Konstfack är Sveriges enda högskola som samlar hantverk, fri konst, design och formgivning under samma tak. Skolans vårutställning präglas också ofta av en glädjefull spretighet, med studenter från alla avdelningar sida vid sida. I år visas dessutom alla utbildningarnas master- och kandidatstudenter på samma gång, inte vid olika tillfällen som de senaste åren.
En klass har valt att tacka nej till detta. Masterstudenterna i konst har lämnat skutan och gjort en egen utställning på Färgfabriken. Två saker framträder snabbt när jag ser resultatet: Det har blivit en mer sammanhållen och koncentrerad presentation än vad som brukar vara möjligt på skolan. Och det ger en känsla av professionalisering eftersom studenterna på ett ganska formgjutet sätt träder in i bildkonstfältets etablerade infrastruktur. Det är i linje med hur det ser ut på de andra konsthögskolorna idag, där masterstudenterna i fri konst gör sina slututställningar på institutioner som Konstakademien (Kungl konsthögskolan), Bildmuseet (Umeå konsthögskola) eller Skissernas museum (Malmö konsthögskola).
Ur den synvinkeln framstår valet att dra sig undan den transdisciplinära röran på Konstfack mer som en rättning i ledet än som en utmanande akt. Men inom ramen för idag väletablerade utställningskonventioner är det en säkert curerad helhet. Huvuddelen visas i Färgfabrikens gnistrande ljusa takvåning. Där tar Leo Porramet Jittaksas två färgstarka skulpturer – en form av ekivoka begärsmaskiner – sitt utrymme i rummet, men omgärdas snyggt av Zander Vinds sköra miniatyrskulpturer som kombinerar sirliga organiska former med hårda och kantiga material.
Liknande kombinationer av enkla och vardagliga material återkommer i Matilda Söderbergs skulpturala assemblage, utlagda på golvet. Precis som hos Vind bygger Söderbergs verk på en suverän materialhantering, och formar något både bekant och något jag inte tidigare kunnat föreställa mig.
Går det att säga något övergripande om denna generation konstnärer? De senaste årens starka intresse för hållbarhet och natur har trätt i bakgrunden, men förvaltas ändå av Jordana Loeb i två eleganta skulpturer där trästammar sammanfogats med armeringsjärn. Och Ameena Aljerman Alali kopplar i sina skulpturala videoinstallationer ihop en personlig förlust med kolonialism och oljeutvinning. Verket har en bit kvar, det använder nu en aning schablonartader gester. Men där finns något, så jag hoppas Aljerman Alali fortsätter att jobba på.
Det är krig och kris inpå knutarna, och det är lätt att förundras över hur många som vänder blickarna inåt. I Heidi Edströms en ensam gyllene stråle (2024) på ett nästan parodiskt sätt. Under 115 dagar har konstnären mätt varenda milliliter vätska hon har druckit och som hon har kissat ut. Allt redovisat i ett väggstort diagram, med den obekväma upptäckten att det tycks ackumuleras ett växande underskott av vätska i hennes kropp. På utställningen upplever jag verket som för putslustigt, men det växer i efterhand, som en existentiell och kanske politisk bild av en långsamt krympande, uttorkande enhet.
Flera av verken påminner på ett liknande självklart sätt om att konstens kritiska potential inte nödvändigtvis ligger i vad den talar om, utan hur. Att formulera något med ett annat vokabulär, på andra vis, än det som upprepas gång på gång.
Till utställningen hör en enkel katalog där studenterna presenterar sina arbeten efter eget huvud. Här finns allt från det överbetrodda greppet att på ett «associativt» sätt stapla ord brevid varandra till texter som fungerar som en förlängning av ett verk eller pedagogiskt beskriver material och processer.
Lydia Ericsson Wärn är en av två konstnärer som överhuvudtaget inte medverkar i katalogen, utan låter sin diptyk i olja på aluminium stå för sig själv, med titeln Untitled (2024). Färgen har applicerats och undersöks på ganska skilda vis i målningarna. Den är ena är som en explosion av nerviga stråk, i den andra är penseldragen bredare, som en inzoomad detalj från ett liknande måleriskt tillstånd. Det är tätt och egensinnigt, men blottar liksom flera av verken i utställningen balansgången mellan öppenhet och komplexitet: den precision som kommer från att verket har tillräckligt många lager för att kommunicera, beröra.
Saknar jag myllret på Konstfacks sedvanliga utställning? Ja. Konstfack har aldrig på något bärande sätt tagit hand om möjligheten att låta skolans olika avdelningar samverka. Bauhaus är långt borta. Det är för långt från den krassa verklighet där industridesignerna gör industridesign inom industridesignens fält och bildkonstnärerna bildkonst inom bildkonstens fält. Enklast att hålla sig på sin kant. Det finns förstås något konsumistiskt över en megatillställning som Konstfacks vårutställning. Men den är samtidigt ett av få tillfällen då konstens och designens konventioner konfronteras och frotteras en aning.
