Kungliga konsthögskolans examensutställningar har på senare år utlokaliserats från Konstakademin till olika tillfälliga lokaler: en före detta skolbyggnad i stadens utkanter, en tom butikslokal i centrum och nu den gamla postterminalen Tomteboda i Solna, som utrymdes efter avregleringen av Posten kring millennieskiftet. Den överflödiga byggnaden står idag som ännu ett monument över välfärdssamhällets nedmontering. Tomteboda nämns dessutom som en möjlig undervisningslokal för konsthögskolan, som kan blir tvungen att flytta som följd av eskalerande marknadshyror. Istället för staten skulle skolan få ett amerikanskt riskkapitalbolag som hyresvärd.
Något som ytterligare pekar på den ambivalens som präglar konsthögskolan idag är att alla avgångsstudenter visas i en gemensam utställning, utan titel eller tematik. Istället har de två katalogerna Clusterfuck och Back to Me publicerats i anslutning till bachelor- respektive masterstudenternas avgångsprojekt. I ett 8000 kvadratmeter stort rum med en ansenlig takhöjd blandas dessa med projekt- och postmasterkurser. De drygt femtio konstnärskapen är fritt placerade efter egna behov och medier, vilket resulterar i en svåröverskådlig utställning på vad som påminner om ett mässgolv.
Det är förstås ingen enkel uppgift att ta sig an de enorma lokalerna i vad som är en av landets största enskilda byggnader med en total yta på över 100 000 kvadratmeter. Ändå kvarstår frågan om hela rummet måste fyllas? Trots konstruerade väggar som delar golvet i partier så tenderar den frihet som studenterna har fått i val av yta och utrymme att helt bero på medium. Måleri och smärre verk dränks i det estetiska sorlet, medan installationer som konstruerar sina egna rum och temporaliteter får ett övertag i denna riskabelt riktningslösa konstellation samtidskultur.
Vid sidan av studenter från postmasterkursen ”Critical Habitats” är det inte heller någon av som på allvar har tagit sin an frågan om det rumsliga överflödet. Möjligen kommer ointresset för platsens politiska och historiska förutsättningar efter en tid av stark arkivorientering i konsten, men troligtvis beror det på att studenterna informerades i sent skede om lokalerna. Oavsett bakgrund resulterar närvaron på Tomteboda känslan av ett ofrivillig fall ner i postfordismens efterskälvande krater. «Masterklassen 2017 består av 24 konstnärer, som alla mer eller mindre har praktiker med utgångspunkt från jaget», skriver utställningsproducenten Alida Ivanov i Back to Me. Men mitt intryck är snarare att individualiteten är given, och att merparten av verken mer eller mindre uttryckligen förhandlar med ett tillstånd där idén om det kollektiva anses tillhöra det förflutna.
Hos masterstudenten Petra Hultman finner besökaren en rak och koncis installation bestående av en meterhög mur av 300 nyckelskåp och ett tiotal pyramidformade högar av textilt handarbete. Hantverksföremålen är utförda av konstnärens farföräldrar och vittnar om de rörelser som kvarstod i deras kroppar även efter pensionen, då de fortsatte att arbeta 8–17 varje dag, inklusive lunch- och kaffepaus. Samma ihåliga koreografier går att se i Arbete i hemmet (2017), en vägg med ett nittiotal rutor som visar omkring 150 loopade sekvenser från så kallade «Husmors Filmer» – instruktionsfilmer för hemarbete från femtiotalets statliga institutioner. Det som framträder i verket är den ofrivilliga rytm som också går att hitta hos en samtida frilansande diversearbetare. På så vis synliggör Hultman den faktor som sammanför fordistiskt och postfordistiskt arbete: det ändlösa. Arbetet är lika långt som livet, oavsett om det äger rum vid det löpande bandet eller inboxen.
En annan masterstudent, Theresa Traore Dahlberg, har i installationen Copper and Cotton (2017) låtit sammanfoga felproducerade kretskort i koppar till en hög, smal vägg. Framför väggen har hon placerat en handfull sländor med råspunnen bomull av kvinnor som sedan de anklagats för häxeri har gått samman som bomullsproducenter. En kvinna helt utan medsystrar går däremot att finna hennes videoverk The Ambassador’s Wife (2017), ett porträtt av en ambassadörs hustru i Burkina Faso som trots positionens paradoxala gränslöshet har ett ytterst begränsat handlingsutrymme, som kvinna. Det är en ensam karaktär som betraktaren möter. Det framgår tidigt att sången är hennes främsta länk till andra människor, och särskilt till andra kvinnor. Bomullens kollektiva grogrund hos de häxerianklagade ersätts här av rösten, vars åhörare utgör en tillfällig gemenskap som kvinnan annars saknar.
Bachelorstudenten Fathia Mohidins New Geometries (2017) visar en steril videoinstallation i vilken svarta kvinnor talar om sin relation till träning. Med tre monitorer monterade på ett cirka femton kvadratmeter stort gymgolv, bygger Mohidin ett eget rum där betraktaren istället för att sitta på en bänk eller stol hänvisas till en pilatesboll. I klipp mellan elitidrottare och fritidstränare undviks kroppspolitiska återvändsgränder med ord som «jag tränar för att kunna bära min egen kropp därute» och «denna kropp fungerar och den är min». Den identitetspolitiskt grundade exkluderingen hos Traore Dahlberg möter här sin motpol i form av den tränade kroppens autonomi.
Bortom det sociala tar måleriet en framträdande plats i utställningen. Främst i ledet står Fredrik Roos-stipendiaten Oskar Hult (MFA), som tar sig an den flagnande byggnaden genom ett dovt måleri, underfundigt distribuerat på utsidan av ett av de stora cylinderformade trapphusen. Här faller det sig högst naturligt att en blek fläck bakom en saknad skylt sätts i samtal med en målning, eftersom Hult använder sig av samma förflyttning i själva måleriet, där lappar och glapp – materiella såväl som tidsliga – visar på ett nytt och intressant grepp i det abstrakta måleriets neo-skulpturala era.
Till skillnad från Hults väl valda disposition flyter masterstudenten Ludmila Hrachovinovs verk fritt i utställningen och översköljs av visuellt och akustiskt läckage från det överfyllda rummet. Att Hrachovinova väljer yogamattor att ligga på under de vinklade målningarna som gungar fritt i fiskelinor resulterar i en långt mer intressant kommentar till samtida kroppsideal, än hos många av de unga konstnärer som idag tycks mena att strävan efter såväl autonomi som emancipation har tjänat ut sin roll. Här kan nämnas bachelorstudenten Aron Skoog, som med performance- och installationsprojektet Beautiful Human Mall (2014–17) har regisserat ett tomt samtal om hudvård mellan tre unga kvinnor. Samtalet uppförs vid ett fåtal tillfällen under utställningsperioden, men Skoogs installation kommer i själva verket bättre till sin rätt när performancen inte pågår. Då kvarstår en tom scen som placerar sig i ett ekonomiskt gränsland mellan vardagsrum, skyltfönster och omklädningsrum.
Bredvid Skoog har masterstudenten Pelerin Brodrej placerat en halv oval av jord omgärdad av en likformig projektionsduk för tre videor som visar hennes försök att närma sig sin fars kurdiska ursprung. Bilderna visar videoklipp över kurdiska kvinnohjältar, samt de föremål med vilka konstnären och hennes släkt för ett ögonblick ingår i samma historia. Titeln Tell me how to make kutilk (2017) – den persiska maträtt som betraktaren hör Brodrej den äldre berätta om över telefon – tar sig bäst uttryck i det hastigt nedskrivna recept som har placerats på jordtäcket bakom den sida av projektionen som betraktaren först möter.
En undflyende aktör är masterstudenten Josefina Malmegård, vars diskret installerade videoverk låter det hos katter och hundar vanliga fenomenet «turning behaviour» diskuteras och utföras av människor. Beteendet visar hur en individ rör sig ett varv för att kontrollera sin omgivning innan den lägger sig i vila, vilket Malmegård applicerar på möjligheten till trygghet i offentliga rum. Precis som många andra verk i utställningen kvarstår här skuggan av det gemensamma, där omgivningen kan vara ett lika stort hot som en tillflykt. Om studenterna «utgår från jaget» så är det ofta för att synliggöra multipla resonanser hos subjektet som tillhör flera grupper. Här möter posthumanistiskt inspirerade synsätt frågan om konstens nödvändighet i den postpolitiska samtiden. Merparten av konstnärerna pekar på hur individens fragmentering kan lägga grunden för nya gemenskaper bortom det egna «jaget». Precis som i körsången i The Ambassador’s Wife så ljuder individens röst aldrig med en stämma.
