Måleri post festum

När Jonathan Lasker ställde ut på New York-galleriet Cheim & Read förra året slogs kritikerna över den plötsliga aktualiteten i hans måleri. Förvåningen kom av att hans bilder har sett ungefär likadana ut sedan skiftet mellan 80- och 90-tal, då han började arbeta med den repertoar av grafiska former, eller «figurer», som sedan dess har återkommit i alla hans målningar. Lika konsekvent har han varit med färgen som bygger på spänningar mellan primär- eller sekundärfärger. Som hos impressionisterna ungefär, fast med en viss skevhet.

När Lasker ställer ut på nystartade Bohman-Knäpper i Stockholm så överraskar han igen, men nu genom att faktiskt visa ett nytt eller annorlunda måleri. Utställningen är en rätt blygsam affär med ett tiotal stora och små dukar från de senaste fyra åren. Det mesta ser ut ungefär som det har gjort sedan Lasker började ställa ut på Lars Bohman i början av 90-talet. Men i det inre rummet hänger en målning från förra året, The Comfort of Ghosts (2016), som förvånar med ett kvadratiskt format. Vi talar här om en konstnär som alltid arbetar med stående eller liggande dukar. Men här plötsligt en kvadrat, alltså.

Den nya formen rymmer dessutom ett annat innehåll. Lasker räknas ibland som en abstrakt målare, men som han själv ofta har påpekat så är detta felaktigt. När han började måla på 70-talet upplevde han abstraktionen som uttömd, och ville istället ta fasta på det grundläggande momenten som konstituerar en bild. För Lasker är detta när en figur framträder mot en bakgrund. Då blir det en bild. Det är denna figurativa bildtradition som han sedan har vridit och vänt på, metodiskt och konsekvent, under de senaste tre–fyra decennierna.

Men i The Comfort of Ghosts dyker det upp ett tidigare okänt element i form av en människa (eller ett spöke) i en något hukande ställning i bildens underkant. Detta är anmärkningsvärt eftersom Laskers figurer alltid är mångtydiga: ett kors kan lika gärna vara ett plustecken eller ett utsnitt ur ett rutmönster, till exempel. Figurerna ställs sedan i kontakt med varandra på en yta så att en bild uppstår. Det är själva poängen. Men den nya figuren kan inte ses på något annat sätt. Det är en abstraktion, men en abstraktion av en människa.

En tredje nyhet är den gröna färgen i målningens bakgrund. Vid en närmare blick har ytan först varit röd och sedan målats över i grönt, vilket ger ett resultat som påminner om ärgad koppar. 2015 gjorde Lasker två målningar (The Remnats of the Spirit & Democratic Beauty) som bygger på en liknande, övermålad effekt. Men just den här gröna färgen har inte förekommit tidigare. Det finns dessutom en relation mellan figurens ihopkrupna ställning och det gröna. Går det att se på den här bilden utan att känna ångest? Jag tycker inte det. Det är en ångestfigur, och en ångestfärg.

Ett sådant psykologiskt innehåll har tidigare inte förekommit hos Lasker. Hans bilder har alltid varit fragmentariska och distanserade på ett sätt som undviker varje känslomässig koppling till betraktaren. Det kan se ut som i den stora målningen Seeing Things (2012) i galleriets yttre rum, där två figurer har placerats bredvid varandra som på en hylla. Den ena är skulpterad i flera centimeter tjock färg i gult, blått och rött, medan den andra är målad med breda, svarta penseldrag som nästan ser ut att vara gjorda med en gigantisk markeringspenna (som en «tag»). I det nedre hörnet syns en mindre figur i orange, lila och grönt som står i kontrast till primärfärgerna hos den större figuren snett ovanför. Hela kompositionen bygger på spänningar mellan bildens olika element. Här finns inga nära relationer, inget som riktigt fäster eller hänger samman.

The Comfort of Ghosts skiljer sig från detta genom att bygga upp en stämning som gäller för hela bilden. Man fastnar inte på samma sätt i hur den är uppbyggd, utan identifierar sig med människofiguren och känslan att vara i ett rum där det inte riktigt går att orientera sig. Hur ska vi förstå detta? Är det början på ett nytt humanistiskt måleri, en vändning mot människan, eller är det tvärtom ett avsked från den figurativa traditionen som under så många år har upptagit Lasker? En sista bild, rentav?

Det enda vi kan veta säkert vad gäller Lasker är att hans bilder motsvarar en förutbestämd idé för hur de ska se ut. Han är inte intresserad av måleri som en markering av ytan, utan enbart av att åstadkomma en bild som ser ut på det sätt som han redan har bestämt. På galleriets kontor visas ett flertal av de små studier som han använder som förlagor till de större dukarna, inklusive en liten version av The Comfort of Ghosts med rosa istället för grön bakgrund. Ett visst mått av improvisation är alltså tillåtet, men till skillnad från många andra målare så är det primärt bilden, inte utförandet, som är det viktiga för Lasker.

Författaren John Berger har gjort en stor sak av att konstnärerna under renässansen såg själva motivet som det som skulle uttrycka känslorna och idéerna. Det var bilden, inte hur den målades, som var det viktiga. Detta skulle vara skälet till den «klarhet» som utmärker konsten från denna period, men som försvann under de efterföljande århundradena. Här finns en koppling till Lasker. Det är tydligt att han har velat dra lärdom av renässanskonstens syn på måleriet som något annat än målarens individuella uttryck. Till exempel överförs ofta de små studierna till större dukar med hjälp av assistenter. 

Den som vill avfärda Lasker som enbart kommersiell avslöjar med andra ord sitt begränsade historiska perspektiv. I den genealogi som gäller för Lasker finns överhuvudtaget ingen motsättning mellan konstverket som ett filosofiskt och dekorativt objekt. Hans arbeten kan förstås ändå vara mer eller mindre marknadsanpassade, och utställningen på Knäpper-Bohman rymmer ärligt talat en hel del bagateller. Ofta är de mindre studierna bättre än de färdiga verken, vilket känns som ett problem. Men ser man hans måleri som ett försök att uppnå klarhet, visuellt och filosofiskt, så öppnas en ny dimension i bilderna.

Det är uppenbart att detta inte handlar om att renodla en specifik aspekt av måleriet, till exempel linjen, kompositionen osv. Inte heller finns det någon motsättning mellan idén om klarhet och narrativa eller känslomässiga aspekter av bilden. Även dessa kan uttryckas med klarhet. Det handlar inte heller om den amerikanska traditionens «vad man ser är vad man får», eftersom Laskers former är uttryckligen ambivalenta och mångtydiga. Det märkliga med Lasker är kanske att alla omedelbart kan se att han eftersträvar klarhet, men att det samtidigt är svårt att sätta fingret på vad bilderna egentligen är menade att visa.

Denna dimension fördjupas med The Comfort of Ghosts som har en mer sökande karaktär. Vad Lasker än försöker visa så har det fragmentariska ersatts av något mer instängt och klaustrofobiskt. Detta är ju på inget vis förvånande. Mellan förra årets utställning på Cheim & Read och den i Stockholm ligger ett presidentval. Om Laskers måleri kan ses som del av «det långa 90-talet», med den gränsöverskridande öppenhet som var denna periods signum, så förhåller han sig nu till en annan tid. Han visar det kusliga i detta, men också att det nya är en öppning eller ett avsteg från det som många trodde sig veta.