Konstvärlden mår bra av kontraster, motpoler och alternativ. Hur skulle det annars se ut om vi levde som en enda stor lycklig familj? Om centrumet inte hade sin periferi och periferin sitt centrum? Om den alternativa undergroundscenen inte hade något att vara ett alternativ till och den kommersiella konstscenen inte hade något att se ner på eller blicka avundsjukt mot? Som det ser ut nu, så verkar de flesta kommersiella gallerier söka alternativa konstnärer som kan erbjuda lite tuggmotstånd, medan den alternativa konstvärlden gör allt för att institutionalisera sig genom bättre utställningsvillkor och en mer genomtänkt galleriverksamhet. Det är i alla fall det intrycket jag får när jag går omkring på årets återkommande konstmässeduell som äger rum mellan den kommersiella Market och dess radikala motpol – Supermarket.
Business as usual
Market som numera ligger i Konstakademins klassicistiska lokaler börjar storslaget i år med en rödskimrande ljusprojektion på husfasaden som får byggnaden att se ut som ett mystiskt frimurarhus. På insidan sträcker Nike av Samontrake sina segervingar över konstvärldens champagneskrålande guldgossar. Det är business as usual som gäller.
Inte heller konsten uppbådar några större överraskningar. I alla fall inga som kan mäta sig med Nugs graffitipunkiga eskapader häromåret. Nathalia Edenmonts Mariabild som visas på Wetterling galleri där en ung fager kvinna med nakna bröst håller ett stycke kött i famnen som om det vore en nyfödd baby känns bara översymbolisk och spekulativ. Michael Elmgreen och Ingar Dragsets Shepherd boy (2009) som visas på galleri Nicolai Wallner, är på sin höjd lite putslustig. Skulpturens nakenhet har blivit blottad genom att den unge mannen klätts på med en linnetröja.
En rysk gallerist sade till mig en gång: «Konst skall ta tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå». Problemet med såväl Nathalia Edenmonts och Elmgreen & Dragsets konst är just detta. De inskriver sig i en visuell kultur som kräver snabblästa bilder, en kultur där konsten tävlar med reklamvärldens vitsiga storytelling i tron på att skratt eller avsmak är det bästa sättet att knyta ett förtroendekontrakt. Även Maria Fribergs bild på galleri Charlotte Lund, där en liten pojke sitter och leker på toppen av ett gigantiskt berg av leksaker är snabbläst, men här får konsumtionskritiken en sagoskimrande hinna som för tankarna till Saint-Exupérys lilla prins och det existentiella dramats övervinning.
Samma konsumtionskritik, denna gång i något mer burleska former, finner man i Markets mest lyckade monter, eller ursäkta – jag menar verk, för här har konstverket och montern flutit samman intill oigenkännlighet. På galleri Magnus Karlsson har Johannes Nyholm skapat ett slags diorama med ett par tomt leeende marionettdockor som spelar tennis i ett paradisiskt turistlandskap. På en projektion kan man ta del av en blond liten flicka på två-tre år som rultar omkring i en restaurang, och frossar i glass, godis och drinkar. Ett par marionettdockor agerar trötta bartenders eller kunder. Videon som redan fått flera miljoner tittare på Youtube är en lysande om än lättköpt iscensättning av babyn som turist och turisten som ett enda stort baby som bara är ute efter att tillfredställa sitt begär. Men även här finns det en sorg i humorn, en djupare existentiell dimension som får snabbmatskonsten att falla som en klump i magen.
I övrigt är Market påfallande svag i år. Det är mycket måleri och foto som reproducerar traditionella bilder av den så kallade «Norden». Det finns dock några riktigt starka konceptuella verk, som till exempel Sophie Calles textverk Rival (2000) på galleri Christina Wilson, som är en fotografisk re-appropiering av ett brev hon aldrig fick. När hon upptäckte ett maskinskrivet brev som hennes dåvarande man hade adresserat till en annan kvinna, strök hon över bokstaven M som brevet var adresserat till och skrev ett S i dess ställe, för att sen stryka över och ändra meningar i brevet så att de kan passa in på henne. Korrekturläsningen blir här en form av demiurgisk trots mot tingens gång, mot relationskonsumismen där människor förbrukar partners på löpande band – eller är det en iscensättning av det inre barnet som hela tiden söker tillfredsställa sitt begär, som inte kan acceptera «nejet» utan måste ställa sig i världens centrum genom att göra alla berättelser till sina?
En salig röra
Hur ser det ut på Supermarket i år? Här har den alternativa konstscenen sökt sig till Stockholms folkligaste plats – Kulturhuset. Här är galleristernas tilltal generös och uppsluppen, lite som på en julmarknad. Istället för snittar och champagne är det varma Bortsch-soppor som gäller. En monterplats har inte kostat mer än 5000 kronor i hyra, vilket har möjliggjort en rejäl tillströmming av såväl kända och mindre kända alternativa gallerier, från såväl norden och andra världsdelar. Om den kommersiella Market satsade på Norden i år, så har Supermarket försökt sig på ett lite mer globalt tänkande. Även seminarieprogrammet har en mer global och diskursiv dimension med frågor kring den frånvarande Guden, centrumet och slutligen auktoriteten. Supermarket håller helt enkelt på att professionaliseras. Är det en lillebrorskomplex gentemot storebrodern Market eller en nödvändig överlevnadsstrategi? Det är nog både ock.
Vad gäller konsten så är det fortfarande en enda stor salig röra. I vissa bås ser det ut som om en pubertal tonåring löpt amok, i andra som om tiden stått still sedan 1970-talet. Alternativa korvfabriker (Nationalgalleriet – som för övrigt har en väldigt fin publikation om sin egen proggiga gallerihistoria + galleri Bernsteinzimmer) delar samma tak med soptunnar klädda i handvirkade dukar (Fullersta Bio Konsthall).
Enligt sciencefictionförfattaren J. G. Ballard kommer vi i framtiden bo i ett enda stort köpcentrum. Allt kommer vara till salu, inklusive vi själva. Vi är nog redan där, brukar jag tänka ibland. Om det finns en plats som gör motstånd mot detta köpcentertänkande, så är det Supermarket. Här är det en helt annan ekonomi som gäller. Gåvoekonomi. Men är inte allt detta gratisjobb som folk måste stå till tjänst med för att göra sig «brukbara» minst lika kvävande? Om man ser till galleriernas egna ekonomier så är det inte alltid konstnärerna får utställningsersättning och det är sällan som konsten ifråga har den produktionskapital den förtjänar. Detta leder alltför ofta till en sjavig hemslöjdsestetik.
Men här finns det också undantag. Anna Linderstams svartvita geststudier på Centrum för fotografi sticker ut med sin svala elegans. Helena Pehrssons och Anna Karlkvists videoinstallation I kristallkronans sken på Galleri ID:I är en riktigt fröjd för såväl öga och intellekt. I en holländsk sekelskiftsmiljö filmat i en svart-vit stumfilms estetik kan man se konstnärerna kasta gamla citat på varandra som «Låt oss förakta rikedomen, låt oss lämna miljonerna, detta gyllene vidunder för konstens njutningar.» Ja, låt oss! Tänker jag när jag går vidare och betraktar lite mindre romantiska verk som en kundvagn i miniatyr som bär på skylten: «Shop until you drop». Vissa gallerier har gått så långt som att försöka se ut som en blandning mellan butik och kontor som till exempel Art Ohlsson (som uppenbarligen driver med butikskedjan Clas Ohlson). Om det finns något som förbinder de två konstmässornas konst så är det konsumtionskritiken.
I övrigt finns det en hel del experimentella gallerier, som Galleri Chiosc från Chisinau i Moldova, Escuela de Vagabondos (vagabondernas skola) från Mexico City och Gocart Gallery från Visby, där man kan hänga i en räddningsbåt och tala om livet.
Min absoluta storfavorit är galleri Kultivator som försöker skapa en relation mellan konst och agrikultur. På interaktiva «röstplankor» kan man trycka på ja- eller nej-knappar inför statements som: «We shall make art like farmers and farm like artists», «We shall recognize traditional rural knowledge an open tool for radical change», «We shall be producers and political beings before consumers and voters». Här finns också en icke-pastöriserad interkulturell nomadisk ost som presenteras mycket vackert i en enkel display. Det är en tydlig motstånd mot globaliseringens kapitalistiska utarmning av självförsörjande praktiker.
På vägen ut fastnar jag för Supermarkets absolut märkligaste verk: en installation bestående av ett kaklat scenrum som man måste kliva upp på och gå in i, för att så småningom blicka ner på en lägre scen, ett slags bakgård. Två gråa kaniner som ser mycket ledsna och skabbiga ut har någon form av slow motion sex med varandra. Det ser deppigt, ömt, tragikomsikt, och fullkomligt fantastiskt ut. Kaninerna står i sin tur på en glasskiva som snurrar runt i samma långsamma hastighet som deras upphakade rörelser. Konsumtionen har hakat upp sig och tillfredstsällelsen är utom räckhåll. Till vänster om dem står en toalettstol och till höger, en amorf skulptur som ser ut som en blandning mellan en spya och ett könsorgan. En bättre bild av en värld som håller på att gå under får man leta efter.
Och upphovsmakarna? Det är galleri Tegen 2s Gunilla Sköld Feiler och Dror Feiler som curerat denna mikroutställning. Titeln säger allt: Is it an opening or an end? Konstnärerna är i sin tur Bengt Gomér (Scenografin) Kars Brunström (Kaninskulpturen) och Ivana Krakilova (toaletten + den amorfa skulpturen). Det är en lysande «montercurering» som jag hoppas att fler gallerier, såväl de kommersiella som de icke-komersiella tar efter nästa år. I en splittrad konstvärld är de sammanhangssökande berättelserna – oavsett om de är producerade av konstnärer eller curatorer, mässgeneraler eller kritiker – viktigare än någonsin.
Vem vinner konstduellen? Det vore lätt att ge Supermarket segerpokalen, men det är för tidigt. Den alternativa konstscenen behöver växa i sina kläder innan den kan erbjuda den etablerade konstmarknaden ett riktigt alternativ. Framförallt så måste den börja polemisera mera, ta större risker såväl estetiskt och diskursivt. Först då kan den alternativa konstscenen göra anspråk på termer som «konstnärlig frihet».
