Politik, enligt konstens alla regler

På det första seminariet inför Berlinbiennalen 2012 ersätts konst med politik, på bekostnad av både lyhördhet och radikalitet.

 Igor Stokfiszewski, Sławomir Sierakowski och Michał Sutowski. Foto: Zofia Waślicka / Krytyka Polityczna.

På den sjunde Berlinbiennalens första officiella evenemang har konst ersatts av politik. Den politiska organisationen Krytyka Polityczna är inbjuden för att skapa en serie diskussioner, men att döma av den första samtalet så sker detta utan att ta hänsyn till konstens specifika villkor.

Ämnet för kvällens diskussion på Kunstwerkes varma vindslokal är «Samhällets slut – vad är politisk kritik?». En tvetydig titel då samtalsdeltagarna kommer ifrån organisationen «Politisk kritik» (Krytyka Polityczna) och titeln visar sig syfta främst på denna. Krytyka Polityczna är Polens största vänsterorganisation, med 120 personer anställda, ett förlag, en tidning, ett kulturcentrum i Warszawa och filialer över hela Polen, men också i Ukraina, Ryssland, London och nu snart även i Tyskland. Anledningen till samtalet är att man ska etablera en grupp i Berlin. Det är både en inbjudan till publiken att vara med och forma denna grupp (men när frågan ställs om vad publiken vill finns det inget utrymme att svara) och samtidigt något som ett upprättande av en koloni (de vill göra en tysk upplaga av organisationens tidning, ge ut böcker och introducera tänkare och texter för «väst» – de behöver dock hjälp med tidningen).

 Igor Stokfiszewski och Sławomir Sierakowski. Foto: Zofia Waślicka / Krytyka Polityczna.

Krytyka Polityczna säger sig vilja etablera en ny vänster, fri från det kommunistiska arvet, men det är inte en radikal organisation och dess nyckelord är effektivitet, de vill agera. Filosofer har beskrivit problemen och ställt frågorna och nu vill Krytyka Polityczna besvara dem. Som om de har definierat vänsterns problem och funnit lösningen på dem. Hela diskussionen hålls i en något övermodig ton. Vi får höra generella analyser av vårt post-politiska tillstånd och om konstnärens och intelligensians roll i samhället. Det enda svar de faktiskt ger är en uppmaning att agera, vilket i sig är aktningsvärt men lite provocerande när de redan verkar ha satt upp reglerna för vad som ska göras.

Panelen består av organisationens grundare Sławomir Sierakowski, Michał Sutowski, en av redaktörerna för tidningen och moderatorn Igor Stokfiszewski. Sierakowski (som även agerar i konstnären Yael Bartanas verk om The Jewish Reinassance Movement in Poland) beskrivs utan ironi som «ledaren» och det är han som står för det mesta av programförklaringen. Förutom att upprepat påminna oss om vikten av effektivitet – vilket låter marknadsanpassat på ett märkligt sätt – och handling så menar han att det avgörande är att vi samarbetar och överkommer vänsterns skam (efter kommunismen). Vår främsta tillgång beskriver han som oskuld, en politisk oskuld som vi måste bevara.

Artur Żmijewski, curator för 7. Berlin Biennale. Foto: Zofia Waslicka.

Moderatorn Stokfiszewski sitter på flera stolar samtidigt som medlem av Krytyka Polityczna men även anställd av biennalen. På grund av detta blir diskussionen lite artificiell: Stokfiszewski svarar ofta själv på frågor han ställt eller lägger till kommentarer när han anser att något utelämnats. Länken mellan biennalen och organisationen är stark. Kurator för den kommande vårens biennal är den polske konstnären Artur Żmijewski som tillsammans med Bartana är konstredaktörer för Krytyka Politycznas tidning. Anledningen att Krytyka Polityczna har bjudits in till biennalen sägs vara att Żmijewski vill börja med att definiera sin egen roll som kurator. Frågan är om denna roll rent av bör läsas som en del av hans konstnärliga praktik.

Żmijewski har i sin videopraktik behandlat kontroversiella frågor som Förintelsen (människor som leker kull i en gaskammare, en man som övertalas att fylla i nummer-tatueringen från Auschwitz på sin arm) och Israel/Palestina-konflikten (en tyska i Jerusalem som tror att hon varit en judisk pojke i ett tidigare liv, intervjuer med invånare i Lod om muren som byggs genom staden). Han har gjort verk som behandlar nyliberalisering och rasism i postkommunistiska demokratier i Europa och iscensättningar där olika polska politiska grupper får ikläda sig varandras åsikter. Han är en medveten provokatör.

P/Act for Art: Berlin Biennale Zeitung.

I sitt arbete med Berlinbiennalen är Żmijewskis uttalade vilja att «politisera kulturen» och denna kväll är det första steget. Förra hösten gick en inbjudan ut till konstnärer att skicka in förslag på verk till biennalen. Det speciella med denna inbjudan var att den innehöll en fråga om konstnärens politiska hemvist. Konstnärerna ombads berätta om de såg sig själva som politiska och om de ansåg sig vara höger, vänster, liberala, nationalistiska, anarkister, feminister, «maskulinister» eller något annat. Tillsammans med de rykten som florerar runt biennalens utformning (en liten utställning och en stor kongress) väcker detta onekligen frågor om relationen mellan konst och politik. Det är som om kulturen, eller konsten, från början är något apolitiskt som sedan kan «politiseras» av en politiskt medveten konstnär. Man kan också notera att frågan i inbjudan inte gällde konstverkens utan konstnärens politiska position. Därmed antas det implicit att konstnären i fråga har en politisk praktik.

Biennalens tidning P/Act for Art består av en enkätundersökning om det kulturpolitiska klimatet i Berlin. Syftet med undersökningen är att skapa en gemensam struktur att agera utifrån. I tidningens inledande text skriver Żmijewski om debaclet kring sommarens utställning based in berlin och kritiserar hur stadens ledning vill profitera på konsten utan att erbjuda ett långsiktigt stöd. En helt rimlig kritik, men vad innebär det när det är det första som publiceras av den sjunde biennalen? Det är hur som helst ett steg in i Berlins kulturpolitik vilket ter sig lite motsägelsefullt när Krytyka Polityczna är den politiska organisation som får biennalen som plattform, istället för en av de grupper som är verksamma i staden. Under samtalets gång framställs dessutom Krytyka Polityczna som den enda organisationen som kan överkomma vänsterns skam och agera, och diskussionen låter sig väl sammanfattas av denna självsäkra pragmatism. Vilket naturligtvis sker på bekostnad av både lyhördhet och radikalitet.

Publik. Foto: Zofia Waślicka / Krytyka Polityczna.

Leserinnlegg