I Carl Eldhs ateljémuseum har strängar av färg smugit sig in bland all vit gips och sten. Ibland svävande, ibland direkt på golvet återfinns Bella Runes verk, man får titta noggrant för att inte gå miste om något. För trots den begränsade ytan lyckas utställningen visa på Runes bredd som konstnär. Här finns skulpturer i macramé, metall och mohair, 3-D-printade objekt i plast, och augmented reality i form av avhuggna skulpturarmar som dyker upp om vi riktar mobilen mot trädgården efter att ha laddat hem appen Bella Runes portal.
I denna ateljémiljö från 1918–1919 förstärks de eteriska, nästan andliga egenskaperna hos Runes hängande skulpturer i mohair som färgats för hand med olika smaker av Kool Aid, överstrykningspennor eller hushållskryddor. Särskilt i den del av muséet som kallas Rotundan är det som att bevittna en uppenbarelse, långt mer biblisk än Sci-fi. Kanske är det mötet mellan det frysta rummet, bevarat exakt som det såg ut under Carl Eldhs (1873–1954) levnad, som så perfekt fångar associationerna titeln Skendöd ger upphov till.
Resultatet är enstående, så vackert, så rörande! Kontrasten mellan Carl Eldhs tunga skulpturer, och Runes tunna, nästan transparenta trådar blir en sinnlig upplevelse som både lyfter fram nya kvalitéer i verken, och synliggör sådana som funnits där hela tiden. I dessa dystra tider är det en ynnest att få betrakta.
Men det finns också verkligt nya möten här. Armarna från en förstudie till Eldhs muskulösa Strindbergmonument Titanen (1942) återkommer i de nya verk som gjorts för utställningen. Deras styrka sätts på prov, mäts mot gummisnoddar i den invecklat vackra skulpturen Petite Titan in Tension – Inferno (2020); invecklad då den verkar trotsa gravitationen och bära med sig hotet om en framtida kollaps. De vita armarna återvänder i miniformat i en monter, lika lätt att missa som att glädjas åt när man får syn på konstnären själv i en perfekt 3D-scannad minatyrfigur; ibland hållandes den stora armen, ibland med huvudet kapat på hälften.
Men det är i installationen som gett utställningen dess namn som upplevelsen når sin höjdpunkt. Där speglas de avhuggna armarna i en glasskiva, och antar på så vis formen av ett hologram, svävande i en evig loop, vilket förvandlar det klassicistiska idealet till något futuristiskt flippat. Samtidigt finns här en skör och undflyende skönhet som när den på detta vis avkläs sin styrka blir oemotståndlig. Som en hägring framträder den, omöjlig att komma verkligt nära, omöjlig att gripa tag i. Och därmed lika omöjlig att stirra sig mätt på.
Installationen sammanfattar utställningens styrka, och fångar essensen i Runes arbete. Det handlar om den inbyggda spänningen som gör hennes skulpturer så kraftfulla, som uppmärksammar betraktaren på en slags balansakt, ett intrikat system som flätar eller väver samman alla dessa element. Det är denna inneboende spänning som här ges fysisk form.
