Det är lika bra att erkänna att jag först har lite svårt att engagera mig i Annika Elisabeth von Hausswolffs retrospektiv på Moderna Museet. När det gäller så ett så välexponerat konstnärskap så tycker jag att en utställning måste göra mer för att man ska kunna närma sig verken på nytt. Att bilder från olika perioder har placerats bredvid varandra på ett associativt sätt understryker hur von Hauswolff hela tiden har försökt hitta nya ingångar till fotografiet. Men det blir också tydligt hur hon varje gång söker sig mot samma ambivalenta, lite bortvända, antydningsvis farliga position. Som om det var världens upptäckt att man kan dubbelkoda en bild? Det blir rätt förutsägbart, som konst betraktat.
Vilket inte nödvändigtvis betyder att von Hausswolffs konst är dålig. Alla auktoriteter intygar att så inte är fallet, och de har dessutom gjort det från dag ett: genombrottet med Tillbaka till naturen (1993) – de berömda «fejkade» brottsplatsfotografierna av halvnakna och sannolikt mördade kvinnor – förvandlade henne i ett slag från Konstfacksstudent till fixstjärna i den nordiska 1990-talskonsten.
Få har väl missat historien om hur en ny generation, ofta kvinnliga konstnärer förde fram ett nytt sätt att se på fotografi som blev centralt för vad som skulle komma att kategoriseras som samtida konst. Den historiska betydelsen av detta förefaller obestridlig. Men det beror förstås på att det var samma aktörer som förde fram denna konst som sedan kanoniserade den. 1990-talisterna tog över institutionerna, och omvandlade dem till den grad att det inte verkar finnas någon som på allvar kan (eller vill) kritiskt granska segernarrativet, allra minst Moderna Museet. Att von Hausswolffs utställning hyllats av en enig kritikerkår behöver knappast sägas, något annat vore otänkbart.
Jag kommer på mig själv med att längta efter en samlingsutställning med den krets av konstnärer som von Hausswolff brukar räknas till, där utställningen verkligen kunde argumentera för och förklara varför den konsten är så viktig. Eller som rentav kunde ge en ny blick på verken, eller en fördjupad förståelse av det genomtröskade historiska förloppet.
Men tillbaka till verklighetens utställning som är en vankelmodig affär. I intendenten Anna Tellgrens katalogtext verkar von Hausswolff knappt ha någon egen agens. Man förstår att hon har ingått i olika sammanhang, men vad hon själv har bidragit med till dessa får man inte riktigt veta. I gengäld – och för att väga upp för denna konstnärliga icke-agens, får man anta – har von Hausswolff fått botanisera i Moderna museets samling och ställt samman en liten utställning i utställningen. Tyvärr är resultatet en rätt förutsägbar blandning av postmoderna klassiker och klassisk fotografi, som inte blir intressantare av att konstnären själv har gjort urvalet.
Vad denna inverterade retrospektiv därmed missar är vilka konstnärer von Hausswolff i sin tur har påverkat (det finns säkert många). Man får veta vilka som inspirerat henne, men blir inte så mycket klokare över vilken konstsyn som hon själv har bidragit till att forma, och därmed inte heller vilka kvaliteter den har, hur vi ska förstå den och varför den är angelägen.
Vilket förstås inte hindrar att betraktaren kan bilda sig en egen uppfattning genom att se på verken. Det jag först ser är en konstnär med en ovanlig förmåga att tänka i bilder. Det kan låta självklart, men man måste minnas att von Hausswolff har verkat i en tid då konstnärernas förmåga att prata om sin konst ibland har framstått som lika viktig som deras förmåga att göra den, och där konsten inte sällan värderats utifrån sina effekter (som ofta bara är tomt prat).
Vad händer då i von Hausswolffs bilder? Inte så mycket, faktiskt, men det antyds desto mer. Direkt vid ingången ställs man som betraktare inför följande scenario: något fasansfullt har hänt, en naken kvinna ligger i en onaturlig position på marken (Tillbaka till naturen, 1993); något fasansfullt kan komma att hända, en kortklippt, möjligen nazistisk eller bara manlig, nacke avbildas bakifrån (serien En landskapsstudie, 1994); något kan, återigen, komma att hända, en kvinna har blåst upp en gigantisk bubbla som förr eller senare kommer att spricka (Alone with Bubble, 1996/2021).
Det verkar som att hängningen vill åskådliggöra hur kvinnor lever i en bubbla av undertryckt våld som när som helst kan explodera, och att detta är ett viktigt tema hos von Hausswolff. Faktum är att man kan läsa resten av utställningen som ett försök att gestalta hur ett systemiskt våld inte enbart tar sig uttryck i individuella våldshandlingar, utan lika mycket i ett återkommande undertryckt potentiellt våld, vars osynliga närvaro kan vara ett minst lika effektivt maktmedel.
Redan i dessa tidiga verk finns den ensamhet och stumhet som känns så typisk för von Hausswolff, och som hon arbetade vidare med i de glossiga fotografier från millennieskiftet som har samlats i nästa rumt: en kvinna på väg att resa sig ur en campingstol, fotograferad bakifrån; ett par som ligger till synes orörliga på varandra under ett lakan på golvet; fördragna gardiner i motljus. Tomma bilder av isolerade och kraftlösa individer som ger ett diffust skimmer åt den hyperindividualistiska, nyliberala tidsandan.
Det blir lite nostalgi; det var ju exakt så här Juergen Teller och andra fotografer arbetade vid den tiden. Jag kommer att tänka på den starka kopplingen mellan konst och samtida visuell kultur som försvann med akademiseringen på 2000-talet, och väl aldrig riktigt har återhämtat sig.
Senare, under tidigt 2010-tal, gjorde von Hausswolff en serie fotografier som hänger längre in i utställningen, och som visar utdragna guldtänder mot en monokrom röd, blå eller svart bakgrund. I närheten hänger bilder av förfallna kontorslokaler och hus till salu, och det är inte svårt att se hur 1990-talets melankoliska skildringar av livet efter de sociala framstegens historiska period följs upp av 2010-talets bilder av uppgivenhetspolitikens konsekvenser. Återigen det potentiella våldet: istället för att avbilda exploateringen eller de människor som faller utanför systemet, förmedlar de utdragna guldtänderna en känsla för hur det ständigt närvarande våldet skapar en rädsla som håller folk i schack lika mycket genom att inte utövas.
Det gemensamma för von Hausswolffs feministiska och kapitalismkritiska bilder är att de aldrig visar den aktiva parten, aldrig förövaren eller handlingen. Beror mitt svaga engagemang helt enkelt på att det saknas ett subjekt som jag kan identifiera mig med? Det vore ju genant. Jag märker att jag dras till ett fotografi av ett par gammaldags telefonlurar omslingrade som i en kärleksakt. Jag tycker det är en vacker och rörande bild. Möjligen är von Hausswolff mer mångfacetterad än jag först kunde se, och kanske är min blick för sentimental för att fullt ut uppskatta hennes tuffa, lite hårdkokta estetik?
Men inte heller ett gigantiskt fotografi av en tilltufsad gammal nalle som ser ut att ha blivit tuggad på gör så mycket med mig. Jag får för mig att von Hausswolff med detta verk vill visa hur kärlek och våld flyter samman i «det sentimentala» som namnet på en viss estetisk hållning, en viss blick, som kan bryta fram och ge seendet en oväntad brutalitet. Titeln, The Body of the Antropocene (2020), återknyter till hur de tidigaste verken pekar mot «naturen» som namnet på det som är tillgängligt att romantisera, skövla eller våldta. Men gjorde inte Dan Wolgers samma verk för 25 år sedan?
Trots min initiala skepsis så går det inte att komma ifrån att von Hausswolff har dokumenterat sin egen tid med viss skärpa, samtidigt som hon bidragit till samtidskonstens «visuella sound» på ett sätt som influerar hur vi ser på bilder, inklusive hennes egna, utan att vi nödvändigtvis märker det.
Vad jag fortfarande ser som produktivt i detta är hennes förmåga att upphäva det kulturpolitiska produktionsparadigmet genom att kasta in oss i en osäkerhet om vad en bild kan eller ska åstadkomma. Jag gillar också hur hon bryter med det oreflekterade identifikationskravet: en bild måste inte vara något som vi kan identifiera oss med, utan möjligheten att kunna avidentifiera med det vi ser kan vara en minst lika viktig dimension av vad som gör den intressant. Och att dölja eller anonymisera hör ju till hennes viktigaste grepp, liksom den diffusa eller sömngångaraktiga stämning som ligger som en hinna över en reservoar av undertryckt våld.
Däremot är jag tveksam till hur hon gör konsten delaktig i ett övergripande dominansparadigm, och föreställningen om att den handlar om att kontrollera tankar och känslor, snarare än att frigöra dem. Det vill säga, tanken om konst som en kamp om uppmärksamhet och makt över våra sinnen, som man naturligtvis känner igen från reklam, media och liknande. Utan tvivel har hon tävlat med de formera på ett mer framgångsrikt sätt än de flesta. Det är väl därför hennes uttryck känns så bekant utöver att man känner igen själva bilderna. Men den fråga som hon verkar obenägen att ställa är om man överhuvudtaget måste tänka konst i de termerna.
Samtidigt slår det mig att de lite dunkla, småskaliga verken från senare år, som har placerats i ett eget rum mitt i utställningen, skulle kunna läsas just som ett försök att tänka konsten ur en mindre härsklysten position. Det är fotografier tryckta på emalj eller på glas, som hon ibland har målat på för att dölja delar av ytan. Motiven kretsar kring våld och bortvändhet på ett sätt som påminner om de äldre verken, men på ett desorienterat sätt, som om bilderna plötsligt vaknat upp i en kultur där de inte riktigt hör hemma. De är inte så representativa, varken för sig själva eller för samtidskonsten, och kanske är det också exakt vad utställningen försöker undvika att vara. Men vad vill den istället? Det lyckas jag aldrig riktigt få grepp om.
