Det politiska 1960-talet problematiserade vårt förhållande till institutioner. Genom 1980- och 1990-talet arbetade man inom den nya museologin för att göra museernas maktposition transparent. Och under det sista årtiondet har vi sett en hel våg av museikritiker analysera t.ex. museipedagogik och slibbiga museibutiker.
Den senaste nyheten i museidebatten verkar vara downshifting, dvs. försök att göra våra hektiska liv lugnare. Det är inte bara slow food vi talar om nuförtiden. I en fräsch upplaga av Art News (Oktober 2011) hittar vi t.ex. information om det att Baltimore Konstmuseum har redan i fyra år organiserat meditationslektioner, och att varje vecka besöker en grupp buddhistiska munkar Tampa Konstmuseum. Walker Art Centre i Minneapolis, The Rubin Museum of Art i New York och Norrköpings Konstmuseum i Sverige håller på med dylika projekt.
Detta betyder att Helsingfors Konsthall redan har ett slags readymade kontext för sin yogaundervisning. Orsaken till dessa yogatimmar är Slow, en utställning som karakteriseras via begreppet långsamhet. Det handlar om verk som kräver mycket tid av konstnären. Det krävs också många år av studier och praktik för att kunna använda väl teknikerna som behövs för dessa verk. Dessutom vill man tänka sig att när publiken vet detta så blir deras upplevelse annorlunda, kanske också den blir mera meditativ. (Så heter det åtminstone i den anonyma presentationstexten som ges ut av Konsthallen.)
För en publik som har sinne för konsthistoria, ser denna utställning för det mesta bara ut som någonting väldigt traditionellt. Många anknyter begreppet modernism till just den här typen av konst, och vi har redan vittnat en våg av verk och utställningar där man får denna déjà vu. Det här är en utställning med bara objekt som är jättefinslipat gjorda. Vi ser alltså inga processer. Det finns nästan inte alls förklaringar eller rentav språkliga verk. För det mesta stannar åskådaren bara för att se bättre. Det är form och material det är fråga om. Och hantverk har en viktig konstnärlig roll i nästan alla verk. Vad har tröghet med detta att göra?
Lauri Rankkas (1950) träskulptur faller någonstans mellan geometri och ornament – men på ett sätt som inte alls refererar till kitsch eller den neurotiska traditionen av matematiskt inspirerad konst som var stark för några decennier sedan. För det mesta kombinerar hans stil minimalism med organiska former. En väldig björkkub hänger från taket redan i första utställningshallen och visar hur utställningen visar ett specialintresse för tyngd. Pertti Kukkonens (1954) skulpturer, som bär ekon från naturen, t.ex. termithus och droppsten, är gjorda av färgbetong. På något sätt finns meditation som tema redan i första rummet, för att man grubblar ju här inte på information, utan på dessa väldiga, tunga objekt, där material och formgivning har en dominerande roll.
Jaakko Pakkalas (1948) grafiska målningar skulle man kunna kalla cocktails av Fernand Léger- liknande och primitiv konst. Deras djupa, matta färger präglas av intimitet och lugn som stöder skulpturernas liv på golvet. Ilkka Halso (1965), som är välkänd som en av de fotograferna som förenas under paraplybegreppet Helsinki School, är tekniskt sätt ganska annorlunda i den här gruppen. Hans foto(realistiska)verk på lagrar fulla av träd och växter är ändå lugnande jämfört med hans klassiska digitaliska montagefoton där fina utsikter bombarderades med t.ex. berg- och dalbanor.
Är det så att SLOW bara paketerar gamla konventioner på nya sätt? Om man skulle ta bort Halsos verk skulle denna utställning kunna vara 30 år gammal, visuellt sett. Det är inget fel med att visa modernistisk konst, men när begreppet Slow inte analyseras på ett kritiskt sätt, får man en känsla att man använder konst bara för att bygga varumärke. Följer konstvärlden här bara en trend som den hellre borde kritisera?
