Titeln trämålning, som är namnet på den österrikiske konstnären Heimo Zobernigs utställning på Malmö konsthall, syftar på Ingmar Bergmans pjäs med samma namn, ett förhållandevis okänt verk från 1954 som blev underlag till mästerverket Det sjunde inseglet (1957). Bergmans pjäs bygger i sin tur på en förlaga, mer precist på en målning föreställande «ett medeltida skådespel som utspelar sig i digerdödens skugga… en rad personer i högtidlig långdans mot döden.»
Zobernigs titel syftar också indirekt på träsnitt, en traditionell grafisk teknik där bilden ritas på ett träblock och där det som ska förbli ofärgat skärs bort med kniv, så att det bildas en negativ relief som används för att göra ett positivt tryck. På ett liknande sätt utgår Zobernigs utställning, hans första presentation på en större institution i Norden, från metoder för att reducera och avlägsna; och även den passerar genom sin egen negativa bild. Som den överstrukna titeln antyder så har de scenliknande skulpturerna i trämålning karaktären av teatrala gester som delvis döljer eller exkluderar, samtidigt som överstrykningen anspelar på misstaget eller den plötsligt ändrade riktningen.
Zobernig, som i slutet av 1970-talet utbildade sig inom scenografi på Konstakademin i Wien, har arbetat vidare med väggarna från konsthallens förra utställning med den amerikanska performance- och videokonstnären Joan Jonas. Zobernigs ingrepp i rummet består i att han har låtit placera väggarna platt mot golvet för att skapa låga, platformsliknande skulpturer. Utöver ett tillägg i form av ett antal kvadratiska scenkonstruktioner i metall, så är konsthallen i övrigt näst intill oförändrad. Ovanpå dessa readymade-strukturer har placerats svart/vita, rutiga filtar på vilka besökarna bjuds att sitta, stå eller ligga. Det svart/vita mönstret anspelar på rutmönstrets betydelse i modernistiskt måleri, och, naturligtvis, på schackspelet i Bergmans film. Men där Bergmans korsriddare, Antonius Block, utmanar Döden på ett parti schack som del av religiös kris, så tycks Zobernigs «parti» motiveras av en annan kris – föreställningen om måleriets död.
Konstnären dramatiserar denna kris med hjälp av Klas Anshelms ikoniska arkitektur, som aktiveras både i termer av sin skala, och genom sin inramande funktion. Under konsthallens takfönster och mellan de vita pelarna utspelar sig en serie informella tableaux-vivants, då skulpturernas uppmaning till deltagande korsas med stillsamma voyeuristiska impulser. På så vis förskjuts traditionella problem inom måleriet, som relationen mellan figur/grund, genom utställningens struktur, som fungerar likt en matris som ger upphov till olika beteenden och händelser i rummet.
Det är kanske ingen slump att detta för tankarna till vad den franske antropologen Claude Lévi-Strauss beskrev som en av de avgörande egenskaperna hos spel. I kontrast till ritualer, som begravningar, vilka enligt Lévi-Strauss skapar en känsla av gemenskap hos medlemmarna i en grupp, så ger spel upphov till distinktioner mellan de som känner till reglerna, och de som inte gör det; mellan de som kan medverka i spelet och de som inte kan eller vill medverka. För Zobernig tycks föreställningen om måleriets obönhörliga vandring mot döden inte rymma något existentiellt drama. I trämålning finns ingen Sanning, utan bara dess frånvaro. Likt i Bergmans film, så fortsätter skådespelarna bara att röra på sig.
