Som 60-åring är Jarmo Mäkilä en konstnär som fortfarande väntar på att bli upptäckt. Han har fyra årtionden av utställningar bakom sig, men har aldrig fått något verkligt internationellt genomslag. Mäkilä föddes i Finland under kalla kriget, en period då landets konstvärld ännu inte internationaliserats, och hans framgångar på 1980- och 1990-talen förblev lokala.
I början av 1980-talet var Mäkiläs måleri fortfarande fullt av hänvisningar till tecknade serier, i klassisk popkonststil, men i slutet av samma decennium blev hans bilder mer virtuosa och spelade lekfullt med ikonografiska referenser. Mäkilä kopierade till exempel klassiska Rubens-scener, men förflyttade dem till andra planeter. Hans målningar blev också stiliserade på ett sätt som nu påminner om vår tids japanska popkonst och ryska fotorealism. I början av 1990-talet poserade porrstjärnan Sarah Young för Mäkilä och ärades med en roll i en scen med Lenin och hans revolutionärer.
Vid millennieskiftet tappade Mäkilä sin lekfullhet och hans verk blev på något sätt kalla. De förmedlade en känsla av själlös virtuositet. Men efter ett mångårigt äventyrande med serieböcker och andra projekt som inte riktigt nådde samtidskonstpubliken, gör nu Mäkilä comeback. Den här gången handlar det om pojkar – och han målar igen.
När man besöker hans utställning på Björneborgs konstmuseum kan man få för sig att man betraktar en målad och maskuliniserad version av Lucile Hadžihalilovićs film Innocence (2004), där unga tjejer leker i en lite kuslig skola och park, en förtrollad värld där de utför mystiska ritualer.
I Mäkiläs nya målningar återfinner vi faktiskt en värld utan kvinnor. Här visar sig ursprunget till all manlig ångest finnas i barndomens topoi, i skolgymnastiksalar och liknande. I bilderna möter vi en gemenskap av ensamma pojkar, som de vuxna endast utgör en institutionell ram för och bara då och då har tillträde till. När vuxna män dyker upp i bilderna får vi aldrig se deras ansikten, utan bara masker eller pojkhuvuden som är för små för kropparna.
Det här är en värld full av dolda regler och en än så länge omedvetet växande sexualitet, som är något pojkarna varken förstår eller kan ta itu med. Det ligger något surrealistiskt i hela projektet, men Mäkiläs nya stil att måla har ändå mera att göra med ett expressionistiskt arv, som här och där, i dunkla färger eller droppar av målfärg ger den annars rentvättade stilen karaktär. För många är det här säkert en alldeles för grafisk målningsstil, men den fungerar. Mäkilä har hittat sin anda igen. Hans bilder är livliga.
Mäkilä är knappast någon typisk nordisk målare, men trots det kommer man snabbt att tänka på en annan konstnär som har målat liknande, drömlika scenarier med fullvuxna män: den svenska konstnären John E. Franzén. Men i Franzéns målningar är det ändå män med motorcyklar som skapar kaos, och atmosfären är mindre neurotisk. Mäkilä har alltid snarare kommenterat sovjetrealismen, och senare följdriktigt nog visuellt utvecklats sida vid sida med den postmoderna ryska vågen av figurativt måleri.
Idag finner vi endast en fråga i hans målningar: vad innebär det att vara en liten pojke? Delvis är det en skildring av en process man måste igenom för att bli accepterad av en grupp. Samtidigt är utvecklingen mot vuxenhet tydligt plågsam, och det manliga rollspelet blir synligt på ett metaforiskt plan i de våldsamma lekar pojkarna leker. De pruttar, gör upp eld i skogen och hänger djur.
För det mesta handlar Mäkiläs målningar just om vad det innebär att vara en del av pojkarnas gemenskap, hur det är att springa med de andra, leka med de andra och bara hänga med. Alla pojkar ser likadana ut. Individen är väckt, men identiteten byggs upp via vänner och skolkamrater.
I utställningen Boys’ Games finns också installationer som ackompanjerar målningarna. Det finns till exempel miniatyrer av ett hus och en husvagn. På golvet ser vi små pojkstatyer gjorda av lera, utplacerade likt en terrakottaarmé framför målningarna. Den här delen av utställningen är mindre innovativ: man påminns om hur stjärnor som Ron Mueck och Patricia Piccinini hektiskt började producera dockor och småskulpturer i början av millenniet.
I husvagnen finns en docka som föreställer en vuxen man som spelar elgitarr. Annars är det bara pojkarna som spelar på sina plåttrummor – en hänvisning till Günther Grass roman Blecktrumman (1959), en bok om hur livet kan vara när man aldrig blir stor. Man kan lätt få känslan att man ser Mäkilä själv i alla pojkar han målat, och en möjlig tolkningsstrategi är naturligtvis att grubbla på vad det betydde att vara pojke i 1960-talets Finland. Men det finns mycket mera i den här utställningen, något universellt man absolut inte borde begränsa till en specifik tid och plats.
