Det är en ovanlig utställning som visas på Fullersta Gård, omedelbart glädjande i sin kombination av röjighet och ordning och reda. Det hela påminner lite om Tova Mozards kortfilm Psychic (2019) som visas på övervåningen: en rad tablåliknande tagningar med fast kamera som visar exteriörerna av diverse klärvoajanters mottagningar. Ljudspåret består av deras beskrivningar av konstnären: de beskriver henne som omgiven av någonting väldigt negativt, olycklig, osäker osv. En liknande kombination av behärskad form och ostyrigt innehåll finns också i utställningen: en konstnär per rum med förklarande etiketter, men där verken tycks kunna handla om lite vad som helst.
Framförallt gäller vildheten nedervåningen där Jenny Palén, Max Ockborn och Simen Godtfredsen visar helt klart aparta verk. Ockborn fullbordar utställningstiteln Om dessa väggar kunde tala med tillägget «så skulle deras språk vara ketchup och senap». I de materialen har han gjort målningar och en ganska amorf skulptur, som med lite fantasi kan se ut som om någon på nära håll skjuter en annan i ryggen. Jenny Palén visar en underbar DIY-dolce vita-fantasi–installation, med solstolar i billiga och helt otjänliga material framför en sandstrand av rosa plast och ett solsken gjort av en lampa som lyser genom ett genomsläppligt material som påminner om ugnsfolie. I hela presentationen finns en behaglig känsla av att det inte var meningen att någon främmande skulle se det här. Det är privat. Som om betraktaren varken är gäst eller publik, utan någon som man inte har räknat med – kanske någon som övervakar. Det är kuriöst, det hela, och generöst. Fritt.
Utställningstiteln strålar ut i två riktningar. Dels i ett dystopiskt övervakningstema, dels i den institutionella användningen av platsspecificitet där den gamla 1600-talsherrgården sägs bidra med sina egna «berättelser» till utställningen. Kopplingen utgörs av författaren Karin Boye, som var från trakten och har ett permanent utställningsrum i huset. Dessutom skrev hon den dystopiska romanen Kallocain (1940), om ett totalitärt samhälle som vill utplåna privatlivet och detaljstyra inte bara allt som sker utan även allt som kan ske. Boken representeras genom ett antal citat som understryker övervakningstemat, men överraskande nog även hur konstinstitutioner idag lyfter fram sig själva i sina utställningar: «Jag hoppas min uppfinning [ett sanningscerum] får namnet kallocain efter mig själv». Kanske är det kopplingen mellan byråkrati och övervakning, å ena sidan, och institutionernas marknadsföring och självhävdelse, å den andra, som innerst inne rådbråkas i den här utställningen?
På sätt och vis kan man nog säga att Godtfredsen behandlar bägge sakerna. Det ena av hans två rum inhyser en installation om en prepper. Men den dystopiska faran verkar inte vara överhängande, för en del av överlevnadsutrustningen är arrangerad som tillfälliga skulpturer, som om preppern haft lite tid över under sina förberedelser. I det andra rummet tar sig Godtfredsen an det platsspecifika på ett mer skulpturalt vis. Ett av verken består av använda städtrasor på en ställning av trä. Det påminner om en anordning som ett naturfolk hade kunnat torka skinn på; som om städpersonalen i huset var en egen stam, kanske ett gäng preppers som organiserade sig till skydd mot makten. Under ägarlängden i husets entré har Godtredsen hängt ett egentillverkat hushållsredskap (kanske en tvättbräda) för en framtida prepper eller ur det förflutna. Där går linjerna samman: den dystopiska preppern förbereder för tjänstefolkets återkomst som ägare av gården.
Övriga verk kan bara associativt kopplas till den ena eller andra linjen. Slappt curaterat, skulle man kunna tänka, eller tvärtom hylla den frihet som konstnärerna verkar ha fått i relation till temat. Resultatet blir att konsten bäddas in i en tillvaro där extrem styrning och övervakning drivs fram av samma system som också kräver ständig marknadsföring och självrepresentation av alla aktörer.
Alla har en vag föreställning om att det här systemet inte kan hålla. Naturen säger ifrån och av folkhälsan att döma gäller det även den mänskliga naturen. Vi vet att förändring måste komma, men hur och till vad? Paléns vision är ett förtvivlat uttryck för en mänsklighet som inte ens har tid att tänka efter vad den vill få ut av livet, utan nöjer sig med en schablonbild av semestern, fast i material som man har råd med. Något liknande händer i Mozards film. Mot slutet står konstnären och spelar flipper på ett Elvisspel. Men hon låter hela tiden kulan rinna. Hon spelar inte längre med. I den sista scenen sjunger hon karaoke, den mest anonyma och folkliga konstform vi har idag, med starkt affektionsvärde för många människor. I goda stunder sprids en stark vi-känsla under en karaokekväll – ingen marknadsför sig, ingen utvärderar, alla sjunger med. Det är som att bli den där karaktären i Kallocain som har upptäckt sig vara en del av ett organisationslöst kollektiv om vilket han inte vet annat än att «det är vi». I Mozards film, när hon har slutat leta efter någon som ska säga sanningen, sjunger vi Love Me Tender. Det är inte en målbild, utan början på förändringen.
