Från golv till tak står tre rader med vita plasthinkar som funkar som rumsavdelare och skär galleriet i tre delar. Ändå framstår Index omöjligt nog som större än någonsin. Madeleine Anderssons omslutande jätteinstallation 10K Virgin Brains (2024) ser ut som något från tv-serien Breaking Bad – kriminellt och kliniskt. Det känns som den lilla konsthallen har omvandlats till en totalskum lagerlokal eller hemmabyggt källarlaboratorium. Bland de symmetriska raderna har blonda eller brunetta löshårstestar klämts mellan locket och själva hinken, och hotar med tanken att vi står i ett sterilförvar av kroppslösa huvuden.
Och visst är det något åt det hållet: verket är nämligen en replika av en av världens största samlingar av jungfruhjärnor, alltså hjärnor med psykiatriska diagnoser som aldrig medicinerats. Samlingen byggdes upp av psykiatrikern Erik Strömgren vid Risskovs psykiatriska sjukhus i Århus, där han 1945–1982 på mer eller mindre suspekta sätt samlade hjärnor i syfte att undersöka biologiska grunder för psykisk sjukdom. Idag finns samlingen i Odense, där den fortsatt väcker etisk debatt. Vad gör man med tiotusen samtyckeslösa, slocknade, sinnesförvirrade fettklumpar?
Madeleine Anderssons tog sin masterexamen från Det Kongelige Danske Kunstakademi 2022, och detta är hennes första solouställning i Stockholm sedan kandidatexamen på Konstfack. SHOCK VALUE på Index är andra delen av tre i en utställningsserie som görs i samarbete med två andra nordiska institutioner. Den första delen, med titeln Degenerative Knowledge Production, visades i slutet av förra året på Overgaden i Köpenhamn och under 2025 visas sista delen på Kunsthall Trondheim.
Det som fick bre ut sig över Overgadens stora utställningsytor har här klämts ihop till en mer kompakt utställning. Redan i den trånga trappan upp i lokalen sitter en liten skärm som visar filmen Bataille’s Flies (2024) med en fluga som helt plötsligt tappar huvudet, men ändå fortsätter surra irriterande, «bz-bz-bz», som ett sätt att envist påminna oss om att det finns handling bortom förnuftet. Som hos George Bataille framstår det avhuggna huvudet som en symbol för motståndet mot det rationella och hierarkiska.
Rakt fram står verket Ding-dong-daddy (2024) som istället har tappat kroppen: två välmanikyrerade händer som håller var sin svart läderportfölj. Bakom dem, två likkisteformade burar i trä med primärgula och -röda kulor trädda på ramen. Skulpturen Knock-knock (2024) ser ut som ett tortyrredskap korsat med en kulram av det slag som används för att lära barn räkna. Anderssons objekt ser ut att vara gjorda i en fabrik, och gömmer hantverket bakom stiliga sömmar, perfekt raka linjer och material och former vi är vana att se snurra runt i det kapitalistiska kretsloppet. Trots det är det hela tiden något som skevar, och objekten skapar med sina felfria former ett slags post-industriell surrealism, där även det absurda och mentalt urblåsta har en plats på produktionsanläggningens löpband.
Utställningen kulminerar i videon Degenerative Knowledge Production (2024) längst in i rummet. Internetvideor på hjärnor som mosas, undersöks eller slickas på, går som ett bildcollage över en spekulativ redogörelse av hjärnan som historiskt fenomen, skriven tillsammans med filosofen Thomas Moynihan. Bilderna är online-dumma och roliga, som när en bodybuilder sveper tio råa ägg och en rå hjärna («for the gains»), eller abjekta, som när man får se en hjärna som förmultnar – bokstavlig «brain rot» med maskar och allt – uppsnabbat över några sekunder.
Berättelsen känns som att höra en halverfaren tonåring läsa en akademisk uppsats. Ibland är det dråpligt, som en ironisk pseudo-dokumentär till dumhetens ära som man hade kunnat hitta på YouTube. Ibland blir det bara torrt och lite väl redovisande – en aning för duktigt. Framförallt är det långt, för långt. Trots två sittningar kan jag inte ta mig hela vägen till slutet utan att få huvudvärk och känna mig totalt hjärndöd.
Samtidigt ligger utställningens behållning i att den leker med mina sinnen och gör mig uppmärksam på mitt eget hjärnorgans bristande kapaciteter. Från där jag sitter, på en parkbänk framför en jätteskärm, matad med bild efter bild, och begrepp efter begrepp, hör jag fortfarande den huvudlösa flugan surra i bakgrunden. Alla intryck drar min uppmärksamhet åt olika håll tills bara en geggig liten klump finns kvar bakom pannan. Det hela fungerar som ett experiment där jag blir den kropp som ska infogas där den saknas i verken, och mitt medvetande blir en del av den fenomenologiska erfarenheten att vandra runt bland ljud, bilder och föremål som leker med skala och intensitet på olika vis beroende på var jag befinner mig i rummet.
Konsthallen vänder sig däremot emot premissen om allkonstverket genom att störa installationen med sina permanenta inredningar och stökiga kontor på ett rätt irriterande sätt. Rakt till höger om det lilla flugverket hänger en helt onödig och knögglig hög med affischer, som man magiskt måste titta förbi för att den inte ska bli en del av verket. Kontoret och en vagn med böcker verkar konstnären ha försökt gömma bakom ett par hinkar längst till höger i rummet. Ändå har en del av utställningen hängts där inne. På väggarna sitter handskar som sträcker sig ut ur väggen, som om rummet självt var en sluten behållare – en laboratorieliknande låda av sådant vi, passande nog, inte får, vill eller bör röra vid.
I den artificiell intelligensens tidevarv blir det tydligt hur mycket av vår egen mänsklighet som inte låter sig reduceras till en tänkande maskin. För det är inte de historiska referenserna eller den vetenskapliga förankringen som gör Anderssons verk intressanta, utan hur de lyckas förskjuta vår förståelse av hjärnan – från en symbol för intelligens till ett kroppsligt, begränsat, ineffektivt och kännande organ, som gärna låter sig manipuleras av attraktiva algoritmer. Som starkast är utställningen när jag helt omsluts i mitt eget mänskliga medvetande – ett som inte definieras av en unikt brilliant tankeförmåga utan av potentialen att bete sig helt idiotiskt och ändå kunna skratta åt det. När jag vimmelkantig stapplar därifrån är det med den turbulenta känslan av att vara dum-dum tillsammans med «makes you think»-memen som snurrar runt i mitt huvud. Eller som de säger i filmen: «Trillions are spent on trying to argument the smarts, yet no one can define what it truly means to be stupid».
