Under titeln Sleep Walk sammanför Galleri Nordenhake nya verk av kanadensiska Tamara Henderson och svenske Alfred Boman. Hendersons målningar och skulpturer och Bomans målningar är jämnt fördelade i galleriets tre rum, med den surrande 16mm projektorn som visar Hendersons film Gliding in on a Shrimp Sandwich (2014) som utställningens nav.
Tamara Henderson har ägnat en stor del av sitt konstnärskap åt drömmen och drömnära tillstånd. Sedan 2011 har hon till exempel arbetat med att formge möbler som hon föreställt sig under hypnos. Gliding in on a Shrimp Sandwich (2014) skildrar med glidande handhållen kamera en interiör i ett slags drömsekvens. En målning på en handuk lyfts med rinnande färger ur ett vattenbad, och släpas över golvet mot en halvliggande gipsfigur med arkaisk huvudbonad. Klipp. Kameran zoomar ut, och svänger mot en marmormönstrad vilstol. En kvinna väntar och leder oss förbi ett soffbord med två ljus och en kopp. Bordet och gardinerna bakom har samma mönster som stolen. Kameran stannar framför en blå tygvägg med tvärsittande dragkedja. Klipp. Dragkedjan öppnas av en osynlig hand. En skulptur med ett böjt lysrör, och vajande skulpturelement gjorda av lysrörsarmaturers rutgaller, kastar skuggor mot en persikofärgad vägg. Och så vidare, tills det hela börjar om igen.
I tolkandet av filmen famlar jag mellan allegoriska och psykologiska läsningar. Är det en förlust som skildras, eller minnet av ett rum? Är det ett landskap avbildat i interiören? En brottsplats? Former och motiv känns igen från Hendersons målningar och skulpturer. Labyrintmönstret på tyget i filmen återkommer i stålskulpturen Spiralling Maze Esteem (Torso) (2014) i utställningens första rum. Här finns en övergång mellan olika format som påminner om hur saker i drömmen kan figurera i olika sammanhang, och ändå vara desamma. Det finns också likheter mellan föremål i filmen, och de fragmentariska motiv påminnande om delar av byggnader eller kroppar som förekommer i målningar som Sea Bronze: in Confidence (20014) och Gears of Laziness (2014). Verken förefaller ha fungerat som del av ett slags storyboard, eller som rekvisita, i arbetet med filmen.
Alfred Bomans måleri utgör ett energiskt men kontrollerat bearbetande av färgen. Den intensiva färgskalan och de skarpa kontrasterna för tankarna till afrikanskt modernistiskt måleri, men det går också att associera till åttiotalsexpressionism. Bilderna är emellertid varken expressionistiska eller formalistiska. Snarare handlar det om ett materialutforskande måleri av högst samtida snitt. Jag fastnar för en målning som heter frost salts/der weise snoop (2014) i andra rummet. Snörtrassel och bubblor med svaga airbrushkonturer som nästan ser fotografiska ut, skymtar genom en orange färg som har skurit sig och bildar närvtrådsliknande spröt mot brungröna och turkosa partier. Skärvformer och blåspräckliga fragment omger glödröda cirkelformade fält och skärvor. Det är svårt att se vad som är målat överst och vad underst.
I Bomans tidigare måleri har det funnits en all-over-estetik utan dominerande geometrisk komposition, medan målningarna i den här utställningen är uppbyggda kring ett slags bärande former som för tankarna till mandalor eller kyrkofönster. Bakom, över och genom dessa framtejpade strukturer pågår ett sjungande, rivande, muttrande, glidande, stampande, krystande, skinande och fallande måleri i en mängd tekniker. Även de stabilare partierna är uppbyggda av skärvformer.
Sammanförandet av Henderson och Boman kring utställningens tema om dröm och det omedvetna har sina poänger. Verken har visuella och formella beröringspunkter, även om teknikerna skiljer sig åt. Bomans intensiva färgarbete, och Hendersons serena fragment, har olika sorters intensitet, men äger också ett slags frändskap i de frammanade motiven. Där Boman utgår från materialen och teknikerna, börjar Henderson i drömmens brottstycken, och arbetar sig systematiskt fram till en visuell och stämningsmässig återgestaltning med drömmandets kausala och narrativa logik. Utställningen blir på så sätt ett intressant utforskande av det omedvetnas formspråk, om än med olika utgångspunkter.
Däremot skapar sammanställningen också ett problem, genom att förstärka ett slags retrokänsla i estetiken. Projektorsurret och filmens klockljud och åskknallar tar somnambultemat till utställningens alla hörn, men för också tankarna till förflutna epoker och skapar en känsla av iscensättning. Här uppfattar jag att det är Bomans målningar som lever farligast. När han pressar färgen genom duken från baksidan, sprejmålar över trassel och nät, river bort maskering och låter vatten- och oljebaserad färg skära sig i varandra, bildas också lager av referenser och konsthistoriska associationer i målningarna. I sammanhanget skruvas den sidan upp ytterligare och måleriet riskerar att avfärdas som pastisch, vilket det inte är. Utforskandet av drömtillstånd och material bildar i utställningen snarare en helhet som bejakar den historiska dimensionen hos dessa teman, men som också har en påtaglig närvaro i nuet.