Förra gången Anderas Eriksson ställde ut på Skissernas Museum i Lund var så sent som 2017, och i den lilla museishopen kan man fortfarande köpa vykorten där han sitter på en enorm duk och målar vad som har beskrivits som Sveriges genom tiderna största målning: den elva meter höga Stenbrottet (2017) som hänger på Nya Karolinska i Solna. Då, för fyra år sedan, nyinvigdes Skissernas Museum efter en omfattande renovering och tillbyggnad, och att man visade detta bidrag till den mest omfattande satsningen på offentlig konst i Sverige någonsin var en fingervisning om hur museets nu skulle hålla jämna steg med samtiden.
Ett annat sätt för museet att understryka sin relevans har varit genom tillfälliga utställningar som tar fasta på institutionens fokusområde – den konstnärliga processen och det offentliga rummet – och när Eriksson nu återvänder så är det med en processorienterad presentation av en mindre uppmärksammad del av hans produktion: de textila verken.
Kärnan i utställningen är tio stora vägghängda vävnader som är utförda av konstvävare efter Erikssons instruktioner. De är gjorda i oblekt lin, där de subtila färgskiftningarna beror på var linet vuxit och hur det behandlats. Resultatet påminner schematiskt om Erikssons måleri, med olika fält som möts och sträcks ut på ett sätt som är omöjligt att återge med fotografi.
I rummet framträder de blanka, sträva, fina och grova ytorna. Olika nyanser av beige kontrasteras mot varandra. Dessa monokromer har beskrivits med en liknande vokabulär som använts om Erikssons måleri – topografi, terräng, åkerlappar, kartor – men vävnaderna är helt tysta, inget porlar, inget susar. Det är en undersökning av strukturer, en extrem förlängning av Erikssons fascination för duken, som resulterat i något nytt och storartat.
De täta objekten pekar mot sin egen virtuositet, hur de åstadkommer skirhet, utsatthet och ytor som tycks stå helt i motsats till den fundamentala linjära densiteten. Titlarna kommer från den plats där de har vävts, flera i den verkstad som Eriksson driver i Weissensee i Berlin sedan 2017. Vissa är helt jämna, andra har håligheter och tufsar. I Weissensee no.19 (2019) framstår de långa ryatrådarna som ett skikt som skyddar en inre yta. I Weissensee No. 18 (2019) löper kelimhålen mellan de olika partierna som rispor i en målarduk.
Den temporala aspekten tar sig inte bara uttryck i själva arbetsåtgången, flera tusen timmar, det finns också en känsla av lager i verken, som om de levt längre än de har. Kanske beror det på hur de för tankarna till lapptäcken, som inkorporerar hela livshistorier, där linets olika provenienser påminner om hur olika tyger sys samman i den traditionen.
Någon vecka innan utställningen öppnade kom beskedet att konstnären fått i uppdrag att göra ett antependium och en mässhake till Lunds domkyrka, och i utställningen har skisser och materialprov till projektet inkluderats. Detta är det mest sparsmakade rummet, men den fragmentariska processberättelsen har också något enkelt och utsatt över sig som gör den konstnärligt intressant. Bland förarbetena finns en skiss på ett fotavtryck, pappret är fäst långt ner på väggen, som en gest av ödmjukande, konstens och den lilla människan.
Detta står i skarp kontrast till den dokumentära redovisningen av Erikssons samarbete med hantverkarna, som förklaras i två filmer, samt i rummet intill gobelängerna där en vävstol omges av akvareller, foton, skisser, hyllor med trådrullar och vitriner med trådprover. När jag har gått igenom hela vet jag att konstnären har anlitat fem heltidsanställda vävare, att de har en hund som heter Yoko i Berlinateljén, att människor skänker dem lintråd, ibland från 1700-talet, och att arbetet är kostnadskrävande och finansieras med hjälp av Erikssons måleri.
Att dedikerad tidsåtgång och traditionella bruksmaterial associeras till exklusivitet är ett systemfel som inte ligger hos konstnären, och det långsamma hantverket kan lika gärna läsas i termer av motstånd, där processen svävar som en raritet i rummen. Ändå tror jag att presentationen hade vunnit på insikten att det konstnärliga arbetet aldrig kan gestaltas fullt ut; bättre då att lämna plats för glappen och det oförklarliga som ligger mellan skärningspunkterna som leder framåt.
