I december 1969 bröt en gruvstrejk ut i Norrbottniska Svappavaara. En vild strejk som snabbt spred sig till både Kiruna och Malmberget. Fackförbunden var motståndare till det som inträffade, liksom det helstatliga gruvbolaget LKAB, som vägrade förhandla med de enskilda arbetarna. Händelsen var en nationell kris som fick stora politiska och sociala konsekvenser. Bland annat banade den väg för en mer radikaliserad fackföreningsrörelse, och 70-talets omfattande sociala reformer. Men konflikten hade också stor betydelse för svenskt kulturliv. Detta har konstnären Ingela Johansson tagit fasta på. I sitt projekt Vad hände med strejkkonsten? iscensätter och undersöker hon den politiska estetik som omgärdade det omtvistade och omvittnade norrbottniska intermezzot.
En del i projektet var det vittnesseminarium som ägde rum på Konsthall C i Stockholm för en knapp vecka sedan. Personer som på olika sätt var med när det hände gavs under en kväll möjlighet att ge sin bild av den stora gruvfejden. Stora delar av samtalet, som var ett samarbete mellan Johansson och samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola, kretsade kring olika kulturyttringars politiska roll i det svenska 60- och 70-talet.
Alf Israelsson och Margareta Vinterheden vittnade exempelvis om arbetet med dokumentären Gruvstrejken 1969/70 som förevigade blockaden i rörliga bilder. Projektet genomfördes med hjälp av enkel teknik och med stöd av Svenska Filminstitutet. Men budgeten var knapp och inspelningen «klipptes i kameran». Varje tagning varade i två och en halv minut, och de fanns inte tid eller pengar nog att genomföra en effektiv efterredigering av materialet. Det som bevarades var i högsta grad ögonblicksbilder av stormöten och människor.
Men strejkens mediala existens var inte bara betingad av kommunikationsteknikens tillkortakommanden. Den var också ekonomiskt beroende av de kulturproduktioner som skapats i dess kölvatten. Om detta förtäljer affischen Stöd arbetarna vid LKAB. Bilden trycktes av konstkollektivet Folkets Ateljé och såldes med hjälp av ett «solidaritets-postgironummer» till förmån för de strejkande arbetarna.
Trycket hängde på Konsthall C under seminariekvällen. Och en före detta Folkets Ateljé-medlem, konstnären Hans Karlewskij, berättade kort om gruppens uppkomst. Det var erfarenheter från den franska studentrevolten 1968 som gav inspiration. Karlewskij deltog i upproret i Paris, och hjälpte konstnärerna i Atelier Populaire att trycka agiterande revolutionspropaganda på Académie des Beaux-Arts.
Solidariteten mellan arbetarrörelsen och studentrevoltörerna var stor i Frankrike, och anställda på Citroën- och Reanaultverken var snart med om att lamslå nationen i en generalstrejk. Karlewskij och hans kollegor skapade liknande band, där arbetarnas krav på bättre levnadsförhållanden förenades med 68-generationens mer långtgående vilja att förändra samhället. Den sista affisch som Folkets Ateljé tryckte, efter en skiss av Håkan Nyberg, var den som berörde gruvstrejken.
Bränslet till 60- och 70-talets kampvilja och förändringsambitioner verkar generellt ha varit just litteraturen, filmerna och konsten. Under samtalet på Konsthall C återkommer många till betydelsen av Sara Lidmans bok Gruva. Skildringen – som kom ut ett år innan strejken – ökade den nationella medvetenheten kring bergschaktens fasor, förtjänster och invånare. Svappavaaraarbetarna och deras familjer blev tack vare Lidmans krönika en nationell angelägenhet, och kulturutövare i hela landet bidrog snart med fler rapporter om livet under jord. Allt som oftast byggdes dramaturgin i dessa berättelser upp av dokumentärt material och autentiska vittnesmål.
Och 70-talets litterära dröm, att ifrågasätta den egna författarpositionen med hjälp av andras röster, går igen när Ingela Johansson initierar ett samtal med Svappavaarastrejkens aktörer år 2012. Den illvillige historierelativisten kunde ifrågasätta ambitionerna bakom återföreningen. Berättelserna på Konsthall C talar ju sitt tydliga språk: Historieskrivningen är alltid beroende av sin politiska och mediala samtid, och bilden av det förflutna blir inte mer mångbottnad eller transparent för att fler får komma till tals, ideologiska ambitioner skymmer ändå alltid sikten.
Men. Trots, eller kanske tack vare, den uppenbara sårbarhet som genomsyrar vittnesseminariet så känns den flerstämmiga återgivningen av det förflutna som en mycket attraktiv metod. Dialogsamtalet blir en plattform som är öppen för enskilda berättelser men där den kuratoriska föresatsen samtidigt ligger ödmjukt blottad. För Ingela Johansson är tydlig med att hon med sitt projekt vill «hämta kraft från historien».
Kraften lär behövas för den som vill höja kraven på jämlikhet och solidaritet i samtiden. Något som förmodligen kräver andra metoder än de som 1969 fick grävmaskinerna att stanna. Men behovet av att berätta om arbetets baksidor och orättvisor lär bestå. Och då är Norrbottens bergrum alltjämt en retorisk skattkammare att ösa ur.
