan enn resten. Verker som ingen klarer å argumentere mot. Eller om det som avgjør rett og slett handler om god timing, det vil si, rene tilfeldigheter! .
Problemstillingen ble plutselig aktuell i og med at Morgenbladet lanserte sin «Kanon etter Munch» for en tid siden. Det finnes ingen mesterverk på den listen. Dagen etter ble jeg spurt om å komme med en mot-kanon. Det finnes ingen mesterverk på den heller, men ett verk forekommer på begge listene; Kjartan Slettemarks Av rapport fra Vietnam – nesten et mesterverk, men jag mistenker at dette først og fremst er et utslag av en utrolig god timing. 1965 var en veldig annerledes tid. Det er vanskelig å forestille seg at en samtidig versjon («Av rapport fra Irak», anyone?) skulle taes imot på lignende måte.
I visse tilfeller er hele kunstnerskapet et slags mesterverk; Jackson Pollock er guddommelig hele tiden, selvom verker som Blue Poles og Lavender Mist regnes som høydepunktene. For et par måneder siden sto jeg på Guggenheim i Venezia og gapte foran Harbour and Lighthouse, en akvarell av et landskap datert «ca. 1934 – 38». (Forøvrig en av de minst presise dateringer jeg har sett.) Det var like før jeg begynte å grine. Det er ikke noe spesielt med den, annet enn at den er laget av en meget ung Pollock, og at det som skal komme allerede antydes litt i linjene; som om man kan ane at fargespruten snart skal falle som voldsomt regn over det rolige og bedragerisk stille landskapet. Noe mesterverk er det ikke, men det forhindrer ikke at det rister en litt bare ved å være så typisk. Har ikke alle en sånn akvarell liggende fra da man som ung var ute med tegneblokk og fargepenner og rett og slett trente? Eller var helt overbevist om at Van Gogh-metoden var den eneste riktige?
Og er ikke Jackson Pollock i en viss grad å anse som landskapsmaler der fargen virvler omkring ham? Er ikke de blå pålene egentlig trær med et massivt løvverk? Og er ikke Lavender Mist en veldig frodig busk i et øyeblikk når solen treffer den fra rett vinkel? Man bør ta ham på alvor når han i intervjuer stadig gjentar at han har full kontroll og at veldig lite skjer tilfeldig, og at når det skjer så er det fordi han velger at det skal skje. Kanskje det er innbilning og etterkonstruksjon, men det virker som om Pollock på et avgjørende øyeblikk gikk inn i en symbiose med sitt arbeide, og at det kanskje er hva som skal til for å skape et mesterverk?
Tankene går til et annet amerikansk eksempel. For snart 25 år siden var det et eller annet geni med latent IQ som mente det var en utmerket ide å la Johnny Thunders opptre i det på den tiden utrolig populære programmet «Måndagsbörsen» på svensk TV. Man overså helt at Thunders var en notorisk junkie som hadde for vane å bryte opp medisinskap på flyet når abstinensen satte inn, og at han hadde en spesielt dårlig kveld når denne opptredenen skulle filmes. Redaksjonen var i sjokk. Innslaget ble ikke vist. Først noen dager senere ble det tatt fram i en tv-debatt som et avskrekkende eksempel. Jeg har nylig sett innslaget igjen, og det som foregår er ytterst merkelig. En Johnny Thunders med tilnærmet overdose raver inn på scenen mens det heller ikke helt upåvirkede bandet spiller hjelpeløst og monotont på grensen til total kollaps. Åpenbart uvitende om hvor han befinner seg stuper han inn i en gjeng yngre kvi! nner ved scenekanten, som en selskapssyk julebordsfeirende som har hengt for lenge i baren og ikke lenger kan komme seg hjem fordi bena har sluttet å fungere; «There’s so many girls here tonight» snøvler han inn i mikrofonen før han går i gulvet, faller hodestups fra scenekanten, kryper opp igjen på alle fire fram til gitaren og plugger den inn i forsterkeren med en rungende feedback.
Det er her det merkelige inntreffer, han slår en akkord – og det lyder fantastisk. Så løsner gitarremmen og gitaren går i bakken – det lyder også helt fantastisk, og i sinne løfter han den opp i halsen og gir den et spark over strengene – og det lyder fremdeles helt jævla fantastisk. Hvordan i helvete går dette egentlig til? Det lyder aldri så bra når jeg sparker en gitar. Det som hender er rett og slett noe overjordisk, og det fortsetter på samme måte; hva han enn gjør med gitaren så lyder det helt utrolig bra. Hvor dysfunksjonell han enn er på alle andre måter – og han er virkelig ekstremt langt ute – gitaren lyder hele tiden sinnsykt inspirert. Men noe mesterverk kan man vel strengt tatt ikke snakke om, selv om de ujevne fragmentariske dokumentene han har etterlatt seg er fascinerende i seg selv. Symbiosen mellom mann og verk er i alle fall ubestridelig; jeg ser ingen annen forklaring.
Om vi skal dra oss litt nærmere hjem, og med fare for å være inhabil (ho-hum!); Demon Box av Motorpsycho er uten tvil et mesterverk. Oppfølgeren Timothys Monster er på alle måter en bedre plate, men den er ikke et mesterverk. Motorpsycho har fortsatt med å gi ut fantastiske plater, noen ganger til og med med en uttalt ambisjon om å lage et mesterverk. Like forbannet er det noe som skjer på den doble Lpen fra 1993 som ikke lar seg bortforklare. Som om den utgjorde selve fundamentet for alt som skjer senere. Det er selvfølgelig bare spekulasjopn fra min side, men jeg innbiller meg at det er akkurat det som skjer; alle delene faller på plass. Bandet stanger mot alle tenkelige influenser – mange – og en uforutsigbar mørk collageaktig vev brer seg ut; hvert eneste spor lyder som et helt annet band enn det forrige. Det er også her Helge Steen innlemmes i bandet på electronics, med alle de uforutsigbare vendinger i musiken det medfører. Eller er det kanskje entusiasmen som avgjører? Eller at platen lever opp til sin tittel? Ikke faen vet jeg, men jeg hører fremdeles på den ! med jevne mellomrom. Den eldes ikke.
Jeg gikk meg selv litt etter i sømmene og undersøkte om jeg har skrevet ordet «mesterverk» før. To tilfeller; i en tekst om Pasolini fra 2000 omtaler jeg Theorema som et mesterverk, og fortsetter med å skrive om Saló. Dette er selvfølgelig helt feil; Saló er mesterverket, og det visste jeg jo allerede da, men jeg har en historie med Theorema, den ligger meg rett og slett nærmere, åndelig sett. I 2000 var det avgjørende, ikke i dag. Jeg merker øyeblikkelig at jeg vegrer meg litt her, har ikke lyst til å utdype det akkurat nå; jeg har skrevet om den jævla filmen to ganger allerede og er ikke i form til å være fanatisk. Ikke i kveld. Jeg var fanatisk nok på lørdag, med de vanlige katastrofale følgene som en knusende logisk konsekvens.
Det andre tilfellet er Farhad Kalantarys Tea house – men der reserverer jeg meg mot ordet på prinsipielt grunnlag; jeg går så langt som å si «nesten» – og når jeg tenker etter virker det riktig.
Spørsmålet er jo om man egentlig trenger mesterverk? Har jeg ikke i grunnen et mer pasjonert forhold til ting som ikke er perfekte? For noen uker siden påsto en student at han hadde bestilt brenningen av to av landets mest ettersøkte og savnede mesterverk og at han etterpå hadde blandet inn asken i gipsen sin. Naturligvis står det øyeblikkelig folk i kø for og breker om at det er genialt. Naturligvis står det folk på den motsatte siden og mumler om dødsstraff. Selv tenker jeg bare at det må være fatalt å stigmatisere sin karriere på et så tidlig stadium. Men var det virkelig DET vi skulle ha mesterverkene til? Problemstillingen får meg til å svinge frustrert mellom mine ytterpunkter som en she-male med nysveiset kyskhetsbelte; til å begynne med kan jeg ikke helt definere hva det er som utgjør et mesterverk; og ikke faen vet jeg hva de skal være godt for heller. Men jeg mistenker at det handler om den slags arbei! der som legger listen litt høyere for resten av oss. Noe å strekke seg etter, i en verden der man stadig motarbeides av faktorer utenfor ens umiddelbare kontroll. For øyeblikket sliter jeg for eksempel med en sta influensa. Jeg blir oftere forkjølet etter at Dagfinn Høybråten begynte å bry seg om min helse. En omtanke jeg før eller senere må forsøke å unnslippe, om jeg ikke skal returnere tjenesten og gjøre noe med hans helse i gjengjeld. Kanskje jeg skal tenne på gubben og blande asken etter ham i oljefargen? I så fall tipper jeg at flere enn de ultraliberale kommer til å skrike genialt. Jo, det virker som en god ide. Jeg blir riktig munter av å tenke på det, men det forandrer ikke faktum; jeg kommer til kort når det gjelder å fastslå noe som helst definitivt om mesterverk. Og forsøk selv å gjøre det mens telefonen ringer non-stop og posten vokser metervis med regninger og trusler; selvfølgelig henfaller jeg til krf-bashing og pro-smoking; det gjør jeg nesten alltid når jeg slapper av og lar tankene løpe fritt mens jeg egentlig befinner meg under press. Ikkerøkere lukter svette! Å kysse en ikke-røker er som å slikke en sykehusvegg. Cigg er sexy! Røyking moltvirker hull i tennene! Propaganda er farligere enn kreft! Gjenopprett det sosiale Norge! Curse go back!
Men når jeg forsøker å samle meg glir det fra meg; plutselig kan jeg ikke komme på et eneste godt eksempel på mesterverk. En gang på 80-tallet, alltså i forhistorisk tid, når jeg gikk det første året på akademiet, befant jeg meg på skolereise i Berlin med en ivrig medstudent som insisterte på å henge rundt på et museum i flere timer for å se på Rembrandt. Rembrandt laget som kjent nesten bare mesterverk. Og det hadde vel min ambisiøse medstudent kunnet få lov til, om det ikke var for at at han hadde den eneste nøkkelen til hotellrommet og nektet å gi den fra seg.
«Men for helvete», mumlet jeg dystert foran utsiktene til enda en ødelagt ettermiddag, «Det er jo for faen bare en masse gamle jævla bilder, kan vi ikke gå og ta en øl i stedet?». Den knusende blikket av total disbelief han ga meg som svar har jeg aldri helt kunnet riste av meg. Dagen før hadde jeg spandert uutholdelige timer inne på det tyvende århhudrets mest pompøse antiklimaks av en utstilling – den hinsides enhver fornuft blygrått livsledefremkallende Zeitlos, så trist at man nesten var tvunget å ha med seg inhalator – også dette på grunn av nøkkelen. Tro meg, jeg har hatt et hardt liv, unødvendig hardt, så mitt perspektiv på mesterverk – eller hva som helst – er litt skjevt og uberegnelig.
La meg avrunde og oppsummere med et par eksempler:
Bøker:
The Atrocity exhibition, JG Ballard; Bibeln (Den svenske utgaven fra 1914 eller King James versjon); Avløsning, Tor Ulven; Naked lunch, William S Burroughs; Lazy, Peter Sotos; Inferno, August Strindberg, Solaris korrigert, Øyvind Rimbereid; Lipstick traces, Greil Marcus.
Kunst:
General View of the Island Neveranger, Adolf Wölfli; Guernica, Pablo Picasso; Elegy to the Spanish republic, Robert Motherwell; Lommefitte, Marit Victoria Wulff Andreassen; Etant Donnés, Marcel Duchamp; Coyote, Joseph Beuys.
Musikk:
Wriggle like a fucking eel, Whitehouse; Fish from Tahiti, the 012; Dot Dash, Wire; Helikopterquartette, Karl Heinz Stockhausen; Outer spaceways inc, Sun Ra; Musique Mechanique, The Carla Bley band; Symphony #14, Dmitrij Schostakovitch; War, Burzum; Der Futura, Magma; Sex dwarf, Soft Cell; Gustav Wasa was a fucking rebel, The Nykels; A love supreme, John Coltrane; TV Eye, The Stooges; Belsen was a gas, Sid Vicious; Wave of mutilation, The Pixies; I wanna be sedated, Ramones.
Anita, ærlig talt! Går du i fjerdeklasse på Namsos barneskole?
Hei! Jeg skriver en oppgave om abstrakt ekspresjonisme. Hva tror du ligger bak Pollocks “Lavender Mist”? Hvordan ville du tolket “Lavender mist” i en estetisk sammenheng?
Ok, bränn skiten…
Ironi er teit.
Tommy Olsson må lære seg å skrive slik at ikke trollene spretter fram på internett og gjør at kunstkritikk ligner på en blogg. Olsson er n kritiker som har dårlig innflytelse på folk i norsk kunstliv, og han er derfor skadelige for kunsten. Alle tekster av Olsson som genererer trolling må brennes.
Ruotsi? Miksi ei norjalaiset pohot?
Vittu! Perkkele!
Jokaisen jäsenen on suoritettava vuosittainen jäsenmaksu, jonka suuruuden vuosikokous päättää. Uusi jäsen suorittaa täyden maksun siltä vuodelta, jolloin liittyy yhdistyksen jäseneksi.
Det var da faen så mye svennis det var her da..!
Så Nostradamus och Da Vinci var de största konstnären überalles?
personligen tycker jag mästerverk är sådant som i någon form är visionärt – som exemplevis william gibsons romaner. en hel del funktioner och beteenden inom internet och digital teknologi har till exempel utvecklats av folk som inspirerats av gibsons science fiction romaner. gibson hade inga datakunskaper när han skrev böckerna.
även burroughs passar in här, med sin profetiska vision av ett alienerat kickberoende-samhälle med paranoida övertoner och kontrollmani, liksom språkets kollaps
mästerverk är ett adjektiv som beskriver något fulländat. konst – i den vardagliga meningen – kan definieras som något som består av både form och innehåll.
mästerlig konst är alltså när form och innehåll i ett verk samspelar maximalt.
att definiera mästerverk utifrån en konsthistorisk diskurs där kanon anger ramarna leder bara fel, tycker jag. det förutsätter att ett mästerverk på något vis har en inneboende kvalité som trancenderar en historisk kontext. det faller på sin egen orimlighet. det är samtiden som hela tiden anger riktlinjerna för vad som historiskt eller i nutid sätt ska ses som mästerverk, och precis som vår historiesyn är präglad av vår samtid och hela tiden ändras med tidens gång ändras också synen på mästerverk. det här är kanske inte något vi lägger märke till, då jag talar om förändringar i synen på mästervekr som kanske tar ett århundrande att slå ut. en vacker dag kommer även michelangelo att vara bortglömd, även om jag tror att picassos guernica snabbare kommer att tyna bort kanon
jag tror det är bättre att definiera mästerverk utifrån en subjektiv värdering utifrån hur väl man anser att form och innehåll förhåller sig till varandra – vilket naturligtvis degraderar begreppet till en subjektiv värdering, men – för att citera en gammal knarkare jag en gång mötte – “ det får du bara ta!”
för övrigt är det enda över tid trancenderande fulländade i vår kultur Gud – oavsett om besökaren vid högmässan tror på honom eller inte
Skjera Tommy?
http://www.morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/section?Category=KULTUR901&keyword=Billedkunst
Klikk på “sykt bra”. Tommy er mer enn beholder, vettu Lars Von Vilks. Til og med som listig kritikerperson!
Dere er noen lystigperer!
Personligen befinner jag mig i ett shackmatt mellan Alfred Hitchcock, Sex Pistols och William S Burroughs – underförstått; den triangel du beskriver är jag nästan aldrig inne i, och i så fall bara för att jävlas. Och hur fan gör man mig till konst så där utan vidare? Du har ju på sätt och vis försökt, och se så bra det gick. Min funktion är snarare att räkna som ett helt igenom litterärt grepp i avsikt att föra handlingen framåt – men också detta har visat sig vara problematiskt eftersom jag faktiskt finns på riktigt. Så sett skiljer jag mig kanske från mängden, men jag låter inte det stoppa mig nämnvärt. Dagens hottaste kandidat till mästerverk är annars “Down the drain” med Cave In – tuffaste skit jag hört sedan Whitehouse spelade in “Lighting struck my dick”, fast i en helt annan kategori då förstås…
Tänk nu behållare Tommy, och låt oss ta Tommy Olsson. Han är inte konst. Men så – vips – kommer det en konstnär och gör Tommy till konst. Visst kan man säga att behållaren är konst, men den är inte pålitlig. Konstnären kommer igen och demonterar sin Tommyinstallation och så är “Tommy” Tommy igen. Tydligen är det något annat som är ute och går. Jag håller på att göra en exakt karta vad detta kan vara för något och preliminärt svar är: En Bermudatriangel bestående av Kant, Schlegel och Schelling. Som visade sig hållbar eftersom vi är alla befinner oss innanför den – alltjämt.
Man behöver bara resa bort ett par dagar så tar ta mig fan trollen över hela diskussionen – Lars, det är behållarna som ÄR konsten, se noga, vad skulle det annars vara? Något eteriskt som liksom svävar ovanför själva verket? I dont think so, och det är att anse som anmärkningsvärt om du faktiskt förfäktar sådant hokus pokus. Före första världskriget…eh, Nude descending a staircase är väl knappast uttalat socialkritisk, men chokladkvarnen tangerar det.
Gud finns inte. Hon är död som en sill.
“http://www.google.com/search=“ronk ronk ronk”“:http://www.google.com/search?q=%22ronk%20ronk%20ronk%22&sourceid=mozilla2&ie=utf-8&oe=utf-8
google eller sesam søk enjoy du kjære
Et google eller sesam-søk på «Anne Baech» gir ingen treff utover fire kommentarer på kunstkritikk.no så «anne baech» viser mao ikke til noe liv utover dette forumet, så hun vet vel hva hun snakker om i denne sammenhengen.
ronk ronk ronk
skaff dere et liv utenfor kunstkritikk.no
Gud är inte död han finns i Bergen, Tommy, och synnerligen i orterna runt omkring. Jag tror du underskattar Gud. I Polen kunde man inte visa Cattelans meteornedslagna påve och man har dessutom dömt en konstnär för hädelse. I det forna Jugoslavien har man haft ett religionskrig vars allra senaste offer är skulpturen av Bruce Lee i Mostar. I Spanien styr det mäktiga Opus Dei och i Italien sitter påven och bestämmer med Guds handräckning att kondomer inte får användas av katoliker. I USA har Gud Bush och den mannen har också ett visst inflytande men bara om han är följsam mot Guds tjänare.
Tron på konsten är även den att räkna med, den institutionella uppgörelsen är lika halvhjärtad som religionens sekularisering. Jag höjer lite på ögonbrynen när du säger att ”vi faktiskt kan se konsten”. Själva konsten har jag aldrig sett, bara påstående om olika behållare som skall hysa den. Den är faktiskt lika osynlig som Gud och lär så förbli.
Ävenså rycker jag till när du slänger ur dig att socialkritisk konst kommer strax före världskrig. Jag vet inte vad du tänker på före första världskriget och har svårt att se något lagbundet samband. Den politiska konsten svärmade som värst kring 1970 och då hade vi väl inget världskrig i sikte?
Jag tänker på Gud. Gud har varit död länge, och högmässan körs faktiskt som vanligt. Men jämförelsen faller platt all den stund vi faktiskt kan se konsten, oftast iaf (Så finns det dom som sett Gud också, men beskrivelserna är motsägelsefulla och knappast tillförlitliga)
Det socialkritiska har väl egentligen varit en konstant rätt länge? Mer relevant i vissa perioder än andra kanske – det tenderar att flyta upp till ytan varje gång det pågår ett världskrig. Eller straxt innan, faktiskt.
Det är kanske just denna stenhårda gallring i kanon som gör den oduglig att orientera sig efter; den stoppar faktiskt på Warhol, och han har varit död i 20 år.
Bildkonsten har sedan länge i en allt vidare spiral annekterat närliggande fält, också heavy metal. Diskursprodecent, moi? Och jag som trodde att jag i bästa fall var definierad som ett problem. Skulle jag börja relatera till mig själv som “samtida europeisk intellektuell” skulle jag ganska snabbt utvecklas till ett perfekt mobboffer. On second thought…
CATFIGHT!
Tänk på Gud Tommy. Om han försvann hur skulle det gå med högmässan? Bara att köra som vanligt? Du vill att man i sådana fall skall hålla en dörr på glänt, man vet ju aldrig. Och för allt i världen man skall inte vara kategorisk. Men precis som kristendomens gud lider av att vara överspecificerad är problemet detsamma med ”konsten finns” (om den finns).
När det socialkritiska börjar kan vara intressant att diskutera. Det är nog snart att se det historiskt. Vanskligt att vara precis, men mitt bud, 1993, utgår från den politiska Whitneybiennalen med bl a King Tapes (poliserna slår den svarte) och Venezia med socialkritiska uppåtgående konstnärer i Aperto.
Du tycker att det är ett argument för kanon i fritt fall att vi inte längre känner till Fetting och Salome? Hur många föreställer du dig kommer att stå kvar i kanon för 80-talet? Två? Eller tre? När konsten skall kanoniseras är det en mycket hård gallring, mycket hård. Jag tror inte heller det blir svårt att finna ett halvdussin kandidater från 90 och 00. Att det kan handla om projekt och koncept är väl inget hinder. Kanon är en del av konstens språk, ett referenssystem som tillsammans med en kanoniserad diskurs utgör grunden för att kunna hålla samman systemet.
Heavy Metal kan mycket väl ha varit ett mer progressivt och intressant fält än bildkonsten, men jag förstår inte vad det har med konst att göra. Det finns ständigt verksamheter som är intressantare i denna mening än bildkonsten. Anhängarna struntar i diskursen till Heavy Metal men det kan faktiskt inte du göra! Du är definierad som skall vi säga samtida europeisk intellektuell och dessutom aktiv diskursproducent.
Men för helvete Lars, om konsten är autentisk eller inte spelar väl ingen som helst roll så länge som den är där? Det blir ju bara en definitionsfråga; antingen finns vi på riktigt eller också gör vi inte det. Att bestämma sig för det ena och förfäkta sin ståndpunkt på liv och död innebär ju att man helt stänger för möjligheten av det andra, och hur intressant blir det? Och jag vill nog datera den socialkritiska diskursens inträdande på allvar något senare; 1998 cirka, men den är överhuvudtaget ganska lam fram till World Trade Center, då den plötsligt blir relevant för ett par år framåt. Kanske en god stund till. (Men den har börjat se lam ut igen)
Kanon är i fritt fall, och det är egentligen ganska lätt att argumentera för; den började falla redan på 60-talet. Har du hört något om Anselm Kiefer på sista tiden? Eller Clemente? Immendorf? Lüpertz? Hot shit för 20 år sen, men så gott som osynliga i dag. Säkert fortfarande aktiva, men långt utanför medias uppmärksamhet. Och i det perspektivet kan grunden antas vara den eskalerande personfixeringen; en konstnär är ju per i dag inte alls intressant för media pga av vad han eller hon faktiskt gör, utan mer baserat i hur intressant man är som person. Helst ska man vara lagom tillrättalagt “kontroversiell” – nästan alla konstnärer som omtalas i media beskrivs med det ordet, också jag, och du med. Efter Andy Warhol har verket så sett nästan helt försvunnit i periferin, och vad ska du då kanonisera? Big Brother-Tores blowjob på Big Brother-Kenneth i den övervakade toaletten? Men som jag sa, vi är inte i trubbel förrän den landar – och det är inte nödvändigtvis en dålig ting att den är fallande.
Det har varit perioder när Heavy Metal har varit ett mycket mer progressivt och intressant fält än bildkonsten, och det kommer alltid att vara såna perioder. Den gängse Heavy Metal-fan ger antagligen fullständigt fan i om det finns en djupdiskurs eller inte, och det gör strängt taget jag med.
Autentisk har konsten ansetts vara, det är naturligtvis inte min åsikt. Modernismen förutsätter det autentiska. Den gick förlorad med postmodernismen, men inte riktigt för det visar sig att gud fortfarande lever i konstvärldens bakgårdar. Men i stort kan det sägas att det är borta. 1993 torde vara den ungefärliga tidpunkt när vi får den socialkritiska andan som dominerande hållning i samtidskonsten. Knappast tidigare, 1992 var ett tunt år och 1994 är för sent.
“Kanon faller kontinuerligt”, var är det för snack? Den har inte alls fallit, gå till närmaste bokhandlen och se på utbudet av världskonsten. Kanon är uppbyggd historiskt och de senaste tjugo åren (och även mer än så) kan forfarande anses vara en obestämd faktor för kanon. Men det går att spekulera i kanons framtida problem, det ser onekligen besvärligt ut.
Heavy metal arkiveras inte som konstens kanon, populärmusiken saknar djupdiskurs. Djupdiskurs finns fortfarande bara för tre fält: Filosofi/vetenskap, religion och konst. I konsten kan vi visserligen urskilja musiken, men musikens kanon har inte heller förändrats. Där är det fortfarande “seriös” musik som räknas som konstmusik, den moderna seriösa musiken (som naturligtvis saknar publik – men det är ett sätt att känna igen den).
Lars, jag blir ju inte ledsen på riktigt fattar du väl, jag skojade ju bara.
Men, vi kan ju faktiskt inte utgå ifrån att konstvärlden “vill” ha något tillbaka, eller entydigt vill något som helst – som alla andra löst sammanhängande system rör det sig om ett sammelsurium av diskurser och hidden agendas. Det förekommer såklart lobbyverksamhet på flera kanter, men jag tror det stort sett är förgäves, konstvärlden är lika ute av kontroll som resten av världen. Om jag dristar mig till att anta att jag är en del av denna värld, det kan jag väl nästan inte komma ifrån att jag är, så är i alla fall inte jag speciellt intresserad av att få något som helst tillbaka av det som varit – möjligen med endantag för Buddy Holly. Och jag kan knappast vara den enda. Men menar du att konsten en gång faktiskt varit förankrad i en “autentisk identitet”? Det låter lite överraskande för att komma från ditt håll. När och var menar du att den i så fall gick förlorad? Varför just 1993?
Märk väl att jag gjorde min notering om Hirst långt innan han valdes till kung av konst, men jag lägger också märke till förskjutningen som inträffat; det har gått med en anmärkningsvärt accelererad hastighet, och det är unikt att en utövande konstnär faktiskt anses vara den mest inflytelserika aktören i det här landskapet.
Kanon faller kontinuerligt. Och arkiveringen av heavy metal är faktiskt inte mindre avancerad än samtidskonstens. On behalf of? Jag har inga problem med det, och det tror jag inte du heller har.
(I ett obevakat ögonblick kan jag ju radera Picassos signatur på Guernica och skriva dit min egen, sånt kan passera som genialt vet du)
Augiasstallet skall först, bäste herr bob, rensas ut innan jag överväger en röff blazer. Och jag är inte sliten på länge än. Vart det går? Till det bättre.
Och avhållne kollega Tommy. Om du blir ledsen för att jag raljerar lite så minns att du kallade mitt inlägg för slapstick. Men vi kan inte gå runt och bli ledsna för ett meningsutbyte under fria former.
Jag vet naturligtvis att postmodernismen som frustande ledstjärna var avskriven redan 1993. Då vände sig konsten till socialkritiken vilken hade god passform för 11 september med många nya angelägna samhällsprojekt. Men även det har gått över och nu har vi inte mycket annat än neopluralism. Vi lever ändå i post-modernismen, när den lämnades försvann konstens förankring i en egen autentisk identitet. Den vill konstvärlden ha tillbaka men den porten är lukket.
Du framhärdar i att säga att kanon har fallit. Så enkelt är det inte. Din skrivning om mästerverken visar att den i det stora hela är intakt. Det kan inte vara någon tillfällighet att du valde Damien Hirst bland dina exempel. För ett par veckor sedan listades Hirst till den mest inflytelserike i konstvärlden. Alltså “on behalf of”. Och det är ändå djärva tag eftersom vi talar om, när det gäller mästerverk, ny konst. Mästerverk är annars en konsthistorisk genre där kandidaterna legat till sig under lång tid.
Och jag menar att du har fel när du tänker dig att vi skulle jämföra våra resp mästerverkslistor som tonåringars musikfavoriter. Skillnaden ligger i att konsten har ett avancerat ARKIV och om vi skall uttala oss om detta får vi finna oss i att agera “on behalf of”.
Lars Vilks, hvor går den nitriste negasjonen din hen? Å bedrive simpel raljering med kunstens grunnleggende fallitt har vi alle forstått er din største lidenskap, og dine retoriske uppercuter treffer innimellom rett på kjakan, men nå må du vel snart bli sliten? Avreager med litt Playstation eller noe, unn deg en ny, røff blazer kanskje.
Kära kritikerkollega, och om vi ska vara noga; bildkonstnärkollega. Varför denna ovana att konsekvent använda sig av ord som “kritiker”, “konstnär”, och “konstvärlden” med ett nedlåtande tonfall som vore dom skällsord på linje med “socialbidragstagare”, “invandrare” och “McDonalds”? Det har mystifierat mig en stund var all denna förakt för en värld du så uppenbart själv är en del av egentligen bottnar i. (Detta gäller så klart också ditt ondskefulla sätt använda mina egna ord emot mig – fattar du inte att jag blir ledsen?)
Inte bara har kanon fallit; den fortsätter att falla och vi är egentligen inte i riktigt trubbel förrän den landar någonstans. Men är mästerverket något vi bara är överens om som enastående, och kan det då anses vara oberoende av kanon? Postmodernismen bekräftades och blev ögonblickligen irrelevant den 11:e september 2001; vad du tycks ha svårt att catcha upp med är att vi befinner oss i det post-postmoderna och att jag är på tok för ung för att vara modernist. Guernica är något ganska annat nu än när färgen just hade torkat. Två kanoner är alltså långt ifrån tillräckligt, och då är vi genast farligt nära ett par högstadie-elever som jämför sina tio i topp-listor över dom bästa heavy metal-banden.
Inga slapstick från min sida, bäste herr kritiker! Naturligtvis är det så att kanon aldrig kan falla. Om det sker kan kritikerna och för övrigt hela konsten packa sig iväg någon annanstans. För att göra någon som helst bedömning måste det finnas kriterier som vi är rimligt överens om. Och dessa kriterier kan egentligen bara framträda genom exempel. En del av dessa exempel kommer att kunna kallas för mer eller mindre odiskutabla; alltså där det råder den allra största enighet om kvalitet.
När du är ute på din tur med mästerverk kan det alltså inte vara en ren Tommy Olsson affär utan en Tommy Olsson on behalf of.
Den gamla konsthistoriska kanon kan utan större svårigheter ersättas med flera (men inte hur många som helst). Det går väl redan att säga att man kan ställa upp en för modernismen och en för det postmoderna/konceptuella.
Alltid de snabba lösningarnas man. Det kan faktiskt kännas rätt andra platser också, förutsatt att man är kapabel att känna något alls vill säga. Dom exempel jag hänvisat till är ju inte nödvändigtvis mästerverk alls; frågan är ju snarare om något sådant överhuvudtaget finns. Eller om vi har ett syfte med att låta det finnas. Och om du har en definition som befinner sig aldrig så lite ovanför din nu ganska tradiga slapstick så är det hög tid att du kommer med den, eller erkänner dig lika förvirrad som resten av oss. Det är okay vet du, det är inte farligt att ha fel jag har det flera gånger om dagen; det är mycket mycket farligare att ha rätt.
Jag förstår att du inte har tid att harva färdigt med vad som kan vara ett mästerverk. För att spara tid ger jag ett enkelt bud på vad som är ett mästerverk:
Ett mästerverk konstitueras när konstvärlden talar genom en av dess representanter. Upplevelsen och handlingen underlättas avsevärt genom att jobbet redan är gjort och det rör sig enbart om att bekräfta att det känns rätt – ned mellan skulderbladen.
Beklagar, tsktsk, men internet är gränslöst så det skulle inte hjälpa; jag tror Lars redan är på andra sidan gränsen; ja, vilken gräns som helst faktiskt.
Lars, jag bortser väl från ditt utbrott av alzheimer då; men jag gör ju faktiskt redan i texten reda för min hjälplöshet i förhållande till ämnet och motsäger mig själv helt uppenbart, så att påpeka detta blir lite som att ringa Dagbladet för at det regnar i Bergen.
Salo är ett mästerverk, men det är enligt min mening inte Pasolinis bästa film. Exakt vad som gör den till ett mästerverk vet jag inte, men jag känner det liksom i ryggen – rätt nedanför skulderbladen; den är helt enkelt perfekt, ända ned till den sista tuggan skit. Men vad mina våta drömmar angår kretsar dom stort sett runt något helt annat.
För övrigt misstänker jag att kanon HAR fallit; ändå ligger det irriterande många saker runt omkring som lyser med mästerverkets skimmer. Ska vi bara ignorera det? Jag är den förste att erkänna att jag misslyckats här, men det finns också fler sätt att misslyckas på, och jag ser ingen anledning till att påstå att mitt ord är lag och den definitva slutsatsen, varken i det här eller något annat fall. Skulle man bli så kissnödig inför ett eventuellt misslyckande bodde vi fortfarande i grottor och skulle aldrig komma på tanken att debattera vad som utgör ett mästerverk. Visst, jag kunde absolut harvat vidare tills jag kom fram till något tvärsäkert och slutgiltigt, men det skulle ta sån förbannad tid. Det går mycket fortare på det här viset.
Nå begynner jeg snart å lure på om vi må sende en av dere tilbake over grensen
Vad är ett mästerverk?
Skulle inte Tommy (och jag beklagar mycket djupt att jag i hastigheten skrev ditt namn fel, jag hade tidigare läst en kritik av Thomas Olsson i Svenska Dagbladet. Lustigt nog kom jag på att jag skrivit fel när jag steg upp i morse. Hupp, tänkte jag, nu blir han irriterad ty intet är så nonchalant som att felskriva namn. Om detta kan jag bara be om tillgift!
Jag väntar fortfarande på att du skulle kunna säga något om vad som gör ett mästerverk till ett mästerverk och om du har kommit fram till om det finns mästerverk eller det bara handlar om dina egna våta drömmar i något pressat känsloläge.
Detta var faktiskt en ganska rörig Lennart Vilks också, så jag vet inte helt vad jag ska svara, eller om.
Är det inte en ovanligt rörig Thomas Olsson?
Jag har svårt att bli klok på vad du är ute efter med att skriva om mästerverk. Du ställer först frågan om det finns mästerverk eller om det bara är dina personliga favoriter. Lite senare undrar du om “man” behöver mästerverk. Är denne “man” också Thomas Olsson. När du drar i Pasolini är du plötsligt klar över att Salo är ett mästerverk. Om du nu inte menar att det är Pasolinis bästa film.
Kenneth Clark skrev en bok “What is a masterpiece?” och det är visserligen ingen höjdare men han säger i varje fall att mästerverk är något man är enig om. Du är lite inne på det också i inledningen.
Det är många bud men framför allt tycks du skriva om Thomas Olssons tillstånd och hur han känner inför uppgiften att möta möjliga mästerverk alternativt om det finns något sådant.
Jag tror inte det är nödvändigt att krångla med så många känslosvall och hågkomster med och inför eventuella mästerverk. Mästerverket hör samman med idén om den konsthistoriska kanon. En sådan är en sammanställning som skall bestå av de allra bästa konstverken, paradigmexempel på god konst på vilka man inte kan tvivla. Och de allra bästa av de bästa får beteckningen “mästerverk”. Eftersom berättelsen om mästerverken dras om och om igen och blir alltmer historiskt självklar är det inte egendomligt att konstvärlden tror på Stora Verk. Förutsättningen är att de blir tillräckligt gamla. Clark tänkte sig att mästerverk också hade avsevärd storlek, därför kom inte van Delft med i hans bok. Delft kom för övrigt in sent i sammanhanget och det kan kanske ge en ledtråd om att hela uppfattningen är en överenskommelse.
Din text som förtvivlat och utan större framgång försöker närma sig mästerverket är på ett sätt ett försök att skriva dig samman med konstvärlden. Konstvärlden anser (åtminstone i stora drag) att det fortfarande finns mästerverk. Alltså finns det. Sedan är frågan om konstvärlden har något annat att åberopa än gammal vana.
Man kan fundera på vad som skulle vara den utlösande faktorn i mästerverket. Du kan inte låta bli att dra fram Picassos Guernica. Skulle den vara bra i sig eller är den helt enkelt berömd för att vara en fusion av kubisten, den medieintressante Artisten och den fullständigt korrekta protesten mot bombningen i Baskien. Min gamle professor i konsthistoria menade att om man forslade Guernica till yttre Mongoliet skulle betraktarnas ögon fyllas med tårar.
Den dagen kanon faller, faller mästerverken och blir vad de kanske skall vara: bilder utan helighet, historiska reliker, turistfällor.
Kära fan, det glädjer mig att du uppskattar det språk jag växte upp med och som jag finner minst problematiskt att nyttja, men detta är ett redaktionellt beslut utanför min kontroll. Sorry, jag tvingas hänvisa till han Nergaard i detta hära spørsmålet. Men jag är inte omöjlig, för en svensk version, maila mig på [email]phuqphaze@hotmail.com[/email]
Kjære Tommy Olsson,
kan du ikke skrive på svensk igjen?