I ett mycket omtalat avsnitt av den public service-producerade finska kulturpodcasten KC Karemo satt den före detta schlagersångaren och självutnämnda auteuren Anna Eriksson för ett knappt år sedan och spydde galla över ARS22. Då hade ett pressutskick om Kiasmas kommande storsatsning nyligen gått ut. Uttryck som «empatiska möten» och «gemenskap» nämndes. Sådana ord har visserligen kastats omkring så pass frikostigt att de är på god väg att omvandlas till rena floskler, men för det mesta brukar de gå förbi obemärkta. I och med Erikssons uppmärksammade dumförklaring av Kiasma nådde förhandsinformationen om ARS ut i en negativt laddad kontext. Hur vänder en institution på skutan när man – med viss rätt – offentligt blivit anklagad för att sprida snömos?
Den enda lösningen är att lyckas prove the haters wrong. Det är en svår uppgift, inte minst då man erinrar sig de senaste två inkarnationerna av ARS. Den sedan 1961 regelbundet återkommande överblicken av samtidskonsten har från och med 2011 varit curaterad utifrån från ett tema med global relevans. Den nya riktningen inleddes med temat Afrika, år 2017 låg fokus på digitaliseringen. Båda utställningarna kändes framkrystade, i synnerhet den sistnämnda som var en fragmentarisk och utmattande samling halvdana gimmicks och enerverande postinternet-pladuskor. Nu tar man avstånd från geografi och AI, och satsar som sagt på «gemenskap» under titeln Levande möten.
Kiasma har fem våningar, men redan efter en av dem står det klart för mig att museichefen Leevi Haapala och intendenten João Laia har lyckats i sitt uppdrag: det här är en utställning som visar var skåpet ska stå. De där gäckande «empatiska» och «gemensamma» mötena som så många curatorer förgäves försöker få till stånd finns det lysande potential för i ARS22. Man har undvikit att simplifiera eller banalisera, men trots bristen på färdigtuggade svar och skrikiga ställningstaganden är det inte en utställning som enbart riktar sig till de insatta. En ovanliga balans mellan det intellektuella och det inbjudande är uppnådd.
I god tid före öppningen gick Kiasma ut med att samtidskonst för första gången skulle varvas med klassiker, och att verk av bland andra Marina Abramović & Ulay, David Wojnarowicz och Francis Bacon skulle inkluderas. Det lät illabådande, men visar sig fungera väl eftersom mängden är sparsmakad. Till exempel placerar Howardena Pindells vittnesmål om rasism i USA, videoverket Free, White and 21 (1980), Frida Orupabos tredimensionella collage i ett historiskt kontinuum utan att påstå att allt redan har gjorts förut.
Under besöket på Kiasma gör sig Modernautställningen 2018 påmind. Det är som om Haapala och Laia noterat allt som gick snett i den och omsorgsfullt undvikit de fallgropar som den svenska utställningen halkade ner i: schablonmässiga symboler och pinsamt uppenbar kvotering lyser med sin frånvaro. Men så har man också haft vett att inte proklamera exakt vad urvalet handlar om, utan försiktigt valt luddiga ord. Allt det som poddgästen Eriksson kallade «fruktansvärt ointressant» och som liknade tom reklamcopy visar sig vara omsorgsfulla formuleringar som inne i utställningens ges en mening.
Undertiteln Levande möten – även den ett riskabelt val – beskriver mer än den vid första anblick ser ut att göra. Nyckelordet är just «levande»: ARS22 handlar helt och hållet om människan som en fysisk varelse. Mer bestämt så står museibesökarens fysiska närvaro för den kroppsliga aspekten, medan konsten bistår med kommentarer kring människosläktets kulturhistoria. Rent konkret tar sig detta uttryck i att besökaren på ett otvunget sätt tillåts ta plats i en stor mängd av verken. Man får gå med skorna på över det kritvita golvet som omger Donna Huancas målningar och skulpturer. Man får slå sig till rätta i Joar Nangos detaljerade Girjegumpi / Samiskt arkitekturbibliotek (2018-) och bläddra i dess dyrbara böcker. Det finns en buss att stiga in i (Sol Caleros El Autobús, 2019), en matta att sitta på (PrayWay från 2012 av Slavs and Tatars) och ett luddigt rött rum med inbjudande kuddar och bänkar som värmts upp så att det har samma temperatur som människokroppen (Laure Prouvosts specialbeställda From the Depth of Our Heart To the Depth of The See, 2022).
Jag känner mig delaktig utan att tvingas till interaktion. I de olika omgivningarna omvandlas mitt betraktande: trots att både Anni Puolakka och Anna Estarriola använder sig av absurd humor närmar jag mig dem på helt olika sätt. Puolakkas kortfilm Från hjärtat (1921–1922) handlar om en antropomorf parasits färd mot sin människorvärds hjärta – ett otäckt ämne som antar en lekfull skepnad, inte minst på grund av filmens placering inne i en bjärt tygkoja. Estarriolas installation Interview – Auditioning for Eternity (2022) i vilken utomjordingar utgör en talangsjury är mer lättsinnig. Men den visas i ett eget mörklagt rum och känns därför mer allvarsamt. Den prydliga museala fonden gör att jag förhåller mig mer seriöst till Estarriolas lättsamma verk än till Puolakkas allvarsamma ämne i glättig inramning.
Att ta ställning till ARS22 enbart på basen av den statiska utställningen är att skriva om en stympad version av helheten. Bland de 55 medverkande konstnärernas och konstnärskollektivens verk ryms en hel del performances som går av stapeln med jämna mellanrum fram till hösten. Det största spektaklet är superhiten från Venedigbiennalen 2019: Rugilė Barzdžiukaitės, Vaiva Grainytės och Lina Lapelytės Sun & Sea är ett inslag med vilket ARS22 söker slå ett slag för performanskonsten. Slugt och säkert effektivt.
ARS22 avslutas på ett sublimt sätt på Kiasmas femte våning. I Sheela Gowdas Collateral (2007) skapas olika mönster av aska som efterlämnats av uppbränd rökelse, och i dess tunga doft sammanfattas mänsklighetens längtan efter mening, samhörighet, transcendens och andlighet. Show, don’t tell – genom att påstå väldigt lite lyckas ARS22 säga en hel del.
I utställningskatalogen ger Leevi Haapala en rejäl känga åt diverse kolleger då han skriver om hur konstvärlden deltar i the storytelling economy, med vilket han syftar på den navelskådande, ytliga onlineaktivismens individorienterade narrativ som till syvende och sist främst gynnar de världens Zuckerbergs som gör profit på vår personliga data. Det stämmer att curatorer och institutioner under det senaste decenniet försökt svara på frågan «vem kommer till tals, vems berättelser hörs?» på allt för slappa sätt med synnerligen enformiga resultat. Å andra sidan har Kiasma en historia av enfaldiga utställningar även under Haapala. Det heter att man inte ska kasta sten när man själv sitter i glashus, men kanske ARS22 vittnar om en framtid i vilken museets intellektuella ambitioner är fortsatt höga.
