«Det var inte Stalin som byggde det», ropar en lokal medverkande i konstnären Jonas Staals symposium Transunions, som äger rum i Warszawas enorma kulturpalats, en av Europas högsta byggnader som Sovjetunionen «skänkte» till Polen strax efter kriget. Uttalandet påminner om den splittring mellan extremkonservatism och liberalism som idag präglar de flesta forna socialistiska stater. Staal har samlat filosofer och aktivister i designade möblemang för en formaliserad fantasi om det gemensamma. Arrangemanget är det sista av fyra under den första upplagan av Warszawabiennalen, som vill «organisera framtiden» genom en mängd aktiviteter runt om i staden.
Schemat hålls till punkt och pricka, tills dess att det oplanerade uppstår. Talarlistan bryts, de specialtillverkade borden avlägsnas och vi lämnas lösryckta i den stora salen. Flera deltagare är ovana vid att möta nuet så handgripligen, och tystnar i ren förvirring. Bit för bit uppenbaras den framtid som bara äger rum då flera «nu» sammanfaller. Det är en framtid som vi inte vet så mycket om, men den är i alla fall delad.
Kanske är det också så biennalen är tänkt att fungera. Med hundratals medverkande flätas lokal pedagogik samman med internationella utopier. Syftet är att med utgångspunkt i konstens distribution också omförhandla samhällets ordning. Huruvida det är en vacker gest eller en reell början på något återstår att se, men när stadens POLIN-kör sjunger stycket Relationships and Dependencies (2019), komponerat av körledaren Zorka Wollny, påminns jag om att «lyssnande» är 2019 års välförtjänta buzzword. På var sin sida av det skyltfönster som frontar biennalens huvudbyggnad –en större butikslokal i centrum – sjunger den tvådelade kören utan att sångarna kan höra varandras stämmor, de kan bara tyda läpparna genom fönstret. Vi som lyssnar hör ingen melodi, utan en allians i arbete.
