Palais de Tokyo lyckas inte blåsa liv i den förr så heta romansen mellan amerikansk konst och fransk teori.
Kungliga konsthögskolans avgångsstudenter kämpar för konstens egenvärde.
David Hockneys retrospektiv är en oemotståndlig hyllning till konsten och livet.
Centre Pompidous jubileumsutställning påminner oss om vikten av en konst som ger sig hän åt eros.
Kan samtidskonsten botas med kollektiv psykoterapi? Palais de Tokyo tar institutionskritiken till en ny nivå.
Den norska konstnären Anna-Eva Bergmans stora retrospektiv i Paris liknar inget annat.
Europa rustar för krig, Paris för Olympiska spelen 2024. Cyprien Gaillard fångar det stupida och sublima i vår allt mer tragiska, komiska och obegripliga värld.
Lyonbiennalen är en välbekant mix av surrealism, välgjorda animationer och arkivfynd. Är en bekväm utsikt mot undergången allt konsten har att erbjuda?
– Jag är emot vertikalitet, säger den franska filosofen Catherine Malabou.
På Documenta 15 står nätverkandet i centrum.
Ulla Rosen Winbladh Culiolis märkliga alster visas för första gången någonsin i Paris.
En ny bok med hans samlade texter blundar för hans roll som förkämpe för en ohållbar blockbusterkultur.
Utstilling om makt og undertrykkelse på Tromsø Kunstforening sitrer av smittende fysisk ubehag.
Hvem tager ansvaret på sig, når verden synes at løbe amok? Kåre Frang tegner et præcist portræt af tidens flossede nervesystemer.
2026 framstår Isa Genzkens assemblage som uppriktigt vackra ikoner. Skönheten blir något att hålla fast vid när världen inte längre kan greppas.
– Det är lättare att få syn på det mänskliga i USA, för folk är så jävla utlämnade, säger Tova Mozard, vars film om Hollywoodstatisten Russ har premiär imorgon.
