Den 38:e breddgraden skär genom den danska konstnären Jane Jin Kaisens utställning på Inter Arts Center i Malmö. Utgångspunkten är den koreanska halvöns komplexa historia och geopolitik, och de två projekt som ingår i Of Specters – Or Returns återbesöker traumatiska händelser efter landets delning efter andra världskriget. Kaisen, som är född i Sydkorea, tänker sig konstnären-som-historiker från en position bortom denna värld. «Vad», frågar dessa verk, «skulle det betyda att närma sig minnets politik från spökenas perspektiv?»
Inter Arts Center är en interdisciplinär plattform för konstnärlig forskning, och en del av Konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet. Det är en lämplig miljö för Kaisen, som för närvarande är doktorand vid Det Kongelige Danske Kunstakademi / Københavns Universitet. Utställningen är uppdelad mellan två rum på vardera sidan om hissen på tredje våningen, och presenterar både nyligen färdigställda verk och en serie som är under arbete.
Of Specters – Or Returns (2015) består av flera komponenter – inklusive fotografier, video och ljudinspelningar – och dokumenterar en resa genom Koreas avmilitariserade zon som Kaisen företog i maj förra året. Hon reste som del av en internationell delegation med kvinnliga aktivister, med kravet att ett permanent fredsfördrag ska ersätta den vapenvila som avslutade Koreakriget 1953. I den bortre delen av utställningsrummet har en serie bilder från resan monterats i en låda med rött ljus, där de har placerats bredvid fotografier tagna av den danska journalisten Kate Fleron 1951. Ställda mot Flerons fotografier, som togs då Women’s International Democratic Foundation utredde Sydkoreas anti-kommunistiska president Syngman Rhee för krigsbrott, så antyder Kaisens bilder en märklig kontinuitet – en hemsökelse, kanske – mellan det förflutna och nutiden. Men trots att dessa fotografier pekar mot förbisedda historier och kollektiva minnes- och protestaktioner, så undanhåller de vad som skulle tillfredsställa den dokumentära eller etnografiska blicken. Det vill säga, skådespel, information.
Utdrag ur Kaisens anteckningar gjorda i och omkring den avmilitariserade zonen tonar in och ut på två platta skärmar placerade i den motsatta delen av rummet. En beskriver ett «rött filter» som hindrar henne från att se saker tydligt. En annan hur anti-kommunistiska strömningar har begränsat historieskrivningen kring både Korea-kriget och kvinnorörelsen. På en mp3-spelare intill kan höras ett samtal med Derridas engelska översättare, Peggy Kamuf, om Marx spöken, i vilket Kaisen noterar att spöken kräver rättvisa.
På andra sidan korridoren, installerad i Inter Arts Centers Vita Rum, visas det sju-kanaliga videoverket Reiterations of Dissent (2011–15). Likt Of Specters – Or Returns så följer denna sekvens av loopade videos en serie händelser som tog sin början den 3 april, 1948, på Jejudo, en ö söder om dagens Sydkorea. Händelsen på Jeju – som även omnämns som Jeju-upproret, Jeju-massakern eller helt enkelt 4.3 – var en USA-stödd militär aktion riktad mot medlemmarna av det Sydkoreanska arbetarpartiet, som resulterade i att uppskattningsvis 30.000–50.000 av öns civila invånare dödades, samt att ännu fler tvingades på flykt. Vad som verkligen hände på Jeju är än idag omstritt, delvis beroende på djupa ideologiska klyftor på ön, samt att det i över sex decennier tystades ner av staten.
För att återkalla de alternativa berättelserna kring 3 april-massakern, så inkorporerar Reiterations of Dissent en rad element – dikter, vittnesmål, arkivmaterial och originalfotografier – som del av sin mångskiftande form. När en röst beskriver den invecklade politiken kring att namnge det som ägde rum, så projiceras en sekvens från 2006 där den dåvarande presidenten Roh Moo-hyun ber om ursäkt för massakern, parallellt med scener där arbetare gräver upp en massgrav. Annorstädes spelas arkivmaterial från en amerikansk propagandafilm upp bredvid en skärm som visar bygget av den kontroversiella flottbasen på Jeju. Liknande oroande sammanställningar är återkommande. Och i en video som visar en ceremoni där en shaman kanaliserar de dödas röster, berättas också att «för det mesta så talar spökena inte, de visar bara sina kroppar.»
I «Against Representation» hävdar konsthistorikern David Joselit att research-baserade praktiker tenderar att förlita sig på en «starkt motiverad» ekvivalens mellan ett konstverks substrat och bilderna det producerar – en närhetsrelation mellan det betecknande och det betecknade som möjliggör för representation att äga rum. Kaisens arbete verkar däremot ha en inekvivalens som utgångspunkt. Samtidigt som de antyder det omöjliga i att representera händelsen, så argumenterar projekten i Of Specters – Or Returns för det nödvändiga i att spela in och arkivera dess effekter – vad Joselit kanske skulle beskriva som dess «ekonomi av bilder». Den smärtsamma och omtvistade Koreanska historien speglas i dödläget mellan språk och erfarenhet, bild och händelse. Kaisens verk är spöken i den mån de vill visa något. De för en tystnadens politik. Vissa saker kan inte sägas.
