Livet etter akademiet

Det viktigste temaet i diskusjonen om kunstakademiene er hvordan skolene forbereder sine studenter til tilværelsen etter akademiet.

Avgangsutstillinger og nye kunstnere: Umeå

Det viktigste temaet i diskusjonen om kunstakademiene er hvordan skolene forbereder sine studenter til tilværelsen etter akademiet. Lars Vilks mener kunsthøyskolene burde bruke minst 80% av undervisningstiden på markedsføring og branding.


Det är inte precis någon hemlighet att antalet konstnärer inte på något sätt motsvarar marknadens behov. I Norge och Sverige finns det sammantaget 7 konsthögskolor (och dessutom Konstfack i Stockholm samt fotohögskolan i Göteborg) som pumpar ut ett ansenligt antal nya konstnärer varje år.

Det finns naturligtvis inte plats för så många och de inblandade tvingas acceptera att det inte är många som kommer att ha någon möjlighet att fortsätta som konstnärer. Det är ett ansträngt välkommen som man kan säga till varje årskull av förhoppningsfulla studenter. Välkommen till undergången, skulle kanske vara den cyniska hälsningen.

Kan konsthögskolorna göra något åt saken? Det finns nog möjligheter att bättra på överlevnadsstrategierna.

Under våren visas konsthögskolornas avgångsutställningar. Konsthögskolan i Umeå visar sin på Bildmuseet i Umeå fram till den 15 maj. Det är en skola i periferin och man är medveten om detta. Intressant nog har skolan ordnat ett seminarium med kritiker och curatorer som diskuterat «den hårda verkligheten» utanför. Power Ekroth, som curaterat utställningen skriver i katalogen om förhållandet mellan produktion och marknadsföring. Det är i och för sig välkänt att produktionskostnaden för en vara utgör ca 2 % och att marknadsföringen är 98 %, men har man närmare funderat på var konsten borde hamna? Det finns något avgörande i det här. Hur mycket av konsthögskolornas undervisning handlar om marknadsföring och branding? Rimligt sett borde det i varje fall utgöra 80 % av undervisningen, inte minst mot bakgrunden av att skapandet av konstnärlig kvalitet till den helt övervägande delen ligger i var och hur produkten kommer ut. Konsten idag handlar om nätverksbyggande, om att få kontakt med konstvärldens noder.

Att avgångsutställningen i Umeå närmar sig detta problem är inte överraskande. De perifera skolorna är alltid förlorarna när det gäller att upprätta de nödvändiga förbindelserna. Men det räcker naturligtvis inte med att kalla in till ett seminarium när det är tid att sluta skolan. Det är saker som skall in i undervisningen och som bör komplettera dagens överdriva tro på produktion av «verk» och allmänbildning.

I en avgångsutställning handlar det alltså om att bli uppmärksammad och att lyckas med att knyta förbindelser. Det är inte det enklaste eftersom konkurrensen är hård. Det kapital som nyexaminerade studenter har är att de betraktas som «unga och lovande» vilket ger dem ett positivt intresse under ett par år. Några av studenterna i Umeå förmådde att skapa intryck, så t ex Beata Berggrens video Saved By the Bell och Stefan Berntzens maniskt välgjorda lådbil. Allra intressantast är ändå katalogen med uttalande som handlar om konstscenen av ett antal kritiker, curatorer etc. Inte minst är det ett korrekt och ambitiöst initiativ att varje student får en relativt lång text om sitt konstnärskap skriven av olika författare. Allt på engelska. Naturligtvis.

Dispatched, avgangsutstilling Umeå konsthögskola, Bildmuseet, 30.4 15.5

Comments (8)