Larsson papegoja – Broodthaers örn

Den här utställningen är ett möte mellan två konstnärer som också är poeter. Tre verk av Marcel Broodthaers (1924–1976) matchas mot tre av Karl Larsson (1977–), som också har varit co-curator för utställningen.

Broodthears sa någon gång att han försökte sammanföra text och objekt «för att om möjligt beröva dem mening». Något av den strategin finns i sammanförandet av verken här också. I Broodthears ABC – ABC Image (1974) tittar man på diabildsprojektioner av meningslösa bokstäver. Det verket försöker man sedan para ihop med Larssons Nothing Can Escape Definition (above glass): ett genomskinligt podie, på vilken en papegojfigur och en vas med kvistar i står. Det finns en tomhet i övergången från verk till verk som är påtaglig, som om det tidigare hade funnits en relation mellan dem som inte längre finns. Det är lite grann som att komma in i en bortgångens människas lägenhet, den levande relationen mellan sakerna finns inte längre kvar. Det behövs ett nytt subjekt.

Broodthaers har också skrivit – i ett verk som inte är med på utställningen – att en konstteori fungerar som reklam för den konst den passar; och att konsten i sin tur fungerar som reklam för den «regim» som den uppstått i. Om mening berövas objekten så bryts ju åtminstone den där kedjan. Och Karl Larssons verk, som har Broodthaers som produktionsbetingelse, fungerar inte heller som reklam för honom. Det är en framgång. Det rör sig här inte alls – vilket man hade kunnat frukta – om den nya akademiska konsten som gör verk vilka kommenterar den samtida konstens historia. Snarare ska man nog se utställningens titel, Parrot – papegoja – som en konkurrent till Broodthaers välkända örn, så som den framträder i hans Départment des Aigles (1968–1971). I stället för den «örnprincip» (en princip om icke mediespecifik konst) som Broodthaers enligt Rosalind Krauss införde i konsten, tillför Larsson utställningen en «papegojprincip», en vilja att härma och upprepa.

Hur ser vi det där i utställningen? Vi kan börja med det första verket, Broodthaers film La pluie (Projet pour un texte) (1969). En man skriver med bläckpenna, utomhus i hällregn. Det är ett porträtt av konstnären som den som skriver utan att nödvändigtvis producera skrift. Konsten framstår här som skrivande, och skrivande är för Broodthaers liktydigt med poesi.

Det faktum att det här framställs i en film får oss att förstå att det inte handlar om att lyfta fram poesin som medium, utan mer som en modell för konsten. För om det är så som Krauss skriver, att Broodthears framställning av icke mediespecifik konst är det som har öppnat vägen för installationskonsten, är det också så som Jacques Rancière har påpekat, att installationskonsten nu har blivit konstens modell. Det är här Larssons papegoja kommer in. För hans diktsamling, Parrot, som ingår i utställningen, handlar bland annat om hur man ska tänka poesi. Det ligger nära till hands att tro att utställningens ärende är att ersätta installationsmodellen för konst med en poetisk modell.

Denna förmodan förstärks också av Karl Larssons tydliga referenser till den franske litteraturteoretikern Gerard Genette, som för drygt 15 år sedananvände sig av litteraturen som modell för konsten. Om man kort försöker fastslå vad som utmärker poesi som modell, är det kanske den diskrepans den upprättar mellan form och innehåll. Rimmar orden ska innehållet snarast vara dissonant, är innehållet däremot kontinuerligt, ska formen bryta upp det och skapa oväntade effekter. Det som Larsson själv brukar lyfta fram från Genette är tanken på «para-text», dvs. den text i en bok som inte är en del av litteraturen, men däremot av litteraturens system, t ex. ISBN-nummer, förläggarinformation – kanske kan även titlar och paginering räknas dit. Det här märks på två sätt i utställningen. Dels är para-texten i verksamhet genom att poesins och bildkonstens två distributionssystem möts. Para-text figurerar också i Larssons framhävande av podiet som en del av verket, eller mer generellt monteringen som integrerade delar av verken. Precis som framhävandet av utställningsanordningens dimensioner, till exempel att något står på glas, och annat ligger under glas. Det som är papegojigt är att koden – para-texten – följer med verket, på samma sätt som språkkoden följer med när papegojor upprepar rena ljudsekvenser, utan att ha en aning om koden.

När man lämnar Broodthaers film känner man sig egendomligt tom, som ett skal. Då möter man hans bild La souris écrit rat (1974). Den visar en skuggbilds-katt, och händerna som formar den, tillsammans med en text i stil med «Musen skriver råtta för upphovsmannens räkning». I det verk som Larsson gjort i relation till La souris écrit rat, stöter vi igen på subjektet, i form av ett konstnärsspöke: Nothing Can Escape Definition (under glass) är en skulptur, ett bord med en glasskiva på. Under den finns bland annat två bilder som ser ut som en sekvens, men som egentligen är två retucheringar av samma bild. I den ena av bilderna har två veck tagits bort från spökets «kläder». Men de återkommer precis bredvid på bordet, i form av två vikta papper. Det är den mest rörande detaljen i hela utställningen, de där vikta pappren. Att kompensera ett förvunnet veck i bilden med ett nytt veck på bordet, är i sin impulsiva säkerhet en manifestation av utställningens «papegojprincip». Papegojan beskrivs just som en «best» som stiger upp «from the mist of desire». Det är ett begär kraftfullt nog för att Broodthaers «pense-bête» (best/tänkare), konstens subjekt, inte längre ska säga sig vara örn, utan snarare papegoja. Här är det den som kommer till tals, med Broodthears ord.