Curatorn Joanna Nordin blir ny chef för Carl Eldhs Ateljémuseum i Stockholm, och tar då över efter Åsa Cavalli-Björkman som efter 10 år som chef går vidare till Thielska Galleriet. Carl Eldhs Ateljémuseum uppfördes 1918–1919 av skulptören Carl Eldh (1873–1954), blev museum 1963, och har på senare år visat en rad samtida konstnärskap ur 90-talsgenerationen, som Maria Miesenberger, Katrine Helmersson, Ebba Matz och Charlotte Gyllenhammar. Senast i raden att ställa ut bland ateljéns höljen, gipsbyster och konstverk var Bella Rune, vars kritikerrosade utställning Skendöd nuär inne på sin sista vecka.
Joanna Nordin är till skillnad från sin föregångare inte konsthistoriker, utan har en Master från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, har arbetat på Index och har sedan 2017 varit curator för samtida konst vid Sörmlands Museum. Hon säger att dialogen mellan sekelskifteskonst och samtida konstnärer är något hon vill utveckla.
– Vi befinner oss på många sätt i en omvälvande tid, bland annat mitt i ett omfattande globalt samtal om hur, vad och på vilka sätt vi ska minnas och bevara. Vi utmanar hela tiden historien på nya sätt, och jag tänker att Carl Eldhs ateljé är en otroligt spännande och relevant plats att undersöka såväl samtiden som historien på, säger Nordin till Kunstkritikk.
Men hon är noga med att påpeka det prekära arbetet med platsen och dess förutsättningar, och menar att museets samling samtidigt är något hon vill lyfta fram.
– Byggnaden ritad av Ragnar Östberg var ju från början inte tänkt som museum, utan som ateljé. Det är mycket som kan hända med en så gammal och ovanlig byggnad, som stiftelsen, och i slutändan jag, också har ansvar för.
På Sörmlands museum curaterade Nordin bland annat en uppmärksammad utställningsserie med konstnären och förintelseöverlevaren Lenke Rothman (1929–2008) (tillsammans med Olivia Berkowicz), samt flera utställningar som tog sin utgångspunkt i den lokala historien. Ett exempel är den pågående utställningen Träda – Fogelstadgruppen och jord, som är den hittills största presentationen av konstnären Åsa Elzéns arbete med arvet efter Fogelstadgruppen, kanske mest känd för att ha drivit den Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad 1925–1954.
– Det är drabbande att se med vilken kraft den första vågens kvinnorörelse i Sverige, utöver arbetet med att skriva om reglerna för vår demokrati, på både praktiska, konstnärliga, poetiska och experimentella sätt arbetade med frågor om ekologi, resiliens och vår gemensamma framtid. Jag har personligen funnit ny gemenskap genom tid och rum och en oväntad tröst i arbetet med utställningen, säger hon.
Hur skulle du beskriva dina intressen som curator?
– I dessa oroliga tider så tror jag att det kollektiva, det generösa och det inkluderande är det viktigaste som vägar framåt. Som curator är jag styrd av lust och nyfikenhet och av att experimentera. Jag älskar att samarbeta, att tänka kollektivt och att arbeta kontext-specifikt. Jag drivs av att utforska av hur vi är en del av konstant pågående processer – ekologiska, politiska och relationella – och hur dessa samspelar. Att se på sätten historien ansamlar sig – inte bara i arkiv, utan i atmosfären, i jorden och i våra kroppar.
I sin kommande roll på Carl Eldhs Ateljémuseum har Nordin ca ett år planering färdig innan hon fullt ut kan sätta sin prägel på verksamheten
– Institutionen har verkligen i mina ögon lyckats med sitt nuvarande grepp att visa samtida kvinnliga skulptörer i dialog med Carl Eldhs konstnärskap, och det ska bli intressant att se hur programmet kan fortsätta utvecklas. Jag hoppas att museet även i framtiden kan bli en plats för nya typer av möten. Carl Eldhs dotter Brita, som i flera decennier ensam drev ateljémuseet tills hon blev för gammal för att klara av arbetet, arrangerade salonger, poesiläsningar och kulturkvällar på museet. Hennes historia skulle jag tex gärna undersöka närmare.
På frågan om vad hon ser som framtida utmaningar och behov i konstvärlden ser hon en fördel i det småskaliga:
– Jag är imponerad av hur konstfältet på kort tid ställt om till digitala format, men efter det här året har jag också en otrolig längtan efter verkliga möten med riktiga människor. Jag är dock glad att det internationella resandet i alla fall tillfälligt har minskat, och jag är även glad över tendensen att vi tar ett steg tillbaka till en litenhet och en mindre skala. Jag hoppas att just det lite mindre, både i fråga om format och anspråk, är här för att stanna, avslutar hon.
