Daniel Knorrs utställning är ett samarbete mellan Färgfabriken, som återinvigs efter en period i träda, och Rumänska Kulturinstitutet, som på senare år blivit en tongivande utställningsplats för samtida konst i Stockholm.
På Rumänska visas en ny version av det pågående projektet Artist Books, där Knorr samlar skräp i olika städer och pressar samman detta i ett slags herbarium som också blir ett porträtt av den stad där arbetet utförs. På Färgfabriken har han låtit framställa repliker av den gamla industrilokalens gjutjärnspelare och fogat in dem mellan originalen. Ju längre in man kommer desto tätare står pelarna, för att längst in i rummet bilda en närmast ogenomtränglig mur. Dessutom presenteras en ny variant av verket 1m3 of Freedom som går ut på att staten avsäger sig ägandet till en kubikmeter luft, i det här fallet ovanför Sergels Torg, som därmed «får samma legala status som universum, solen, månen eller planeterna…»
Knorrs arbete sägs aktualisera den fysiska insats som krävs för att genomföra en konstnärlig idé: skräpböckerna distribueras tillsammans med en DVD som dokumenterar deras tillkomst. På Färgfabriken riktas blicken, inte så mycket mot upplevelsen av rummet, som mot det arbete som måste ha krävts för att genomföra projektet. Men att Knorr skulle presentera någon särskilt spännande idé kring konstnärligt arbete har jag svårt att se. Om hans verk från 90-talet är oslipade och potentiellt intressanta – en snögubbe av sten på en strand i Nice (Bonhomme, 1998) – har han på senare år blivit en leverantör av ett slags konstnärliga standardlösningar: för Berlin Biennalen 2008 lät han 58 flaggor från tyska studentföreningar löpa som ett band längs fasaden på Neue Nationalgalerie (Nationalgalerie, 2008). I Warzawa lät han en av stadens byggnader från kommunisttiden tändas och släckas när han själv gick till sängs eller vaknade oavsett var han befann sig i världen (Awake Asleep, 2008–).
I en intervju inför utställningen i Stockholm menar Knorr att han inte tror att «konsten kan förändra något – den är en spegling av samhället», och pekar därmed på problemet med sin egen praktik: ett totalt underordnande av konsten under det sociala innebär också en förlorad möjlighet att producera det oväntade. Och en konst utan ambition att vårda denna möjlighet kommer inte att göra annat än att bekräfta vad vi redan vet eller tror oss veta.
Jag återvänder till Dáiddagirji – som Stockholmsversionen av Artist Books heter (på samiska) – i hopp om att verket ska erbjuda något mer än en kommentar till sin egen sorgliga belägenhet. Det är en helt vit bok på ett hundratal sidor med olika inplacerade föremål: en fjäder, ett gammalt kvitto, en hopknycklad snusdosa. Allt sammanpressat så hårt att varje föremål får en spöklik närvaro både före och efter det uppslag där det faktiskt uppträder. Ett försvar för de obetydliga tingens emfatiska närvaro? Ett motstånd mot den vardagliga erfarenhetens utplånande i dagens urbana miljöer?
Ett högst teoretiskt engagemang, i så fall, som inte kommer till uttryck i verkets form – som får beskrivas som en tom behållare för en, ärligt talat, inte särskilt originell idé. Och då är det ändå intressantare att umgås med själva idén än att faktiskt bläddra i boken.
